För inte alls långt bak i tiden ställde jag mig i fascination frågande till ett - för mig åtminstone - intressant fenomen. Sagda fenomen uppmärksammades av Nietzsche som nämnde att ”Alla goda idéer uppkommer i samband med en promenad”. Idkandes just en sådan godtycklig promenad slog det mig att det givetvis beror på avsaknad av kognitiv belastning i form av externt påverkande stimuli i kombination med att en individ utför ett kraftigt automatiserat beteende; exempelvis i form av en promenad vilket torde vara automatiserat för de flesta bipedala livsformer. Då man gör något i stil med en promenad hamnar hjärnvågorna ibland i alpha- eller thetanivå vilket stimulerar kreativt och fokuserat tänkande.
Hursomhelst, så är det just detta som gör sig gällande när jag ägnar mig åt min favoritaktivitet på sena sommarnätter: då man helt enkelt ger sig ut i bilen på en nyckfullt vald landsväg med sommarens soundtrack ljudande i stereon samtidigt som man beskådar solens crescendo vid horisonten som signalerar om en nalkande dag. Då jag befinner mig i dessa situationer erinras jag ofta om tidigare instanser av detta beteende; hur jag kände då, vilka aktiviteter som var aktuella och så vidare. Relativt överlägset så är det i denna fas i säsongen som bär på de mest minnesvärda stunder och erfarenheter vilket inte sällan leder till retrospektiva tankar som mynnar ut i nostalgi. Parallellt med detta beteende sällskapas jag med musik som gärna återkommer, huvudsakligen beroende på den nostalgi som bibringas som skulle ha gjort självaste Pavlov exalterad. Varje säsong så skapas en nytt soundtrack som kommer att prägla resten av året samt vara den frekvent mest spelade samlingen mp3:or på winamp otal nätter/dagar/år framöver. Redan idag är jag övertygad om att denna låt kommer outtröttligt spelas i diverse kontexter i min omedelbara närhet: ”Jack’s Mannequin – Dark Blue”.
Emellertid är jag av den uppfattningen att nostalgi är ett överflödigt – rentav destruktivt – ting. Ett konservativt förhållningssätt gentemot tid och det förflutna i synnerhet. Detta strider mot ett av de viktigaste postulaten för människans existens: utveckling. Ty utveckling är nyckeln till framgång och förbättring hos individer och samhällen. Nostalgi, ältande och den positiva attityden gentemot det förgångna kan snarast liknas vid emotionell masturbation; tillfällig utilitaristisk belöning utan någon egentlig konkret produktion. Trots mitt försök till en rationell inställning gentemot detta, anser jag alltjämt att det ibland kan vara värt att ta ”the scenic route”. Framtiden är ju trots allt oviss, liksom det förgångna – men det är ju faktiskt ett helt annat ämne för en annan tid.
