Enligt den kristna doktrinen infaller varje år en period där Jesu födelse skall erinras och helgas medelst olika absurda ritualer och förfaranden. Detta faktum medför att jag erhåller ett litet studieuppehåll för att kunna hälsa på mina nära och kära, i syfte att kunna fira julens ankomst med dem.
Väl på plats vankas det mat, dryck, bitterljuva lata dagar smått präglat av julstress och så vidare. Detta i enlighet med den kristna traditionen.
Om vi backar tillbaka sisådär ett par tusen år, kan vi gräva fram en idé om ”original sin” – arvsynden. Detta är idéen om att människan i grunden är benägen till synd gentemot ’Gud’. Ur detta deriverades de sju dödssynderna som kom att bli ett postulat för hur människan skulle bete sig för att vara rättfärdig och god gentemot ’Gud’. Begick man ett brott mot ett av dessa skulle man fördömas till ett evigt, plågsamt liv i helvetet ackompanjerad av ’Djävulen’ – som tydligen inte är en trevlig man att ha att göra med. Varför ’Gud’ skapade honom vet nog bara Han själv.
Tanken slog mig, inmundigandes en eller två gudomliga saffransbullar som min mor gjort, att jag faktiskt har begått en dödssynd – frosseri - då jag ser att jag konsumerat halva min mors bullpåse – på denna heliga tid då jag skall akta ’Gud’ med vördnad och undergivelse. Vid närmare betraktelse färgas varje julbord av en veritabel dödssynd, där mat och alkoholhaltiga drycker förtärs med enorm energi.
Tankekedjan har sedan uppnått momentum då jag ponerar över de andra dödssynderna: högmod, lust, avund, girighet, ilska och lättja.
Stadskärnorna fylls på mer och mer med individer som avser att införskaffa diverse prylar att byta med sina vänner, i hopp om att få något ännu bättre tillbaka. Varje förväntansfullt barn öppnar för varje år dyrare och dyrare paket i hopp om att få mer och bättre ting än sina likar. Icke så förbluffande är då faktumet att girigheten tar överhanden för dessa ”fallna själar” – dödssynden är ett faktum.
Om det aktuella barnet ej får sitt önskade ting och något annat barn erhåller sagda ting, fylls denne av avund gentemot den andre – ännu en dödssynd att förakta.
När jag väl kommer hem till min familj över julhelgen, drabbas jag av en lättare letargi. Jag omfamnar en lugn tillvaro fylld av långa dagar i sängen och desto mer av improduktiva timmar framför populärmedia och sällskapsspel med mina vänner. Jag inser ganska snart att lättjan infaller obönhörligen – ännu en vämjelig dödssynd.
Julen handlar emellertid om så mycket mer än ovanstående. Vi bryr oss om våra vänner och familjer, utöver oss själva. Vi beklagar de otursdrabbade som inte har några vänner att älska och bli älskad av. Varje år blir de påminda om den ensamhet som råder och i vilken olycklig situation de befinner sig. Vi uttrycker våra sympatier samtidigt som vi fyller på fettdepåerna genom att öppna ännu en chokladask som vi genast trycker i oss eller någon annan. Medlidande är egentligen en känsla som görs sällskap av högmod och överlägsenhet, där vi vältrar oss i vår egen framgång som rättfärdigar vårt leverne och fördömer de apatiska antagonisterna – som vi dock uttrycker vårt medlidande för. Ännu en dödssynd gör sig således gällande.
Det är inte särskilt svårt att tillföra flera instanser där de övriga dödssynderna kan appliceras, lust och ilska.
De är basala mänskliga emotioner som likt de andra dödssynderna egentligen endast är mänskliga egenskaper med vilka vi betraktar och agerar på den omvärld vi lever i. Att identifiera dessa som någon vedervärdig synd är att förneka det fundamentalt mänskliga. Vi vill kunna vara stolta över våra framgångar, anamma lite högmod utan att underkastas för att ta bort fokus på individen och istället rikta den mot ’Gud’. Vi vill kunna uttrycka ilska för att försvara våra moraliska och etiska ställningstaganden, vara lata för att kunna kontrastera och balansera ett hektiskt vardagsliv, uttrycka avund för att ha något att sträva mot och vara likaledes giriga.
Julen kan således, ur ett skeptiskt perspektiv, ses som paradoxalt och som en fundamentalt antikristen tillställning fylld av dubbelmoral och hyckleri. Kanske likt kristendomen i övrigt. Det är kanske dags för oss människor att anamma ett mer humanistiskt perspektiv på julen, som kan bibehålla sin socialt värdefulla tradition utan att påverkas av semikristna doktriner. Men jag tar ändå ner julstakarna den trettonde efter jul, då nådde ju de tre vise männen fram till Betlehem - det måste vi ju beakta tills dess.
