Ett introvert infall

Vi har alla varit där någon gång, utan att riktigt veta vilka åtgärder som bör initieras - rastlösheten. När ens vardagliga rutiner är, i största möjliga mån, utförda eller på grund av bristande intresse/motivation försummade. Av olika skäl lyser sociala samspel med sin frånvaro, och man tvingas (eller erbjuds tillfälle, hur man nu ser på saken) finna lösningar au solitaire.
De vardagliga göromålen lockar ej; TV:n känns improduktiv, spel av diverse slag uppfattas som enformiga samt att boken som man läste som kvällslektyr har vänts till sista pärm. Du känner dig heller inte i sinnelaget att studera, så vad återstår? Det är givetvis upp till varje enskild individ, men en mycket kär lösning för mig är att vistas i natten och observera godtyckliga trivialiteter.

I allmänhet ses natten som frånvaro av ljus; en nödvändig transportsträcka mellan två produktiva dagar. Den värld vi känner på dagen, ersätts vid solens nedgång av en annan dito. Den innehåller andra människor, gester och rutiner. Den stad som några timmar tidigare var fylld av en myriad av människor, synintryck, ljudintryck - har förvandlats och ligger nu öde. Jag har alltid lierat mig med klyschan att tid är det dyrbaraste vi har, jag har alltid sällskapat med en tidsångest vid min sida, och detta är min flykt. Att agera på natten blir som att frysa tiden; att agera då samhället står stilla blir min personliga tidskapsel. Ögonstenen är att erfara detta per bil, gärna i sällskap av noga utvald musik. Detta bestyr är alltid tillgängligt, men avnjutes personligen bäst på sena, klara sommarnätter med analkande soluppgång i horisonten. Tills sommarens antåg får jag hålla till godo med vinterns motsvarighet.
Det är självterapi god som någon.