An Ugly Fact Of Life

Sanningen att säga så har jag bloggat i ett inte helt oansenligt antal år nu; mer eller mindre frekvent bör väl inflikas, men här är det temporala forskridandet som är av vikt. Således har jag hunnit skriva en del inlägg, och någon gång per år får jag för mig att återbesöka de där forna tiderna och se vad som präglade mitt liv just då. Genom att läsa gamla inlägg kan man återuppleva sig själv och identifiera sitt sinnestillstånd och emotionella status. Föga intressant är det att läsa det man har skrivit för ett par månader sen, men desto mer intressant är det att återvända till det som skrevs för kanske ett eller flera år sedan. Förutom en massa pompöst och pretentiöst skitsnack som jag alltid eftersträvar, så är det - förvånande nog - ganska få saker jag kan identifiera mig med.

Är det där verkligen jag?

Jag inser att det är en rad parametrar som bör konvergeras för att man ska kunna återuppleva det förflutna i så stor utsträckning som möjligt. Om du var arg när du skrev det, så bör du vara arg när du läser det; om du var sorgsen när du skrev det, så bör du vara sorgsen när du läser det; om du var nostalgisk... och så vidare. Det är ett tämligen välkänt kognitivt fenomen. Det är inte ovanligt att jag tagit något glas rödvin när jag skriver, i och ibland när jag läser inläggen så är det möjligt att jag gjort detsamma. Men inte ens då. Inte ens när jag sätter på samma musik ("Explosions In The Sky - An Ugly Fact of Life") ger det mig någon katalysator.

Det där är inte jag.

Naturligtvis är det jag som skrivit det. Men det är ett annat jag. I en annan tid. Jag fick nyss denna känsla när jag läste igenom ett inlägg från 2006, och det stärker min uppfattning och det metafysiska konceptet 'jag' är rätteligen en illusion. Vi har våra minnen, visst, och våra beteendemönster och dispositioner. Men i ärlighetens namn är de också allt vi har, och de är flyktiga fenomen som kan försvinna när som helst. Neuroner dör och neurogenes tar vid. Det är en temporal illusion att medvetandet är ett kontinuerligt fenomen som överskrider tiden och inte består av diskreta punkter av existens. Lika lite som 'jaget' existerar i ett futurum i nuet så existerar det i det förgångna. Samma mekanismer i hippocampus och det episodiska minnet ansvarar för känslan av det förgångna, men även för mental simulering av hypotetiska scenarion. Således renderar det existensen av det förgångna lika irrelevant som hypotetiska existenser.

Det här är jag.

Jag är uttråkad.

Ett av de mest oönskade elementen i människans liv är leda - känslan av att vara uttråkad. Människor skyr inga medel för att befria sig från den aktuella situationen. Därav omger sig människan med en myriad av underhållningskällor såsom TV, spel, vänner, fiender, sex och – föga ovanligt – alkohol. I dagens digitala samhälle är dock ledan snart ett minne blott. Ledans frånfälle realiseras genom den valmöjlighet och välstånd som ackompanjerar dagens bourgeois, där människan har ypperliga möjligheter att fly verklighetens ångestframkallande existens. För nog är det så, att det i slutändan handlar om en flykt från vardagliga göromål och – inte minst – existentiell ångest. Sartre hävdade att skratt och humor var en ursäkt och undanflykt för att inte engagera sig i de spörsmål som faktiskt var av värde och betydde något, såsom politik. Jag håller nog inte helt och hållet med honom, då han går ganska långt i slutändan, men det hindrar inte en människa att inse att han har en viss poäng. Antagligen skulle han vända sig i sin grav om han insåg vilken hysterisk ansvarsflykt som pågår en masse i dagens samhälle. Hursomhelst så är min poäng att den kollektiva attityden gentemot leda är att det är något notoriskt dåligt. Leda för oss ingenstans, det är fruktlöst, inget händer, och det är – givetvis – tråkigt. Vi vill ha tillfredsställelse; saker måste hända!

Vad jag vill hävda, istället, är att leda är något bra. Det är bra, och intressant (!), att vara uttråkad! Ordvalet av ”intressant” i samma mening som ordet ”uttråkad” kan te sig smått paradoxal: ”Hur kan något tråkigt vara intressant?!” Men jag vill hävda att det hela handlar om ett attitydfel, om att människan lärt sig att leda är något felaktigt och oönskvärt. De element som konstituerar fenomenet ”leda”, är människans behov och förmåga till existentiellt tänkande som manifesterar sig i ett behov och förmåga att söka och kräva mening och semantik bakom varje aktion och i den rådande omgivningen. Hade inte människans haft detta behov/kapacitet att strukturera och förstå sin omgivning och sin existentiella tillvaro, så hade inte fenomenet föresvävat oss. Människans strävan efter mål och mening gör livet spännande och varierande, men när målen och strukturerna krackelerar så finns inget ramverk kvar att ackommodera sina upplevelser utefter, vilket obönhörligen leder till känslan av fruktlöshet, meningslöshet och – med andra ord – leda och känslan av att vara uttråkad.

Men jag måste nog snabbt poängtera att det säkerligen finns två olika, distinkta, former av leda. Dels den mer uppenbara av de två, den situerade ledan, där man upplever en momentan känsla av brist på underhållning och känsla av engagemang i nuet. Den mer temporalt allomfattande formen av leda är den existentiella ledan, vilket består i ett tämligen kroniskt tillstånd av situerad leda, där människan är utled på världens existens och ens plats i den. Man saknar meningsfull struktur för sig själv, andra och världen. Denna typ av leda, spekulerar vissa, är ett fenomen som manifesterar sig hos människor som saknar aktiva livsval med efterföljande moraliska åtaganden och implikationer. Med rigorösa moraliska levnadsregler så eliminerar man existentiell leda. Detta torde således inte vara alldeles ovanligt i vår gudsförnekande, sekulära och – i mitt tycke – nihilistiska omvärld; pick your drug of choice.

Det är genom denna reflektiva leda som människan blir varse om livets absurditet där universum blottar sin frånvaro av värde. Det finns inga värden, och genom leda identifierar vi detta faktum och kan omfamna absurditeten och börja leta efter botemedel som tillfälligtvis kan kurera frånvaron av mening.

Så, när man har tråkigt och kommer på sig själv mitt uppe i en sörja av leda, så är det bara att inse att man har hittat kaninen undangömd i livets trollkarlshatt, och därefter göra sig varse att även om man blivit bluffad av en simpel illusionist, så har det i slutändan varit ganska underhållande ändå.

En bok?

Äntligen är det sommar. Så är åtminstone fallet enligt kalendern, men det stabila högtrycket lyser med sin frånvaro, oavsett vad SMHI säger. SMHI är något slags institut som lyckas med den imponerande bedriften att ge felaktig väderprognos för dagens väder trots alla ”vetenskapliga” meterologiska instrument. Jag övertriumferar SMHI med hjälp av ett optiskt instrument – ögat. Snart gör Penn & Teller ett inslag i ”Bullshit” om SMHI/meterologi i en episod med temat pseudovetenskap. Hursomhelst, så är annars sommaren en period av läsning. Människor plockar fram sina pocketböcker och läser på semestern var de än befinner sig; hemma i soffan, i trädgården, på stranden, i parken. Jag tillhör den skaran som gärna plockar fram något trevligt att läsa, och av någon anledning brukar jag läsa minst en bok av Chuck Palahniuk varje sommar. Denna sommar har han inte släppt något intressant, och jag lockas inte i särskilt stor utsträckning att läsa om något av hans alster; mitt liv är tillräckligt repetitivt och cykliskt som det är utan återanvändning av litteratur. Därför är jag på jakt efter något nytt och synnerhet något intressant, men i ärlighetens namn är det inte en alldeles trivial uppgift att leta efter den där nålen i deckar/thriller/spänningsroman/kriminalare/hjärndött-höstacken. Jag vägrar läsa deckare och när jag sållar bland topplistorna på diverse litteraturåterförsäljare så är de helt infekterade av dem. Så när jag väl hittar något intressant, som sällskap vid stranden likväl som i ett salongsberusat tillstånd i hängmattan, så är upplagan slut på adlibris/bokus etc. Upplagorna förtvinar och klassiker dör ut. Jag ville läsa Camus "Pesten" och Don Delillo's "Vitt brus". Men icke!

Hopplöst.

Causa sui

Många människor anser att det uråldriga filosofiska konceptet ”fri vilja” är något utav det mest förbryllande och fascinerande problem som människan ställts inför. Givet vårt vetenskapliga etos och sekulära förhållningssätt i dagens samhälle så är problemet än mer aktuellt; om vi existerar i ett fullständigt deterministiskt universum så kanske det inte finns plats för fri vilja? Eller kanske räddar kvantmekaniken oss, så att vi istället handlar enligt statistiska sannolikheter och dispositioner? Med dessa premisser som utgångspunkt för denna problemlösning är det föga förvånande att progressionen går långsamt, eller snarare att progressionen är icke-existerande. En kurskamrat till mig ansåg under ett seminarium att determinism och fri vilja leder till en paradox. Mitt svar är ”Nja.”

Min åsikt är att bristen på svar på problemet inte beror på att problemet är svårt, utan att själva frågan är felställd och faktiskt absurd. Folk ställer sig frågan ”kunde jag ha tagit salladen istället för pizzan egentligen?” när de har dåligt samvete för sitt frosseri. Problemet med denna typ av hypotetiska frågeställning är att frågeställningen är absurd. De förväntar sig att man skulle ha gjort annorlunda om man kunde ha gjort annorlunda, eller åtminstone haft möjligheten att ha gjort annorlunda. Men om de hade gjort annorlunda, och tagit salladen, så hade de fortfarande kunnat ställa sig frågan ”kunde jag ha tagit pizzan egentligen?” och det hela hade blivit en cirkulär absurditet. Absurditeten består i att man försöker använda sig av sekventiella handlingsförlopp och initiera någon form av parallell tidsaxel. Jag tror att det är en kognitiv bieffekt av att människan har ett prospektivt minne, planeringar och förväntningar. Människan är den enda primat som kan representera tid framåt, utan genetiskt betingade tropismer. Genom att vi kan representera framtiden så leder detta till en kognitiv absurditet där vi försöker representera dåtid i framtidstermer med hjälp av kortikala strukturer som används till planeringar och prospekter. Jag tror att det blir en temporal paradox, och det är vår cerebrala utveckling som bär ansvaret. Det är alltså en semantisk absurditet att prata om fri vilja överhuvudtaget. Det är ett kvasiproblem som inte behöver existera.

”Fri vilja” varken existerar eller inte existerar. Bara ”vilja” i form av fenomenologiskt medvetande och agens. Vad du väljer att göra och hur du agerar är upp till dig, oavsett om det realiseras av din ”fria själ” eller av neural aktivitet. Det är ditt val i nuet, och det har ingenting med metafysisk frihet att göra annat än som existentiell kuriosa. Och nu väljer jag att gå till Villevalla och ta en öl, causa sui.

Inflikning

Som vanligt under julen så har jag någon form av arbete att uträtta, hemtenta eller uppsats eller vanlig tenta, som obönhörligen skjuts upp så länge som möjligt för att sedan tokplugga lite lagom panikartat i anslutning till deadline. Det finns ingen bättre studiemotivator än känslan av panikångest. Inte heller någon osundare, men det lämnar jag därhän. Samtidigt som jag läser om kognitiv arkitektur i allmänhet och den hypotetiska existensen av modularitet i synnerhet, så läser jag lite texter av en professor vid namn Jesse Prinz. Jag sympatiserade en hel del med honom och han hade intressanta utläggningar, vilket ledde till att jag undersökte vilka andra typer av fält han är verksam inom. Jesse Prinz har medvetandefilosofi och filosofisk psykologi (philosophy of psychology, på samma sätt som det finns philosophy of economics m.m.) som primärt område, men har tydligen intressen inom kognition och kopplingen till emotioner och moral som sekundärfält. Det intressanta med Jesse Prinz är att han anammar och tillämpar empiriska, multidisciplinära studier vid sina teser där han kombinerar neurovetenskap, psykologi, antropologi, AI och filosofi för att sammanstråla i den förnämaste av dem alla – kognitionsvetenskap. Jesse Prinz är således av det rätta virket.

Vid min explorativa Prinzeanska resa så upptäckte jag en amerikansk sida som sänder diskussioner i videobloggformat mellan en värd – som är Will Wilkinson tillika filosofiprofessor – och en aktuell intellektuell. Jag hittade en diskussion med Will och Jesse Prinz där de diskuterar Jesses’ nya bok som avhandlar hur moral och emotioner interagerar och förhåller sig till varandra. Diskussionen var jätteintressant där Jesse – som är en konventionell empiricist av den gamla brittiska skolan – argumenterar för att moral är mycket starkt bundet av emotioner och hur intetsägande moraliska regler är sett ur rationalistisk synvinkel. Hans stora tes är ett försvar av den kulturella relativismen, som ett försvarstal mot den alltmer nativistiska och biopredicerade universalismen ala evolutionspsykologin. Jag tyckte att diskussionen var så intressant att jag länkar till den här direkt.

Nyctalgia

Ett av de viktigaste elementen för människans existens är tolkning av dess omgivning och det efterföljande uttrycket av sagda upplevelse. Det kan handla om vardagstrivialiteter som behöver ältas, skrivas ned på papper och sedan tryckas ned i papperskorgen för att sedan gå vidare; detta likväl som det kan handla om djupare emotionella och existensrelaterade fenomen som behöver bearbetas för ens egen skull. I båda fallen är det en egenterapi som appliceras vid gängse tidpunkter. Modaliteten för uttrycket kan utföras via skrift – såsom poänglösa och pretentiösa bloggar som inte berör någon annan än en själv – eller via musik eller vad som helst. Jag antar att det helt enkelt att man kan åberopa paraplybegreppet ”kultur”, som är det mest innehållslösa ord som finns egentligen. Jag menar, vad fan är kultur? Är det när Sofi Fahrman (modebloggaren ni vet. Om inte så är ni lyckligt ovetandes) gick från talanglös nolla som skrev om mode som bisyssla, till att jämt och ständigt ha sin modeblogg som svepskäl för att exponera sig själv i diverse trendenliga maskeradkostymer och hoppas på någon form av modellkontrakt? Eller är det kultur när hon nu fått för sig att skriva en roman om en ung tjej som bloggar om mode och festar och har sex hela tiden på något pseudo-dekadent manér? Hon verkar påhittig. Speciellt med tanke på att hon, i brist på inspiration och patos, bad aftonbladets läsare om åsikt kring vad som skulle hända i hennes roman. Är det kultur?

Ja, det är kultur. På riktigt.

Som sagt, en av de absolut viktigaste egenskaperna hos människan är att kunna uttrycka sig. Uttrycka vad den tycker, vad den känner, vad den tänker. Men var går gränsen för intryck och uttryck? För många år sen var människan tvungen att uttrycka sig via något medium för att uppnå någon form av utlopp för sorg eller ångest eller vad det nu må vara. Idag är mångfalden av digitala intryck av olika slag så enorm att det kan ersätta vårt begär för uttryck. Istället för att en intrycksdepraverad individ på 1800-talet tog till kompositioner eller skrev anteckningar á Kierkegaard, så kan en människa idag välja och vraka på skräddarsydda paket av intryck som på molekylärnivå kan matchas mot den sinnestämning som en människa befinner sig i. Så istället för att plocka fram gitarren och uttrycka via den min ångest över föregående helgs klavertramp, kan jag pejla in något för stunden passande stycke musik. För övrigt spelas ”Explosions In The Sky” alldeles för ofta numera. Så denna ocean av val renderar gränsen mellan intryck och uttryck tämligen suddig, vars definitioner helt enkelt slutligen vilar på ett skapande kriterium för att särskilja dem.

Detta passar nog dagens lättjefulla människor ganska bra. Eller så är det bara min brist på kreativitet ackompanjerad av mitt samtidiga behov av uttryck som adekvat uppfylls. Nu ska jag snart sova, vakna om ett par timmar och sätta mig i labbet och programmera. Men jag sätter Explosions In The Sky och även ”Kyte” på repeat och är ganska nöjd ändå.

Främlingen

Det är märkligt att man blir förvånad när en tidigare mycket välbekant röst har transformerats till en främlings dito, trots den iögonfallande mängd tid som fortlöpt sedan bekantskapen kontinuerligt fostrats. Rösten kan vara identisk, så till den grad att den väcker angenäma minnen, men ändå är det något som förändrats; må det vara något givet ordval eller intonation av något särskilt ord. Man intalar sig att det endast rör sig om dumheter och villfarelser, men den naggande känslan går ändå inte riktigt att bortfäkta och i mån av tid blir man besviket upplyst om att omständigheter förändras. Jag drar mig för att säga att människan i sig förändras, oavsett om det är korrekt eller inte. Det är dock min ståndpunkt att den inte gör det. Att känna vemod inför detta faktum är i sig naturligt, men att älta främlingskapets intåg är inte annat en att erkänna en personlig förlust. Man brukar säga att det aldrig är för sent, och det är i sin tur sant – men på vilken bekostnad är man beredd att stanna upp, försumma nuet och hämta upp det där tappade föremålet? Till ingens förvåning är det naturligtvis individuellt, och vänskap är något värdefullt. Jag läste någon gång om en evolutionär teori om människans sociala kognition som förhindrade denne att aktivt upprätthålla en social cirkel som överstiger 50 personer; med familj, kamrater och vänner är det en tämligen låg siffra.

Jag gläder mig mycket över att en av mina äldsta bekantskaper besöker mig i helgen; faktum är att Gabbe och jag sällskapade redan på BB, vilket vi skrattar gott åt. Jag ska visa honom allt vad Linköpings studentliv har att erbjuda, som kontrast till Örebros bristfälliga sådana. Sakura sushi på andra sidan gatan blir det definitivt minst en gång!

Tidigare personliga affektioner är inget värt om det inte finns plats i nuet för det, och det är aldrig värt att vända sig om eller att ångra något gjort eller ogjort. Mina vänner och främlingar är här i nuet. Och jag älskar varje ögonblick med dem.

Steppenwolf

Om kognition som etablerat koncept kan liknas vid ett mynt, utgör den rationella aspekten av människan krona varvid klave är det välbekanta om än svårdefinierade begreppet emotion. Dessa system är nödvändiga konstituenter för den sofistikerade människan, ungefär som att ett mynt av naturliga skäl måste ha två sidor för att kunna existera. Myntet fungerar enligt en perfekt balans mellan båda sidor; ibland dominerar den ena sidan och gör sig påmind för omvärlden genom att ligga med ansiktet uppåt, och ibland vice versa. Till yttermera visso råder det ibland ett perfekt samspel mellan de båda sidorna då myntet rullar iväg. Så fungerar även människan, och jag tror att min evolutionskäre psykologiprofessor, ”UO”, håller med mig.

Jag måste bara fråga honom varför mitt mynt alltid landar med ena sidan uppåt när jag singlar slant.

Min antinomi

Jag har i min hand ett antal vissheter som jag inte kan komma ifrån. Det jag vet, det som är säkert, det som jag inte kan bestrida, inte förkasta - detta är det väsentliga. Jag kan förneka hela den del av mig själv som lever på obestämda stämningar, men inte längtan efter enhet, kravet på klarhet och sammanhang. Jag kan förkasta allting i den värld som omger mig, som stöter bort mig eller hänrycker mig, men inte det kaos, den kungliga slump och den gudomliga likvärdighet som föds ur anarkin. Jag vet inte om denna värld har en mening utöver sig själv. Men jag vet att jag inte känner till en sådan mening och att det för ögonblicket är omöjligt för mig att lära känna den. Vad har en mening att betyda för mig, om den ligger utanför mina gränser - såsom språnget till Gud? Jag kan bara förstå i mänskliga begrepp. Jag förstår det som jag rör vid och det som gör motstånd mot mig. Och jag vet att jag inte kan förena dessa två vissheter: min längtan efter det absoluta och enheten å ena sidan, å den andra omöjligheten att föra tillbaka världen på en enda rationell och förnuftig princip. Hur skulle jag kunna erkänna någon ytterligare sanning utan att ljuga och utan att tillgripa ett hopp som jag inte har och som inte har någon mening inom gränserna för mina villkor?

Relapse

Sommar. En period innehållandes moln, regn och mygg som inte förstått den evolutionära fördelen med att undvika mina handflator. Och ett par strimmor sol. Livet stannar upp. Det förpassas tillfälligt till baksätet för att ta en tupplur med huvudet vilandes mot bildörren för att senare återuppväckas med knakande nacke och jetlag. Istället är det nu tiden står still; gamla rutiner från fjärran återupptas och utförs stilsäkert, om än med lite vemodsblandad trygghet. Numera efter några veckor ser jag fram emot att fortsätta med livet såsom jag lämnade det: slutföra min uppsats, börja som PA på Villevalla, styra upp lägenheten, vårda mitt förtroendeuppdrag som ordförande i utbildningsutskottet samt läsa en hel del intressanta kurser (medvetandefilosofi, kognition och emotion, japanska, interaktionsprogrammering och evolutionär kognition står på dagordningen). Förutom att ha tillägnat större delen av sommaren på ett alkoholstinkande systembolag där kundernas medelålder vida överstiger 40 i allas vårt gerontologi-Mecka in extendo Askersund, så har jag mest frekventerat böcker eller ljudböcker. Sistnämnda typ av bok är en relativt ny företeelse för mig, vilket emellertid har varit en alldeles utomordentlig kompanjon när man klipper gräs eller tar en kvällspromenad. Så nu ikväll skulle jag fixa en bok av Kurt Vonnegut som nästa auditiva projekt. De mest nedladdade och distribuerade böckerna på en viss tracker fick mig att lyfta på ögonbrynen. Noteras bör att dessa ligger bland topp-10. Vad sägs om epos såsom:

• ”How to Argue and Win every time”

• “Hypnotherapy – Supreme self confidence”

• “How to talk to anyone, anytime and anywhere”

• “Words that work: It’s not what you say – it’s what people hear”

• “How to win friends and influence people”

Det verkar som att “World of Warcraft”-generationen har upptäckt böcker.