Nyctalgia

Ett av de viktigaste elementen för människans existens är tolkning av dess omgivning och det efterföljande uttrycket av sagda upplevelse. Det kan handla om vardagstrivialiteter som behöver ältas, skrivas ned på papper och sedan tryckas ned i papperskorgen för att sedan gå vidare; detta likväl som det kan handla om djupare emotionella och existensrelaterade fenomen som behöver bearbetas för ens egen skull. I båda fallen är det en egenterapi som appliceras vid gängse tidpunkter. Modaliteten för uttrycket kan utföras via skrift – såsom poänglösa och pretentiösa bloggar som inte berör någon annan än en själv – eller via musik eller vad som helst. Jag antar att det helt enkelt att man kan åberopa paraplybegreppet ”kultur”, som är det mest innehållslösa ord som finns egentligen. Jag menar, vad fan är kultur? Är det när Sofi Fahrman (modebloggaren ni vet. Om inte så är ni lyckligt ovetandes) gick från talanglös nolla som skrev om mode som bisyssla, till att jämt och ständigt ha sin modeblogg som svepskäl för att exponera sig själv i diverse trendenliga maskeradkostymer och hoppas på någon form av modellkontrakt? Eller är det kultur när hon nu fått för sig att skriva en roman om en ung tjej som bloggar om mode och festar och har sex hela tiden på något pseudo-dekadent manér? Hon verkar påhittig. Speciellt med tanke på att hon, i brist på inspiration och patos, bad aftonbladets läsare om åsikt kring vad som skulle hända i hennes roman. Är det kultur?

Ja, det är kultur. På riktigt.

Som sagt, en av de absolut viktigaste egenskaperna hos människan är att kunna uttrycka sig. Uttrycka vad den tycker, vad den känner, vad den tänker. Men var går gränsen för intryck och uttryck? För många år sen var människan tvungen att uttrycka sig via något medium för att uppnå någon form av utlopp för sorg eller ångest eller vad det nu må vara. Idag är mångfalden av digitala intryck av olika slag så enorm att det kan ersätta vårt begär för uttryck. Istället för att en intrycksdepraverad individ på 1800-talet tog till kompositioner eller skrev anteckningar á Kierkegaard, så kan en människa idag välja och vraka på skräddarsydda paket av intryck som på molekylärnivå kan matchas mot den sinnestämning som en människa befinner sig i. Så istället för att plocka fram gitarren och uttrycka via den min ångest över föregående helgs klavertramp, kan jag pejla in något för stunden passande stycke musik. För övrigt spelas ”Explosions In The Sky” alldeles för ofta numera. Så denna ocean av val renderar gränsen mellan intryck och uttryck tämligen suddig, vars definitioner helt enkelt slutligen vilar på ett skapande kriterium för att särskilja dem.

Detta passar nog dagens lättjefulla människor ganska bra. Eller så är det bara min brist på kreativitet ackompanjerad av mitt samtidiga behov av uttryck som adekvat uppfylls. Nu ska jag snart sova, vakna om ett par timmar och sätta mig i labbet och programmera. Men jag sätter Explosions In The Sky och även ”Kyte” på repeat och är ganska nöjd ändå.

Främlingen

Det är märkligt att man blir förvånad när en tidigare mycket välbekant röst har transformerats till en främlings dito, trots den iögonfallande mängd tid som fortlöpt sedan bekantskapen kontinuerligt fostrats. Rösten kan vara identisk, så till den grad att den väcker angenäma minnen, men ändå är det något som förändrats; må det vara något givet ordval eller intonation av något särskilt ord. Man intalar sig att det endast rör sig om dumheter och villfarelser, men den naggande känslan går ändå inte riktigt att bortfäkta och i mån av tid blir man besviket upplyst om att omständigheter förändras. Jag drar mig för att säga att människan i sig förändras, oavsett om det är korrekt eller inte. Det är dock min ståndpunkt att den inte gör det. Att känna vemod inför detta faktum är i sig naturligt, men att älta främlingskapets intåg är inte annat en att erkänna en personlig förlust. Man brukar säga att det aldrig är för sent, och det är i sin tur sant – men på vilken bekostnad är man beredd att stanna upp, försumma nuet och hämta upp det där tappade föremålet? Till ingens förvåning är det naturligtvis individuellt, och vänskap är något värdefullt. Jag läste någon gång om en evolutionär teori om människans sociala kognition som förhindrade denne att aktivt upprätthålla en social cirkel som överstiger 50 personer; med familj, kamrater och vänner är det en tämligen låg siffra.

Jag gläder mig mycket över att en av mina äldsta bekantskaper besöker mig i helgen; faktum är att Gabbe och jag sällskapade redan på BB, vilket vi skrattar gott åt. Jag ska visa honom allt vad Linköpings studentliv har att erbjuda, som kontrast till Örebros bristfälliga sådana. Sakura sushi på andra sidan gatan blir det definitivt minst en gång!

Tidigare personliga affektioner är inget värt om det inte finns plats i nuet för det, och det är aldrig värt att vända sig om eller att ångra något gjort eller ogjort. Mina vänner och främlingar är här i nuet. Och jag älskar varje ögonblick med dem.

Steppenwolf

Om kognition som etablerat koncept kan liknas vid ett mynt, utgör den rationella aspekten av människan krona varvid klave är det välbekanta om än svårdefinierade begreppet emotion. Dessa system är nödvändiga konstituenter för den sofistikerade människan, ungefär som att ett mynt av naturliga skäl måste ha två sidor för att kunna existera. Myntet fungerar enligt en perfekt balans mellan båda sidor; ibland dominerar den ena sidan och gör sig påmind för omvärlden genom att ligga med ansiktet uppåt, och ibland vice versa. Till yttermera visso råder det ibland ett perfekt samspel mellan de båda sidorna då myntet rullar iväg. Så fungerar även människan, och jag tror att min evolutionskäre psykologiprofessor, ”UO”, håller med mig.

Jag måste bara fråga honom varför mitt mynt alltid landar med ena sidan uppåt när jag singlar slant.

Min antinomi

Jag har i min hand ett antal vissheter som jag inte kan komma ifrån. Det jag vet, det som är säkert, det som jag inte kan bestrida, inte förkasta - detta är det väsentliga. Jag kan förneka hela den del av mig själv som lever på obestämda stämningar, men inte längtan efter enhet, kravet på klarhet och sammanhang. Jag kan förkasta allting i den värld som omger mig, som stöter bort mig eller hänrycker mig, men inte det kaos, den kungliga slump och den gudomliga likvärdighet som föds ur anarkin. Jag vet inte om denna värld har en mening utöver sig själv. Men jag vet att jag inte känner till en sådan mening och att det för ögonblicket är omöjligt för mig att lära känna den. Vad har en mening att betyda för mig, om den ligger utanför mina gränser - såsom språnget till Gud? Jag kan bara förstå i mänskliga begrepp. Jag förstår det som jag rör vid och det som gör motstånd mot mig. Och jag vet att jag inte kan förena dessa två vissheter: min längtan efter det absoluta och enheten å ena sidan, å den andra omöjligheten att föra tillbaka världen på en enda rationell och förnuftig princip. Hur skulle jag kunna erkänna någon ytterligare sanning utan att ljuga och utan att tillgripa ett hopp som jag inte har och som inte har någon mening inom gränserna för mina villkor?

Relapse

Sommar. En period innehållandes moln, regn och mygg som inte förstått den evolutionära fördelen med att undvika mina handflator. Och ett par strimmor sol. Livet stannar upp. Det förpassas tillfälligt till baksätet för att ta en tupplur med huvudet vilandes mot bildörren för att senare återuppväckas med knakande nacke och jetlag. Istället är det nu tiden står still; gamla rutiner från fjärran återupptas och utförs stilsäkert, om än med lite vemodsblandad trygghet. Numera efter några veckor ser jag fram emot att fortsätta med livet såsom jag lämnade det: slutföra min uppsats, börja som PA på Villevalla, styra upp lägenheten, vårda mitt förtroendeuppdrag som ordförande i utbildningsutskottet samt läsa en hel del intressanta kurser (medvetandefilosofi, kognition och emotion, japanska, interaktionsprogrammering och evolutionär kognition står på dagordningen). Förutom att ha tillägnat större delen av sommaren på ett alkoholstinkande systembolag där kundernas medelålder vida överstiger 40 i allas vårt gerontologi-Mecka in extendo Askersund, så har jag mest frekventerat böcker eller ljudböcker. Sistnämnda typ av bok är en relativt ny företeelse för mig, vilket emellertid har varit en alldeles utomordentlig kompanjon när man klipper gräs eller tar en kvällspromenad. Så nu ikväll skulle jag fixa en bok av Kurt Vonnegut som nästa auditiva projekt. De mest nedladdade och distribuerade böckerna på en viss tracker fick mig att lyfta på ögonbrynen. Noteras bör att dessa ligger bland topp-10. Vad sägs om epos såsom:

• ”How to Argue and Win every time”

• “Hypnotherapy – Supreme self confidence”

• “How to talk to anyone, anytime and anywhere”

• “Words that work: It’s not what you say – it’s what people hear”

• “How to win friends and influence people”

Det verkar som att “World of Warcraft”-generationen har upptäckt böcker.