Tangentbordseko

Sitter i en lägenhet som med sin blotta uppenbarelse ger avkall på allt vad substans, värde och själ heter. Ekon. Fragment av tidigare liv gör sig på påmint. Allehanda inventarier som i sin isolation och dekontextualisering snarare liknar en gravplats. En grön tavla hänger ensamt på den i sammanhanget monumentalt stora, kala och livlösa vita väggen. Det är dock inte samma tavla som förut; perceptuellt är den identisk, men något karaktäristika gör att den har förlorat sitt skimmer, den ter sig snarare något mer grå - livlös. Som en orm som ömsat sitt skinn. Ekon. När jag pratar i telefon kommenterar människor att det ekar, som från en annan plats. Och nog är det väl så, inte blir situationen mindre beklaglig och gagnlös att jag i sällskap med ”Explosions In The Sky” vars musik präglas av små distanta gitarrsymfonier som kongenialt med min ekande lägenhet marscherar parallellt genom ett landskap av eko som snarast kan klassas som ett icke-fertilt ödelandskap. Ekon. En tunn madrass på golvet utgör mitt enda sällskap och hand i hand ligger vi i Minnenas Gravplats. Denna avart till liv är trasigt. Således är det på tiden att väcka det åter och radera dessa ekon av ett så kallat liv genom sommarens och hemfärdens antåg. Rannsakning och insikt om att det finns många intressanta val föröver, och omfamna möjligheterna till utveckling.

Eller vad var det du sa, Friedrich?

I am Jack's sense of Happiness

I en tid präglad av ständiga åtaganden, uppsatser, deadlines, åtaganden, deadlines och uppsatser såhär i slutfasen av terminen är det inte helt ovanligt förekommande att man känner sig något mättad, stressad och allmänt agiterad. Maratonsessioner av arbete är något jag aldrig excellerat, men som den veritabla utilitarist jag är har jag lyckats finna ett vinnande koncept för att uthärda långa kvällar. Det handlar inte om någon mysticism eller plattityder från Mia Törnblom a.ka. licensierad livscoach™, tvärtom så är lycka en av de mest simpla emotioner som existerar. Faktum är att det – rent fysiologiskt – räcker med att forcera fram ett artificiellt leende ett par minuter varje dag för att signifikant öka serotoninnivån och det allmänna välbefinnandet som nästan kan liknas vid eufori. Detta tack vare människans eminenta feedbacksystem. Så jag botar numera alla mina problem genom att ständigt sitta med ett fånigt leende när jag pluggar! Nej, givetvis inte; poängen är att det inte behöver vara så svårt att vara lycklig som kreti och pleti itererar in absurdum. I min mening behöver inte lycka vara synonymt med någon form av världsfrånvänt självförverkligande i Maslows anda, utan snarare om önskvärda trivialiteter.

Så vadan denna allmängiltiga känsla av misär bland så många människor? Lika förmätet som självklart och icke-originellt kan man väl beskylla vår mysiga konsumtionskultur blandat med en skvätt vanföreställningar. Vanföreställningen består enligt mig i den desillusion som träder i kraft då vi ideligen letar efter form av lycka långt mer komplex än den som faktiskt existerar. Vi letar efter något som inte finns, vilket givetvis leder till sagda besvikelse. Ungefär enligt samma manus som kvinnor som tittar alldeles för mycket på Hugh Grant-filmer ala Love Actually som sedan letar efter just den där sublima Kärleken. Enligt studier så är dessa romantiska konsumenter signifikant mer missnöjda med sitt kärleksliv än andra människor.

I am Jack’s complete sense of surprise.

Så enligt samma mekanik är människan olycklig. Skogen är i vägen för träden, så att säga, och leder till en kognitiv dissonans som får hundens jakt på sin egen svans att verka meningsfull.

Själva konsumtionsfällan ger sig till känna så att vi aldrig känner förnöjelse; vi letar ständigt efter DEF efter att vi erhållit ABC. Människan förväxlar lycka med önskningsuppfyllelse, vilket gör att denne oupphörligen kommer att fortsätta att försöka uppfylla sina önskningar så fort en önskning uppnåtts som sedermera leder till flera önskningar att uppfylla och en ständig känsla av misslyckande och otillfredsställelse som obönhörligen infaller. Allt detta när man egentligen bara behöver höra ett simpelt skämt, prata lättsinnigt med en god vän eller bara le artificiellt. Vi måste döda illusionen om det grönare gräset. Men gräset kommer alltid att vara grönare så länge som företag talar om för oss att produkter kommer att göra oss lyckligare. Lite schysstare bil, lite schysstare TV, lite schysstare kök, lite schysstare allting. Om alla gick runt och var lyckliga och tillfreds, vem skulle då spendera sina pengar? Vi jobbar ihjäl oss för att tjäna pengar för att få våra vanföreställningar realiserade. Allt detta för att vi tror att lycka är något komplext.

Det är det inte.

Jag är inte det minsta bättre. Men när jag susar igenom en ljummen sommarnatt, med alldeles för stora hörlurar, på mina inlines - då är jag lycklig som få.

Back to the dark ages

En lördagskväll tillbringad ensam satt jag och funderade på hur jag, på ett kort och koncist vis, kunde beskriva min nuvarande livssituation med tillhörande val och kval.
Till min glada förvåning får min shufflelista för sig att spela "City and Colour - Comin' Home", vilket egentligen är så fantastiskt träffande att jag inte kunde låta bli att småle för mig själv. Efter en obligatorisk turbulens som genomsyrade många aspekter, så ter det sig som att kursen numera är satt till Colonia. Ur någon form av plattitydmässig tidsvinkel kan man - inte helt ogrundat - konstatera att jag tagit ett steg framåt och nu två steg bakåt. Naturligtvis är det en burdus simplifiering och på många sätt missvisande, men nog stämmer det i vissa avseenden. När nu beslutet är fattat så efterföljer en något prekär period av väntande. Terminen lider mot sitt slut, och när nästa börjar så initieras en ny Början. Denna inkubationsperiod som löper mellan mitt beslut och verkställandet av detsamma känns oerhört lång. Men valet är fattat åtminstone, och det var väl det Sartre menade är det essentiella i livet, inte själva resultatet av våra handlingar. På många sätt kan jag inte annat än instämma.

I'm comin' home

Go green!

Jag brukar sällan romantisera naturen i mina små pekoraler; mycket på grund av personliga principskäl då de oftare förekommer i huvudet än kanske berättigat vilket leder till bortfäktande för att bibehålla någon form av intern tillika projicerad självbild. Vad vet jag. Emellertid efter en kort promenad till Colonia efter dagens diaboliska domedagsregn måste jag erkänna det faktum att fuktig hägg och nyklippt gräs i lagom kombination är den i särklass mest utsöka doften som existerar. Om det är själva doften i sig eller de affektiva associationer som väcks till följd av denna perceptuella graal låter jag vara osagt. Men vissa dofter väcker sannerligen fler affektionsladdade minnen än något annat objekt av valfri modalitet; i par med vissa små guldkorn till musikkompositioner.

Nu ska jag inte orera mer om det. ”Det är inte därför jag är här”. Faktum är att jag snubblade på lite information om att man numera – på vissa exceptionellt sällsynta platser – kan bli begraven på ett ”grönt” manér. EKO-begravd™. Det klingar ungefär lika förnuftsvidrigt som det faktiskt är. Konceptet som sådant kan i korta ordalag sammanfattas på följande sätt: På en särskilt avsedd plats på kyrkogård X kan man bli placerad i en grav vars kista uteslutande består av ekovänliga material i både trä och interiör. Textilen är speciellt framtagen för att underlätta dekomposition, detta gäller både den inneboende kistägarens kläder såväl som kistans innandöme. Bottnen på kistan består av små hål som även de underlättar maskätand- eh dekompositionen av liket. När det väl gått ett par månader så har den biokemiska dekompositionen fullbordats och graven kan återanvändas för en ny person att nyttja.
Ett fullkomligt genialiskt mänskligt ekosystem.

Jag är alldeles euforisk över mina möjligheter att kunna tillintetgöras till fullo, varför ska min eftervärld och våra barn behöva dras några månader extra med min onödiga existens? Varför ska man bara bidra till samhället när man lever genom att köpa ekologisk mjölk och köpa kilowattfrämjande lampor? Det är ju det här som faktiskt markerar min ståndpunkt om det sekulariserade efterlivet samt fullbordar min karma till omvärlden när jag redan är död. Jag kan redan nu föreställa mig en polemisk konversation mellan två ”medvetna” tillika moraliskt elitistiska människor:

1: Jag specialimporterade en hybridbil från Sri Lanka (levererad med första klassens jetplan *host*) häromdagen. Den går på hundexkrement och presterar ett CO2 på under X!
2. … (10s) Jaha, jag ska bli EKO-begravd. Take that!

Nåja, jag överdriver som vanligt. Hursomhelst så ska jag fortsätta läsa evighetsprojektet ”Bröderna Karamazov” och alltjämt bota mina segdragna konsekvenser som efter SOF lämnat tydliga spår i både kropp och…medvetande.

Ode till hycklandet

För inte allt för länge sedan fick jag ett välbekant brev på posten. Avsändaren hade sin familjära logotyp på kuvertet som genom klassisk betingning får mig att känna allmän olust och genast identifiera mig som en av Pavlovs hundar. Radiotjänst. När jag öppnade brevet kunde jag läsa att de på det mest politiskt neutrala och formella sätt informerade om att samtliga medborgare inom rikets gränser gott skulle betala avgiften, och bifogat med denna information och inbetalningskort (Mycket subtilt och inbjudande) följde en broschyr full av information av vad man fick när man betalade TV-avgiften. Vad man uppenbarligen får när man betalar denna facila ”tjänst” är glada barn, gröna skogar och ett välfärdssystem situerad i själva utopia! Nåja, bortsett från denna banala propaganda och allmänna desinformation så måste jag medge att mina sympatier emellertid är något tudelade.

Inte blev sympatierna högre i någon större utsträckning när man för länge sedan fick höra om en viss kulturminister tillika SVT:s högste chef som undgått att betala TV-avgift de senaste 16 åren. På grund av slarv, enligt utsago. Det är inte så konstigt att hela svenska folket i allmänhet, och alla fattiga studenter i synnerhet, utropar och fördömer hennes hyckleri, och på så sätt rättfärdigar deras egna indolens och håglöshet och följaktligen, med ett litet pillemariskt smil, undviker att betala. Det är lite liknande följande fall: Folk blev alldeles till sig när de fick reda på att Al Gore åkte runt i sitt privata jetplan och formligen kaskadvomerade koldioxid samtidigt som han förespråkade klimatfrågan i ”An Inconvenient Truth”. Då är allt han säger plötsligt politiskt trams som följd av hans hyckleri. Besitter verkligen fenomenet hyckleri denna form av rättfärdigat självmord av argument per automatik? Är verkligen hyckleri likstämt med oärlighet och inkompetens?

Anklagelser för hyckleri är särskilt effektiva ad hominem-argument som underminerar en persons trovärdighet, snarare än att underminera själva principerna som personen står för. Hycklandet per se är i de flesta fall särskilt irrelevant, detta då själva valideringen av argument eller ståndpunkter lämnas oberörda. En vegetarian som äter kött på viss basis, må per definition vara en hycklare, men gör inte dennes ståndpunkt mer inkorrekt. Det ter sig vara en allmänt utbredd disposition hos människan att ta dessa kognitiva genvägar vid bedömning av rationella ståndpunkter och andra logiska resonemang. Till yttermera visso är det ofta de av motsättande attityder till vederbörande hyckleri som anförtror sig åt dessa typer av genvägar. Givetvis bör man undersöka själva källan och orsaken till hyckleriet, men att bortfäkta valideringen via denna anklagelse är lite väl drastiskt. Det är sällan som människor till fullo lever som de lär och även få människor som lever som de skulle vilja leva. Det är en sak att förstå implikationerna att röka och avsky dess funktion, men en annan sak att låta det fortgå för att det fyller en belönande funktion och medvetet bortprioritera hälsan.

Om samtliga människor levde som de lärde, skulle vi knappast ha abstrakta etiska regler och filosofiska ställningstaganden och elokvent formulerade metafysiska resonemang. Människor kan vara utmärkta lärare och inspiratörer för andra medmänniskor via deras icke-efterlevda lärdomar, som kanske kan anamma denna attityd och i sin tur agera synkront med denna och uppvisa moralisk redbarhet. Jag anser att vi behöver hyckleri i viss utsträckning, det handlar bara om att utvärdera dem individuellt i fall efter fall och utröna vilka som är berättigade och vilka som är direkt farliga. Jag kommer fortsätta hyckla, med TV-avgiften, existentialism eller vad det nu må vara; men jag kommer att välja mina hycklerier med omsorg och tillförsikt.

Roma mia

Så, då har man landat igen. Tillbaka i den svenska motsvarigheten till Sibirien som vi av bekvämlighetsskäl kan kalla för "Linköping by winter". Men nu går jag händelserna lite i förväg, så nu kommer den smått tråkigt konventionella återberättelsen i kronologisk ordning.

Dag 1
Klockan var 03.00 och något som kan misstas för ett brandlarm ljuder följt av en chockad och desorienterad Kenny våldsamt trycker på "snooze", börjar återfå medvetandet och inser att det inte finns tid för snooze och bokstavligen hoppar upp ur sängen och snubblar runt i lägenheten för att få rätt på packning och allmän världsorientering.
Jag och Alexandra promenerar ned mot resecentrum för att under tiden konstatera att vi är förvånansvärt pigga, vilket var ett ganska temporärt faktum kom vi senare att inse då minnena från flighten är både fragmentariska och allmänt surrealistiska. Nåja, vi landar på flygplatsen Ciampino efter att ha uthärdat Ryanairs generella varande - något undermåligt med benutrymme, något undermåligt kösystem, något undermålig prisnivå och något undermåliga flygvärdinnor. Och jag kan inte låta bli att dra paralleller mellan deras plastiga
flygstolar och duplo- eller legobitar. Ryanair är lite sunkigare på det mesta, helt enkelt.

Som sig bör så var vi tvungna att ta en bild ombord på planet som skulle innebära startskottet för vårt äventyr:


I något diffust sinnestillstånd försökte jag kombinera en klassisk gest med någon oidentifierbar förvrängning av ansiktet och resultatet talar ju för sig självt.

Så småningom reser vi oss från legobitarna och träder ut i gassande solsken och 18 grader. Ljuva Eden! Väl framme vid hotellet, och efter att ha införskaffat biljetter till eftermiddagens annalkande match mellan Roma och Udinese (inköpta på Romas officiella butik. Behöver jag nämna att jag såg ut som en rabiessmittad zombie med tanke på hur exalterad och dreglandes jag var?), så tog vi en liten siesta på hotellet för att orka med matchen och ta igen lite sömn i allmänhet.
Framme vid Stadio Olimpico intog vid stadion under den stämningsfulla, om än något smöriga, hymnen "Roma, Roma, Roma" av Antonelli Vendetti. Jag var som ett litet barn på julafton men matchen slutade något otillfredsställande med 1-1.

Några minuter och vaffanculo senare bar det vidare mot hotellet för att omgruppera inför kvällens besök på en restaurang. Det visade sig vara något av en turistfälla, men maten var god och man kan inte låta bli att hänföras av italienarnas förmåga att äta mängder med portioner. Närmare bestämt antipasto (en bruschetta eller dylikt), första huvudrätt (någon form av pasta), andra huvudrätt (kött, fågel eller fisk) och dessert (gelato, gelato, gelato eller tiramisu). Man skulle behöva spendera en vecka på restaurangen för att inmundiga allt. Efter för mycket mat så rullade man hem till hotellet och sov som ett barn.

Dag 2Efter en adekvat, kvasikontinental frukost begav vi oss ut från hotellet med följande målsättning - att besöka Colosseum, Foro Romano och vatikanstaten. Ambitiöst uppdrag, som vi inte visste hur vi skulle mäkta med. När vi klev ut utanför entren till hotellet så var det som att bli omsvept i ett sidenlakan som precis legat i tumlaren, det var 20 grader i solen och inte ett moln så långt ögat kunde nå vilket ledde till att euforin var total. Skuttandes av allmän lycka till närmaste Bar (Nej, inte sprit - utan en bar innehållandes caffé av olika slag. Silly you!) och svepte en espresso som kändes som bomull i munnen drog vi sedan vidare mot första etappen - Foro Romano och Colosseum (de är belägna precis intill varandra). Vi promenerade runt Foro Romano i
vårsolen, som huvudsakligen består av ruiner och är uråldriga kvarlevor från de första politiska, och filosofiska mötesplatserna i Rom. Mycket vackert.


Så efter att vi avklarat Foro Romano och Colosseum så gav vi oss vidare in mot stadens centrum. En mycket uppskattad egenskap hos Rom är att det är i princip gångavstand mellan samtliga Roms sevärdheter. Om man har bra skor. Och tid. Men vi gick som sagt vidare mot centrum, som en liten destination innan vi begav oss vidare mot dagens sista beting - vatikanstaten. Det blev en liten sejour kring Fontana Di Trevi och Spanska trappan. Bara sådär.
Efter lite lunch var det dags för vår lilla katolska utflykt

Förutom det inledande skrattet åt schweizergardets utstyrsel, så var nog "Wow" en mer talande beskrivning av reaktionen. En fantastiskt stor petersplats initierade upplevelsen och inbjöd till vidare utforskning av St.Peterskyrkan. Vi bestämde oss att gå upp för trapporna till basilikan som skulle vara värd för en, enligt utsago, magnifik utsikt. Jag hade någon föreställning om att denna estetiska koloss till byggnad borde vara värd en mycket vacker trappa i stil med "spanska trappan". Tji fick jag:

Paralleller till Munch's "Skriet" någon? Nåja, när man väl flåsat klart i den där horribla helvetestrappan så fick man åtminstone en utsikt väl värd mödan:


Efter att ha insupit atmosfären och ytterligare lite sol så gav vi oss vidare tillbaka mot hotellet för lite omgruppering inför kvällens middag. En tunnelbana, en dusch och en espresso senare begav vi oss iväg till det, enligt "säkra källor" facila stället "'gusto". En tämligen dyr middag visade det sig bli, när carbonaran inte innehöll bacon som enligt kutym bör finns med, när sagda bacon var utbytt mot anka. Ja, anka. Men det var emellertid en kulinarisk festmåltid och mycket god! Vi förstod snabbt att vin på detta ställe knappast var värt att överväga, utan en liten liten Coca-cola för 30 pengar fick duga. Vi avslutade dock kvällen på världens sunkigaste vinbar full av industrihyllor och "alternativa" människor som kompensation. Både ekonomiskt
och vätskemässigt. Efter en promenad hem från denna dubiösa vinbar belägen i ännu mer dubiösa stadsdelen San Lorenzo, var det sängdags. En lång dag med ungefär 10 mil avverkat landvägen resulterade i en totalt medvetslös natt.


Dag 3


Under den sista heldagen i Rom beslutade vi oss för att till fullo ägna åt att flanera inne i innerstan i hopp om att hitta lite intressanta shoppingobjekt. Med gårdagens restaurangnota fortfarande smärtsamt brännande i episodiska minnet så ansåg vi att det var en god idé att inmundiga lite budgetföda - panini till lunch. Efter att ha proppat i oss så mycket som möjligt av den något skrala - men ack så gratis - frukosten så for vi med metron in till den eviga stadens centrum. Som svensk, eller åtminstone som Kenny, har man någon form av mental bild av att Italien i allmänhet och Rom i synnerhet bör vara en guldgruva för den fåfänge shopparen.
Åtminstone näst efter Milano. Det skulle visa sig vara en ganska skev bild. För det första så kan man i det sunkigaste kvarteret råka hitta motsvarigheten till Myrorna sida vid sida med en liten butik med "budgetmärken"såsom Paul Frank, Replay, Tokidoki, Gucci, CK och Dolce Gabbana. För det andra kunde man i det finare områdena enbart vila ögonen på dyrgripar som Louis Vuitton, Prada och de andra galaxmärkena utan någon form av medelväg mellan dessa typer av områden. Detta kan ju ganska bra såsom jag beskrivit det ovan, men faktum är att vi hittade 2-3 butiker värt att sätta foten i. Under en shoppingvistelse på ca. 4-5 timmar. Dålig butik-per-timme-ratio är en underdrift. Emellertid hann vi dock se objekt såsom Pantheon och Fontana Di Trevi igen, och efter att vi hittade till en alldeles underbar park som inte helt orättvist kan jämföras med Central Park (*host*) så var vi nöjda och belåtna ändå.


Efter att ha legat och solat i sällskap med jordgubbar, vin och lite bröd
mådde man så kan man beskriva sinnestillståndet som något i stil med "hysterisk attackeufori".
Två avlagda mil senare till fots var det dags att bege sig mot hotellet och förbereda sig inför resans absolut sista mål - en riktigt schysst, äkta, klassisk pizza med en sådan där krispig botten som får knäckebröd att framstå som eldorados schampoo till konsistensen sett. Ett insidertips senare hittade vi till en liten avsides restaurang ganska sent på kvällen som skulle ha grymma pizzor. Stället visade sig vara bland det mest hektiska stället någonsin i mannaminne. Det var en stor restaurang med modern och trendig inredning som var samlingslokus för Roms bourgeois, med både ungdomar och familjer som träffades en måndagskväll för lite vin och pizza
i sannaste manana-attityd. Inte dumt! Jag sammanfattar smakupplevelsen av färsk ruccola, körsbärstomater och mozzarella med följande pretentiösa visdomsord: OOOÅÅÅÅÅÅHHH!!!! Ursäkta mitt utbrott men i ärlighetens namn så måste jag föga överraskande säga att det var riktigt jävla gott. Hemligheten? Antagligen tokfärska råvaror.

Nåja, efter lite pizza, vin och "WOW!" så ansåg vi att det var dags att bege oss hemåt. Vi skulle ju faktiskt åka hem tidigt imorgon. Ännu en natt i total koma av sinnesintryck, motion och mat.
Morgonen därpå fylldes man av en stark ovilja att åka hemåt och hoppades att magin med Fontana Di Trevi alldeles snarast skulle göra skäl för sin legend fortare än illa kvickt; men sanningen grep en hårt och sista metrofärden nalkades som ledde oss till flygplatsen.

Efter att ha suttit och tittat ut genom flygplansfönstret under inledande delen av hemresan - som jag fortfarande kunde identifiera som italienskt territorium - blickandes ned från molnfri himmel för att ta farväl av varje centimeter av detta underbara land, så tänker jag sammanfatta hemkomsten med en bild:


En bild säger mer än 10000000000 ord skulle jag vilja påstå. Jag bemödar mig inte ens med ytterligare kommentarer.

Heja ålder!

Ett par dygn har nu förflutit sedan jag för första gången kunde titulera mig som en vördnadsfull 25-åring. De som anser att ålder endast är en godtycklig siffra formad av samhälleliga byråkratifetischister med perverst kompulsiva kategoriseringsbehov vet inte riktigt vad de talar om.

”Man blir inte äldre än vad man gör sig till” säger någon till föga tröst. Förvisso ett uns av sanning; självbedrägeri är en form av dygd i sig som vi alla förlitar oss till emellanåt – eller i ärlighetens namn kanske allt som oftast, men att hävda att siffran 25 är semantiskt innehållslöst är som att hävda att uppfattningen av att man är en människa bara är våra perceptuella gränser, för om vi fantiserar tillräckligt så kan du ju vara en hund, katt eller varför inte träd! Nåja. Se på dig själv som en 10-åring snarare än en 25-åring och se hur din omgivning kommer att reagera. Inte är det med ryggdunk och en Heineken på lokala sunkhaket i alla fall. Nej, konformisten finns i oss alla – i olika grad. Åldern är förvisso en godtycklig siffra, men den är fylld med förväntningar, förpliktelser och andra ord med morfemet ”för-”. Hjärnan är inte längre särskilt plastisk, och människans personlighet är hädanefter förvånansvärt stabil i alla avseenden utom ett: Öppenhet gentemot nya stimuli. Människan blir gradvis mer medgörlig och konformerande å ena sidan, och å andra sidan tråkigare helt enkelt. Åtminstone värderar man det redan beprövade i större utsträckning. Det blir svårare och svårare för en människa att släppa de redan etablerade sociala förpliktelserna som existerar i takt med att man åldras samt att man heller inte lockas i samma grad som den yngre och mer naiva upplagan av jaget. Så redan innan jag har hunnit utbilda mig och förberett mig på livets utmaningar – såsom att resa runt i Kalifornien eller studera i Japan - så har neofyten i mig redan ympats i knoppen. Jag tar kandidatexamen till sommaren och ska med tämligen stor sannolikhet fortsätta på den inslagna vägen mot en masterexamen. Tankar och möjlighet finns dock för att eventuellt doktorera redan till hösten, beroende på hur vissa variabler utvecklar sig. Om livet ska innehålla flera stigar, olika beprövade sådana som leder till olika destinationer där man ska välja efter sitt hjärta, så verkar mitt liv innehålla ett enda järnvägsspår – utan möjlighet till avvikelse - som leder till enkom en station. Akademi, akademi, akademi – det enda jag kan något om. Kunde lika gärna varit alkemi, alkemi, alkemi. Om det hade varit så från början. Kanske händer det något till sommaren. Något oväntat. Eller kanske inte. Hursomhelst känner jag någonstans ett tryck, som Vilnius innan en eruptiv paroxysm av undantryckt massa.

Tillsvidare tappar jag dagligen upp ett varmt bad som kurmedel mot denna hiskeliga kyla som under tiden jag vistas utomhus får ansiktet att se ut att tillhöra en överförfriskad sibirisk gruvarbetare. Gruvfyllo. Tillsammans med en kopp kaffe och Camus bildar det en treenighet som religionens metafysiska motsvarighet endast kan drömma om att överträffa i ren själsmässig sublimitet. Och ja, jag tappar just i detta nu upp ett bad.

Tupac/Deepak: Två sidor av samma mynt?

Så nu när julen är över och glöggens vätskenivå glimmar med sin sorgsna och timida närvaro i botten på glaset som vittnar om den allra sista sippen för året så tror jag att jag kan skämma bort mig själv med en kortare uppdatering här. Jag avslutade höstperioden i Linköping med en inofficiell "lilljulafton" som firades med min sambo. Lite allmänt mys åtföljdes av ett julklappsutbyte med tillhörande rim som satte guldkant på tillställningen. Ett av de paket jag fick var en bok skriven av New-Age-oraklet Deepak Chopra med titeln "Livet efter döden"; rimmets kvintessens tillika motivet bakom denna allmosa var Alexandra tyckte att jag skulle vidga mina vyer och öppna mina sinnen och läsa något icke-akademiskt. Jag är genuint tacksam för gåvan och ser det som en legitim möjlighet att skärskåda någon annan typ av bok för en gångs skull, ibland blir man mätt på Camus och Dawkins; tro det eller ej.

Hursomhelst så är jag i färd med att ge boken en ärlig chans där jag intalar mig själv att faktiskt inte dogmatiskt a priori såga premisserna innan de presenterats för mig. Jag har nu läst de första 50 sidorna, och skulle jag med ett ord beskriva verket så vore det med adjektivet intressant. Chopra skriver på ett tillgängligt sätt och med en simpel och suggestiv berättarteknik som är bekvämt för ögat att vila sig på. Enligt utsago ska Chopra presentera argument och reson för varför det existerar ett liv efter döden utifrån premisser och idéer från vetenskapen - såsom kvantfysik, neurologi etc. - samt vedisk filosofi (som är en form av supergammal österländsk metafysisk filosofi med lagom dos av kontradiktioner). Han presenterar först sina premisser som han växt upp med under sin uppäxttid tid i Indien, vilket redogörs för utifrån en gammal folksaga. Han berättar hur den andliga världen hänger ihop med den materiella, där den materiella rumtiden endast är en manifestation och på något esoteriskt sätt är en subvärld till de astrala existensnivåerna (andliga supernivåer där själar och spöken springer fritt och lever rövare, med annan terminologi). Det som initialt slår mig är hur självrättfärdigande och självklart han redogör för att det som skrivs är fakta. Han skriver bland annat "..När vi föds har vi med oss de talanger vi utvecklat genom alla våra tidigare existenser...", vilket inte åtföljs av något närmare resonemang och hypotesprövande. Fallet är så som det skrivs av honom prima facie. Och när vi ändå berört ämnet: Om vi föds med de talanger vi tillgängliggjort oss under tidigare liv, så bör ju talangerna vara oberoende av vår uppväxt och våra föräldrars anlag. Vi har ju faktiskt våra talanger inneboende i oss exklusive våra föräldrars existens, enligt Chopra. Är det således enkom inneboende och biologiskt oberoende talang som står till svars för pianotalanger med absolut gehör, trots att deras föräldrar är ansenliga kompositörer och sångare? En talang existerar sällan i frånvaro av någon form av biologiskt arv, vilket givetvis kan vara nedslående för oss människor som saknar underbarn vars namn står på våra släktträd. Men optimismen kanske räcker som ethos för somliga?

Han skriver vidare om att människans själ återföds - inkarneras - i en materiell kropp för att denne har något begär som ännu inte blivit uppfyllt, varvid denne kan uppfylla denne och uppnå högre karma osv. Men om människan återföds enkom för att göra sig varse och stilla någon form av begär, varför dör då vissa spädbarn precis efter födseln? Jag vill hävda att denna individ inte hunnit skaffa någon form av erfarenhet överhuvudtaget. Detta då människans självmedvetande ännu inte utvecklats och kan således knappt kan klassas som individ eller människa, om man ska vara krass. Vari finner sig detta begär som eftersöks? Att uppleva den enorma smärta och kvalfyllda erfarenhet som präglar förlossningen? Nej, givetvis inte; det är befängt. Men Chopra hävdar enligt sin filosofi att det finns supersjälar som är medvetna om tidens händelser är allvetande såsom kristna tror att Gud är allvetande. De vet vad som ska hända helt enkelt när en själ bebor en mänsklig kropp för att uppfylla sina "begär". Det låter en smula dubiöst i mina öron.

Vidare skriver Chopra om att vissa lärsosatser är tagna från vissa provinser i Indien där andra utesluts och plockas fritt, och att varje människa är fri att själv anamma de satser som man tycker passar. Principiellt ringer det varningssignaler för mig när sådana vaga ledord framhävs, det tyder på inkonsekventa levnadsprinciper som anpassar sig till den lynniga människans kynne. Jag menar, när till och med kristna rörelser är så fantastiskt olika varandra i naturen men ändå härrör ur någon slags gemensam pool - då är det vämjeligt.

Nåja, i slutändan verkar det som om boken än så länge har väckt och gett upphov till reaktioner hos mig. Detta är ändå blott inledningsvis, och jag ska ge boken en legitim chans - men hur stor är sannolikheten att resonemanget ska gå hem hos mig när jag redan avsagt mig hans fundamentala principer på vilka han bygger sina resonemang? Nåja, vi får väl se.

PS. Kan det vara så att anledningen till varför denna form av New Age går hem hos kreti och pleti är att den är skriven i bestämd och suggererande form att "såhär är det" utan några rationellt utvecklade enventualiteter och kontingenser? Det är väl helt enkelt så att människor hellre hör hur det "faktiskt" är snarare än hur det sannolikt är". Sannolikhet är kanske ett för abstrakt koncept som tar för mycket tid att bena ut för jaget.

Californication, eller: "vem slog mig med en slägga?"

Så i ett feberrus av iver var jag tvungen att expresspublicera ett inlägg i syfte att uppnå den inte helt vördiga milstolpen av 50 inlägg. Med mina bloggmått mätt måste det motsvara ca. 10 års insamling av dammigt prosatjafs. Jag bejakar mitt populärkulturella kynne för en stund, vilket jag egentligen gör alldeles för ofta utanför den domän vi kallar för ”bloggosfären” (vilket är ett fantastiskt ihåligt och töntigt modeord som vi i sverige har anammat med en 5-årings entusiasm i samband med Blondinbella, Fredrik Virtanen, Magnus Uggla och Alex Schulmans ”personliga succéer”).

Jag fick en mycket oväntad, tillika positiv, överraskning när jag insåg att en ny säsong av ”Californication” har utkommit. Emellertid dog entusiasmen ganska fort när jag insåg att första säsongens briljans och virtousitet är fullkomligt omöjlig att nå upp till. Californications första säsong centreras kring karaktären ”Hank Moody” som är en avdankad författare vars livsbejakelse skulle ge alla kristna puritaner en kollektiv hjärnblödning. Detta då Hank är en kronisk sex- och alkoholmissbrukare med böjningar för allmän hedonism och cynism. Utöver detta kompletterar han sin karaktärsgarderob med dialoger såväl som monologer med en kall krispighet får min sarkastiska sida att rysa av välbehag. Inte blir det sämre när även birollerna är välutvecklade, nästan lika dekadenta, och visar ett suggestivt beteendemönster som genast vinner sympatier hos publiken. Grädden på moset (hemskt uttryck..grädde på mos..? Nåja, kommunikationsmässigt fungerar det väl) är att namnet ”Chuck Palahniuk” – en favorit givetvis efter mästerverk som Fight Club, Survivor och Choke – figurerar i serien och sätter stämpeln ”Mästerverk” på Californication. Miljön i serien är rå, sarkastisk, mörk där allehanda substanser förekommer på regelbunden basis. Det är en skildring av världen som kan anses väldigt cynisk, och till en början i serien är den överdrivet provokativ som till och med Charles Bukowski nästan skulle fnysa åt, men bakom substansernas och de vassa replikernas förgrund så vilar en veritabel mysatmosfär med varm sensmoral och feel-good-attityd.

Avtryck kl. 23.17

Ibland brukar jag fundera på vad jag egentligen skriver på den här bloggen; vad jag avhandlar för ämnen helt enkelt. I sanningens namn måste jag medge att ämnena inte är särskilt matnyttiga, eller för all del ens intressanta utom för möjligtvis mig själv. Men det kanske inte egentligen spelar så stor roll? Att identifiera sin bloggdomän och bli någon slags inbiten analytiker av någon särskild niche kanske inte är så nödvändigt. Jag är av den uppfattningen att folk i allmänhet är alldeles för tystlåtna i avseende att uttrycka sina åsikter och allmänna sinnesuppfattningar. Människor är så rädda att starta någon slags uppvigling som reducerar dem i den sociala hierarkin att det underminerar deras tankeförmåga och sociala stimulans. Poängen är helt enkelt att det vi egentligen vill säga - med våra bloggar, våra diskussioner och våra vardagliga flärdfria samtal - egentligen inte spelar någon roll. Poängen är väl mer att vi faktiskt uttrycker oss överhuvudtaget, oavsett kvintessens eller originalitet. Det är lite som när människor i sällskap står och ska välja en hyrfilm på det lokala haket; det kanske inte spelar någon roll huruvida man propagerar för "Fight Club" eller "American Pie 27". Vissa människor tar oerhört lång tid på sig att välja film, och försöker förvalta tiden i närmast pedantisk tidseffektiv fason. Det som faktiskt spelar roll är vem man väljer filmen med och att man faktiskt skapar en upplevelse tillsammans, oavsett vad det kan komma att innebära.
Människor vill berättiga sin existens och lämna en form av fingeravtryck här i världen, men egentligen kanske det inte spelar någon roll hur det där avtrycket ser ut - rakt, snett, fult, vackert, symmetriskt - utan att det faktiskt finns där överhuvudtaget för samtiden och framtiden att betrakta. Kvantitet kontra kvalitet kanske är en överdriven schism och inte alls så självklar sakfråga som man föreställt sig. Så jag kommer nog snarast att fortsätta att skriva nonsens, för även nonsens fyller en genuint vacker funktion.

Nu ska jag återvända till min sista portion grönte, som jag ivrigt ska försöka dricka upp för att ge plats för att införskaffa lite godare dito. Det nuvarande smakar kokt tidning.

Skräder ord

Äntligen har jag fått tillbaka min kära Jens of Sweden. Den har varit på villovägar ända sedan den sista middagen med Fredrik, vilket åtföljdes av att han åkte till Dublin vilket resulterade i att jag var mp3-lös i alldeles för många dygn. Att cykla till och från univeristetet, gå promenader längs stadens gator och att träna förlorar en stor del av sin charm. Det är något mycket själsligt sakralt att gå med sitt soundtrack of choice i olika kontexter i vardagen. Det är nog inte helt oävet att dra paralleller till filmsoundtracks där olika musikstycken ackompanjerar kongeniala scener. Intressant vore att studera vad denna artefakt har för inverkan på människans vardagliga interaktioner. Ibland kan man tycka att hela stadslivet är asocialt till den milda grad att varenda individ spatserar tillsammans med sin iPod.

Hursomhelst så laddade jag den med lite nyupptäckt musik, som jag har till stor del att tacka last.fm för. På sistone har mina öron stimulerats av musik som spelas av "Mogwai" och "God Is An Astronaut". Dessa två band tillhör genren "post-rock" vars alster jag nyligen börjat smådigga. Musiken är helt ambient där vanliga rockinstrument används men till mer innovativa syften än konventionell rock; melodierna och rytmiken är något annorlunda och frånvaron av lyrik gör det till en speciell musikform där avancerade tekniska nummer och melodier ges större utrymme. En subgenre till post-rock är även "math-rock" som spelar allmänt mystisk musik med lika mystisk komplexitet, men är helt klart intressant. Frånvaron av denna lyrik är något som jag definitivt tycker är intressant, då jag ofta tycker att lyriken är mer ett uttryck av plattityder och är faktiskt mer eller mindre löjeväckande. Människor kan tycka att det ter sig märkligt med en sådan här musik utan någon form av sång och lyrik att imitera, nynna och anamma som material att förstå sig på. Emellertid utgör ovan nämnda band till eminent sällskap vid promenader eller varför inte vid datorn.

Ser fram emot att uppleva Mogwai i november.

Det ekonomiska manifestet

För närvarande är jag i full färd med att läsa gruppsykologi, som innebär att studera gruppers vara eller icke-vara. Med allt vad det innebär med avseende på uppkomst, struktur, mål och till sist - förfall. Det är inte helt ovanligt att man börjar analysera fenomen i sin omgivning och tillämpar det aktuella schemat och begrepp man lärt sig och kategorisera dessa i olika koncept, vare sig man vill eller inte. Illustrativt kom jag idag exempelvis att tänka på lumpartider som är ett paradexempel på grupptät kontext. Senare kom jag att tänka på olika klickar som finns på universitetet, för universitetet är ju knappast ett undantag från verkligheten när det gäller löjligt stereotypa grupper såsom ”datornördar”, teknologer, PA-studenter och hurtiga lärare. Men det finns en subgrupp på universitetet som väcker mer känslor hos gemene student än övriga – ekonomen. Utan att säga för mycket skulle man kunna illustrera beteendemönstret hos en ekonom genom följande exempel. Observera att alla namn är fiktiva.

”Mitt namn är Patrik och jag är 23 bast. Om jag ska berätta något om mig själv kan vi börja med min morgonrutin. Efter att ha borstat tänderna med en av min tandläkare utsedd tandborste som är inom kategorin ”soft” som är hälsosam för tandköttet så använder jag två byglar med förfördelad tandtråd. Sedan sköljer jag i 30 sekunder med Listerine. Jag går igenom en snabb omgång med min nagelborste. Jag använder en djuprengörande lotion i ansiktet som verkligen går ner i porerna. Jag lägger sedan på en örtamyntamask på ansiktet som jag låter ligga i 10 minuter medan jag kollar igenom Dagens Industri för att snabbt orientera mig så att jag kan hänga med på fikapausen efter föreläsningen senare på förmiddagen. Jag vill ju inte verka dum. Efter det går jag tillbaka och använder min eldrivna tandputsare med kapacitet på 4000 varv per minut. Efter det sköljer jag med cepacol. Efter det har ansiktsmasken gjort sitt, varefter jag sköljer och sedan applicerar lite pepparmyntsscrub. Jag hoppar sedan in i duschen och tvättar mig med vattenaktiverad tvättgelé, smörjer in mig med mandelsdoftande scrub på kroppen samt peelingkräm i ansiktet. Sedan använder jag ett schampoo och ett balsam av märket ”någotjävligtdyrtochfruktansvärtlöjligtickefungerande” som eliminerar svett, salter, oljor och luftburna partiklar som kan finnas i håret och tynga ned det och resultera i mindre volym. Balsamets silikonteknologi är utmärkt som utnyttjar balsamets utredande effekt maximalt utan att tynga ned det. Schampoot innehåller D-panthenol, en vitamin b-komplexfaktor, polysorbat 80 som rengör håret och örtblandning som får håret att bibehålla sin glans utan att torka ut det. Ibland använder jag en Redken-produkt som motverkar metallfällningar och förlänger hårets livscykel. Efter min dusch kliver jag ur och ställer mig vid tvättstället och sedesamt smörjer in mig med en rakkräm från Pour Homme, lägger en varm handduk som jag i förväg värmt upp i badrummet på det eluppvärmda torkstället på mitt ansikte i ett par minuter för att mjuka upp motsträviga skäggstrån. Detta varefter jag gnider in en fuktighetsbevarande kräm och som får torka in. Ovanpå detta lager applicerar jag rakkräm med borste för att ge ett väldistribuerat lager som lyfter upp skäggstråna. Det hindrar också vattnet från att avdunsta och ger mindre friktion mellan rakblad och hud. Sedan rakar jag mig långsamt med ett lätt tryck, doppar rakbladet i varmt vatten för varje drag och drar det i skäggväxtens riktning. När jag är klar med rakningen så sköljer jag ansiktet med kallt vatten för att få bort överbliven rakkräm och minska irritationen. Jag vaskar ansiktet med rakvatten utan alkohol för att minimera uttorkning av huden som påskyndar hudens ålderstecken. Det sista steget är sedan att anbringa en fuktighetsbevarande lotion. Jag sköljer sedan ansiktet och lägger ett sista lager med en mjölk som lenar huden och får fukten att stanna kvar. Jag gnider senare in en ögonkräm för att se till att huden ser ung och frisk ut, och en till fuktighetsgivande och skyddande lotion. Jag handdukstvättar håret ömsint för att inte skada de fragila hårstråna och lägger sedan en fuktighetsgivande balsam för hårbotten. Sedan blåser jag håret med hårfön för att ge håret volym och lyster. Jag applicerar slutligen lite lotion och kammar det slätt bakåt med en bredtandad kam. Sedan går jag till min garderob och väljer ut…”

Med andra ord skulle man kunna kalla vår ekonom Patrik för ”Patrick Bateman”. Detta smått flärdfulla beteende är inte allt med dessa stereotypa ekonomer. Jag kommer strax till det, bear with me. I min andra kurs som jag läser – ”kognitiva systems beteende i komplexa miljöer” – läser vi bland annat om beslutsteori och om hur system och operatörer fattar beslut. För inte så jättelänge sedan trodde man att människan var tämligen rationell, som fattade beslut genom att rigoröst utvärdera alla alternativ man hade inför ett beslut. Man utvärderade alltså olika handlingar man skulle göra, beräknade nyttan med det beslutet och utvärderade den faktiska kostnaden att exekvera sagda beslut. Förutom detta trodde man också att människan oftast handlade tämligen egoistiskt och självcentrerat där man främst främjade egenintresset. Man trodde att människan knappt hade någon omtanke till andra människor utan att dessa i mångt och mycket beräknade allt i form av vinst kontra kostnad. Denna tro på beslutsfattande övergavs av i princip alla vetenskapliga discipliner – matematik, sociologi, psykologi, logik osv. – utom av en mäkligt självständig disciplin: ekonomi. Ekonomerna får idag fortfarande hör om att människan är på detta sätt och att vi tar beslut på detta sätt. Vad har det fått för konsekvenser, om några alls? Faktum är att studier har visat att människor som har studerat ekonomi i någon form är mindre samarbetsvilliga än den generella populationen som inte har studerat ekonomi. Så det jag ville komma till i min långa harang, som ni skulle hålla till tåls med, var att ekonomer är snåla och egoistiska as. Visserligen finns det undantag, men det är mycket roligare att vara lite radikal.

Tja, det kanske inte är så märkligt att ekonomer och deras studentorgan tillhör de minst omtyckta på hela Linköpings universitet…

Främmande tak

Var gång jag vaknar och blickar upp ser jag det vita taket som vanligt. Numera är det emellertid ett annat vitt tak än för några månader sedan. När man har ett etablerat hem finns det alltid en trygghet i att vakna upp och skåda något familjärt och som är enligt förväntan. Som nyinflyttad finns inte den där självklara känslan som man får i ett hem man har haft som hem de senaste åren; det krävs några extra millisekunder när man ligger i sängen och är i processen att vakna upp innan det familjära ger sig tillkänna och konceptet "hem" matchas i det kognitivt omedvetna. Man behöver vrida på huvudet och identifiera andra föremål eller lösören såsom sitt arbetsbord eller människan som delar hemmet och livet i sagda hem med. Märkligt är också att se föremål i en annan kontext än den kontext som är en del av dess förbrukade identitet; såsom att jag fäster blicken på taklampan i sovrummet, som givetvis är iögonfallande när den hänger ovanför sängen, som jag i mitt förra hem hade belägen i hallen. Samma lampa, men ändå inte. Föremålens identitet är manipulerade och smått deformerade, men ändå igenkännbara. För varje dag som går minskar diskrepansen mellan de olika identiteterna och jag behöver mindre antal millisekunder innan hemkänslan och harmonin infinner sig. Och med det i åtanke och vetskapen om min rådande trivsel bådar det sannerligen gott för vad än framtiden har att erbjuda.

En skog och en björn

Hur får man svar på vem man själv är? Är introspektion ala 40-tal verkligen vägen? Jag pratade nyss med en medelålders fransyska på ett forum som förkunnade en metod för självinsikt och förståelse. Detta varefter hon gav mig följande påståenden att besvara, vilket du fördelaktligen kan göra utan att läsa mina representerade svar:

1) You are in a wood...describe your wood.

Mitt svar: The wood is dense and lush with green Douglas Fur and visual cues and traces of a storm that the wood is recovering from. The wood has an uneven terrain with regurlarly occuring hills. The surroundings are free of paths and seem to be unexplored and uninhabited by civilian life.

2) You meet a bear...what do you do?

Mitt svar: I watch the bear and evaluates whether it has any aggressive intentions regarding my presence. If it hasn't noticed me yet I hide, if it has and is approaching me I foolishly stand where I am and initiate some offensive stance while trying to hide my fear.

3) You later stuble across a cracked/chipped cup and realise it belonged to our mother...
what do you do?

Mitt svar: I pick it up and ponder about it's history and the memories associated with it, reminiscing forgotten and fond moments whereby I put it in my backpack and look forward.

4) You meet up with a stream...how do you cross it?

and turn back if nothing feasible comes to mind. If the other direction proves to be Mitt svar: Looking in either direction for some concievable way to cross the stream, if no apparent bridge or likewise seems to be present I head in one direction and see where it leadsfutile, I look for material pieces in my immediate environment to get me across.

5) You are about to leave the wood but there is a wall...describe it!

Mitt svar: There seems to be a gigantic mountain, more like a chain of mountains connected to each other in the far horizon. Picture several Mount Fuji interconnected in the horizon. I have a tough mountain trail to conquer.

6) What do you see on the other side?

Mitt svar: It's empty, a green field of grass stretching out ominously wherever I look.

------------------------------------


Jag har en oberoende tolkning av dessa svar, så om du vill kan du besvara dessa uppmaningar själv för att sedan avstämma med de tolkningar jag har ger dig nedan. Håll till godo:

1) The wood represents life and your view of life. i.e. if it's a nice place to be in or if it's hard to get through
2) The bear represents problems and how you deal with them.
3) The cup is sentimentality.
4) The stream is your attitude towards relationships...if it's an "attractive, easy-to-cross" stream, relationships maybe easy or if it's deep and you have to wade in and comeback you might have fleeting relationships etc.
5) The wall is death...if it's a high wall that's hard to cross you maybe afraid of death.
6) The other side...is how you see life after death.

Man måste ju älska pseudovetenskap, tyvärr så är det ju många människor som förlitar sig på denna form av kunskapskälla (religion, folkpsykologi, astrologi etc) men ibland undrar man givetvis om det inte finns en gnutta sanning i det hela, självuppfyllande profetia eller ej.

2