Ikväll försökte jag ändra på mina bloggvanor. Det är en sen, händelsefattig måndagkväll, vilket jag ansåg skulle bädda alldeles utmärkt för ett inlägg. Väl stationerad vid tangentbordet så infinner sig, tämligen förutsägbart, en form av skrivkramp. Att prestera olika former av aktioner på beställning är inte alltid så lätt, det blir lite som att försöka snyta sig utan att vara snuvig – syftet tillika essensen av hela momentet upphör. Min favoritförfattare av aforismer sade en gång:
"Alla goda idéer uppkommer i samband med en promenad."
Något av en poäng tycker jag mig kunna skönja, men vad som är tankeprovocerande i en promenad i det fria vet jag dock inte. En kontingens är, speciellt i dagens informationsprocessamhälle, att vi vederlägger den informationsstress och allmänt anammade normen att snabbt processa information av olika modalitet för att helt enkelt överlämna våra kognitiva resurser till reflektion. Av vardagliga, eller mer djupsinniga diton. För som det är idag, så omges vi ständigt av filmer, spel, musik, människor och text var vi än befinner oss. Information som ständigt kräver kognitiv bearbetning. Dessa upptar mycket av vår explicita och även implicita uppmärksamhet, vilket obönhörligen leder till att väldigt lite tid ägnas åt introspektion eller vardagsfilosoferande.
Jag genomförde faktiskt ett sådant litet experiment, då jag försökte eftersträva all form av aktivitet utom att läsa den aktuella kurslitteraturen. Jag gav mig själv dispens emellertid för att få lyssna på "Miles Davis – Blue In Green", som jag anser lite är av ett mästerverk – samt att den inte innehåller någon form av lyrik som kan fungera som en lingvistisk/symbolisk störning för min kognitiva prestanda. Den fungerar helt enkelt som en emotionell förstärkare. Subtil. Resultatet av mitt rudimentära experiment blev ganska icke-glamoröst; inga snilleblixtar eller djupa perspektiv. Dock så infann sig några former av triviala, om än ibland ganska underhållande, självinsikter - och det är ju åtminstone inte ovälkommet. Så jag får helt enkelt lämna den seriösa och allmännyttiga tankeverksamheten åt mer begåvade individer. Ibland är det bra att inse begränsningar i tillvaron, om än icke låta sig hindras utav dem.
Det är ett psykologiskt vetenskapligt faktum att en överhängande majoritet av oss människor anser sig vara bättre än sina likar på olika förmågor. Ett exempel på detta är att de flesta män anser sig vara bättre än genomsnittet på att köra bil. Ett annat exempel är att de flesta människor anser sig vara mer fysiskt attraktiva än genomsnittet. Det är egentligen inte negativt, jag är faktiskt glad att jantelagen inte är allmänt vedertagen längre. Om jantelagen stimulerar fem människor till självinsikt, så falskeligen stimulerar den även två människor till orättfärdigad underskattning och således inhibering av deras ambitioner och potential. Då ser jag hellre att fem människor får ett hårt fall mot verkligheten och två individer med framtiden i blickfånget. Dagens barn växer idag upp med TV-serier och filmer som presenteras dagligen. Barnen exponeras varje dag för exotiska berättelser, rockstjärnor, idrottsstjärnor och vetenskapliga genier. Detta torde leda till att barn accepterar detta som ett normalförfarande av utveckling – att vi helt enkelt väljer ett område av expertis och vi alla blir kända i någon mening någon vacker dag. Många kommer till förtret se sina drömmar tillintetgöras progressivt med uppväxt. Å andra sidan influeras många i samma grad till stordåd. Det går kanske jämt ut helt och hållet - vår initiala naivitet kanske inte är helt med ont uppsåt. Det finns ju ett gammal ordspråk som lyder:
"Den som gapar efter mycket, mister oftast hela stycket."
Ovanstående kanske är en kvarleva från det mer extrema socialist-Sverige, men det kanske är dags för oss alla, oavsett vem vi är eller i vilken tid vi befinner oss, att ta ett ordentligt bett ändå.
måndag, september 11, 2006
lördag, augusti 19, 2006
Behaviorism och Nya tider
En gärningsman tenderar att återvända till brottsplatsen. Samma princip ter sig kunna appliceras på bloggar uppenbarligen…
Generellt sett handlar mina bloggar relativt sällan om mig själv, åtminstone på ett emotionellt plan. De är oftast iakttagelser på fenomen som uppstår i min omedelbara omgivning. Det är förvisso inget fel med det, det är sannolikt att det är en reflektion av mig själv om hur jag är som individ. Eller så är det bara ett stilistiskt drag i mitt skrivande – jag vet faktiskt inte. Jag ser mig som en emotionell person, men exponering av känslor i digital form för allmän beskådan kanske inte är min kopp te, helt enkelt. Kanske är det en sida i mitt skrivande jag väljer att inte utveckla.
En ledstjärna för de flesta människor i samhället är att sträva efter utveckling, detta exkluderar dock vissa givna avvikelser som exempelvis innevånare i Askersund som befinner sig i någon slags anomali i rumtiden och således ej påverkas av tidens tand. Om en människa upptäcker livselixiret och nyckeln till evig ungdom - eller evig ålderdom om man ska vara realistisk – så är sagda individ garanterat från Askersund.
Staden där de gemensamma och mest kittlande samtalsämnena är vädret, semestern och skvaller om kvasi-sodomitiska aktiviteter.
Jag avlägsnar mig nu från denna stad efter en temporär backtrack från Örebro och har kursen inställd på Linköping och studier i fyra år framöver. För er halvmänniskor som inte kommunicerat med mig i någon form det senaste året, kan jag nämna att jag ska studera Kognitionsvetenskap. För att undvika att denna blogg ska innehålla 90% förklaring av sagda utbildning så hänvisar jag er hit: http://www.kogvet.se/index.php?id=157
Något som jag sett fram emot i över ett år fick plötsligt en något bitter avsmak tack vare att jag träffade Mia, och alla de underbara stunder vi tillbringade tillsammans. Jag väljer att se möjligheter för oss; bland de många saker vi hade gemensamt var vår avsky för begränsningar och således ett område jag inte ens tänker beblanda mig med. Möjligheter är värt allt.
Trots att en människa behöver förändring för att växa, så behöver samma människa även ett fundament. Fundamentet består av vissa grundläggande behov som exempelvis näringsmässig tillfredsställelse likväl som social trygghet och rutiner. Rutiner gör att vi finner trygghet i tillvaron, där annars så många sinnesintryck skulle skapa kaos. Rutiner kan dock övergå till excess, som utmynnar i ett statiskt leverne. Vi stagnerar. Vi blir rigida och tröga. Detta undviks genom att utmana sig själv för att finna ny stimulering.
På samma sätt som en rät linje är kortaste sträckan mellan punkt A och punkt B, är rutiner och scheman den kortaste sträckan mellan nuet och döden.
Begynnelsefundamentet i Linköping är en social krets där jag dels har David, som erbjuder sällskap och provisorisk logi; dels CSN som erbjuder monetärt stöd; dels Universitetet som erbjuder stimulerande aktivitet och socialt umgänge. I denna bördiga trygghetskompott ges jag tillfälle att utvecklas.
Man skulle kunna påstå att min strävan efter utveckling är fåfäng, att det är en destruktiv jakt på någon slags chimär till självförverkligande. Det är mycket möjligt, men även destruktion är en form av kreation. På sikt tror jag emellertid inte att det kan komma något negativt ur en sådan exkursion, oavsett egentlig målsättning eller kortsiktigt resultat. En man hävdade för länge sedan att människan endast är summan av sina minnen och erfarenheter, vilket obönhörligen skulle leda till att en ny erfarenhet av denna magnitud (relativt till mina egna tidigare erfarenheter givetvis) skulle ha en mycket stor inverkan på den personlighet som skulle utformas därefter.
Jag är faktiskt glad att han hade fel.
Generellt sett handlar mina bloggar relativt sällan om mig själv, åtminstone på ett emotionellt plan. De är oftast iakttagelser på fenomen som uppstår i min omedelbara omgivning. Det är förvisso inget fel med det, det är sannolikt att det är en reflektion av mig själv om hur jag är som individ. Eller så är det bara ett stilistiskt drag i mitt skrivande – jag vet faktiskt inte. Jag ser mig som en emotionell person, men exponering av känslor i digital form för allmän beskådan kanske inte är min kopp te, helt enkelt. Kanske är det en sida i mitt skrivande jag väljer att inte utveckla.
En ledstjärna för de flesta människor i samhället är att sträva efter utveckling, detta exkluderar dock vissa givna avvikelser som exempelvis innevånare i Askersund som befinner sig i någon slags anomali i rumtiden och således ej påverkas av tidens tand. Om en människa upptäcker livselixiret och nyckeln till evig ungdom - eller evig ålderdom om man ska vara realistisk – så är sagda individ garanterat från Askersund.
Staden där de gemensamma och mest kittlande samtalsämnena är vädret, semestern och skvaller om kvasi-sodomitiska aktiviteter.
Jag avlägsnar mig nu från denna stad efter en temporär backtrack från Örebro och har kursen inställd på Linköping och studier i fyra år framöver. För er halvmänniskor som inte kommunicerat med mig i någon form det senaste året, kan jag nämna att jag ska studera Kognitionsvetenskap. För att undvika att denna blogg ska innehålla 90% förklaring av sagda utbildning så hänvisar jag er hit: http://www.kogvet.se/index.php?id=157
Något som jag sett fram emot i över ett år fick plötsligt en något bitter avsmak tack vare att jag träffade Mia, och alla de underbara stunder vi tillbringade tillsammans. Jag väljer att se möjligheter för oss; bland de många saker vi hade gemensamt var vår avsky för begränsningar och således ett område jag inte ens tänker beblanda mig med. Möjligheter är värt allt.
Trots att en människa behöver förändring för att växa, så behöver samma människa även ett fundament. Fundamentet består av vissa grundläggande behov som exempelvis näringsmässig tillfredsställelse likväl som social trygghet och rutiner. Rutiner gör att vi finner trygghet i tillvaron, där annars så många sinnesintryck skulle skapa kaos. Rutiner kan dock övergå till excess, som utmynnar i ett statiskt leverne. Vi stagnerar. Vi blir rigida och tröga. Detta undviks genom att utmana sig själv för att finna ny stimulering.
På samma sätt som en rät linje är kortaste sträckan mellan punkt A och punkt B, är rutiner och scheman den kortaste sträckan mellan nuet och döden.
Begynnelsefundamentet i Linköping är en social krets där jag dels har David, som erbjuder sällskap och provisorisk logi; dels CSN som erbjuder monetärt stöd; dels Universitetet som erbjuder stimulerande aktivitet och socialt umgänge. I denna bördiga trygghetskompott ges jag tillfälle att utvecklas.
Man skulle kunna påstå att min strävan efter utveckling är fåfäng, att det är en destruktiv jakt på någon slags chimär till självförverkligande. Det är mycket möjligt, men även destruktion är en form av kreation. På sikt tror jag emellertid inte att det kan komma något negativt ur en sådan exkursion, oavsett egentlig målsättning eller kortsiktigt resultat. En man hävdade för länge sedan att människan endast är summan av sina minnen och erfarenheter, vilket obönhörligen skulle leda till att en ny erfarenhet av denna magnitud (relativt till mina egna tidigare erfarenheter givetvis) skulle ha en mycket stor inverkan på den personlighet som skulle utformas därefter.
Jag är faktiskt glad att han hade fel.
lördag, juli 15, 2006
Cirkeln är sluten
Perioden med självironin och blogg är till ända, och destinationen blir nu Linköping.
Update:
And then, out of nowhere, you came. You, me and the Moonlight sonata...
Update:
And then, out of nowhere, you came. You, me and the Moonlight sonata...
tisdag, juli 04, 2006
Der wille zur augenmerk.
Efter att "De azurblå" slagit ut ett karaktärslöst Tyskland ur VM och mitt dopaminrus avtagit, så beslutar jag mig för att flanera lite på internet. Jag loggar rutinmässigt in på lunarstorm och observerar det förutsägbara skådespel som pågår ad infinitum. Osäkra tjejer, uppskattningsvis i åldern 14-20, som fullkomligt basunerar ut olika profaniteter eller timida frågor i hopp om att får uppmärksamhet från någon depraverad, hormonstinn och finnig semi-pedofil vars sociala förmåga - eller snarare oförmåga - tvingar denne till dessa elektroniska närmanden. Gunstlingarna svarar gärna med invektiv, könsord eller ekivoka erbjudanden i hopp om att ge sken av en självständig och stark hanne värdig en lågmäld och underlägsen XX-kromosom. Å andra sidan är ett intressant fenomen det s.k. "tråkigt-fenomenet". Sagda fenomen ger sig uttryck där en person, oftast en fysiskt attraktiv tjej, skriver "jag har tråkigt" och inväntar respons från potentiella våldtäk...eh killar. Man blir förvånad varje gång när man ser det horribla resultatet. Dussintals med våldtäk...eh killar är villiga att "underhålla" en tjej och får henne på bättre humör. Alldeles gratis! Fantastiskt. Denna, uppenbart tråkiga, tjej lyckades få gratis bekräftelse. Verktyg...
Summa summarum: Lunarstorm är en ypperlig plats för tjejer, även killar - dock i mindre utsträckning, att få existentiell bekräftelse och skenbar uppskattning. Det visar sig även att förlovade/gifta/upptagna tjejer flörtar och kräver bekräftelse via deras kroppsvätskeprovocerande skönhetskollage. Stabilt.
Vad gör då den sälla skaran individer som inte kan utvinna bekräftelse från denna elektroniska köttmarknad? De människor som ej begåvats med fördelaktigt utseende anno 2006? Människor som är vackra och har utseende som sin främsta egenskap genererar mest självförtroende från feedback om just utseendet. De lär sig värdera det som en viktig egenskap, gärna viktigare än diton som ödmjukhet eller akademisk framgång. På samma sätt generarar intellektuella kvitton i ökat självförtroende för en människa som värderar intelligens som ett viktigt attribut. Och så vidare. Att kunna derivera bekräftelse via Lunarstorm för den intellektuellt lagde kan te sig svårt, och den enda källan skulle väl vara diskussionsforumen där individer kan "diskutera". Så, hur ser prospekterna ut för den person som varken besitter ett intellektuellt kynne eller vackert anlete? För den lättjefulle alternativt rike kan man låta sig beskäras av tvivelaktigt utbildad kirurg. Eller varför inte hårdbanta såsom de flesta dåraktiga tidningar förespråkar? För att sedan gå upp i vikt efter två veckor igen? Samma frågor ljuder i mediaetern jämt och ständigt: "Hur går jag ner i vikt snabbast? Hur blir jag av med bukfetman? Kan jag springa 92873 varv runt stan och sedan unna mig själv en chokladmunk med extra grädde?" Idioter. Ät regelbunden kost och förbruka mer energi än du konsumerar. Ta det i små steg, ingen hets. Hur svårt kan det vara? Jag avviker visst något från ämnet.
Om du inte är intelligent, är ett alternativ att låta det påskinas att så är fallet. För om folk i din omgivning tror att du är intelligent, kommer du själv tro att du är intelligent slutligen. Sedan kan du leva i din egenfabricerade drömvärld där du är savant. Jag har för enkelhets skull konstruerat en lista på hur Du skall göra för att uppfattas som en intelligent individ!
Summa summarum: Lunarstorm är en ypperlig plats för tjejer, även killar - dock i mindre utsträckning, att få existentiell bekräftelse och skenbar uppskattning. Det visar sig även att förlovade/gifta/upptagna tjejer flörtar och kräver bekräftelse via deras kroppsvätskeprovocerande skönhetskollage. Stabilt.
Vad gör då den sälla skaran individer som inte kan utvinna bekräftelse från denna elektroniska köttmarknad? De människor som ej begåvats med fördelaktigt utseende anno 2006? Människor som är vackra och har utseende som sin främsta egenskap genererar mest självförtroende från feedback om just utseendet. De lär sig värdera det som en viktig egenskap, gärna viktigare än diton som ödmjukhet eller akademisk framgång. På samma sätt generarar intellektuella kvitton i ökat självförtroende för en människa som värderar intelligens som ett viktigt attribut. Och så vidare. Att kunna derivera bekräftelse via Lunarstorm för den intellektuellt lagde kan te sig svårt, och den enda källan skulle väl vara diskussionsforumen där individer kan "diskutera". Så, hur ser prospekterna ut för den person som varken besitter ett intellektuellt kynne eller vackert anlete? För den lättjefulle alternativt rike kan man låta sig beskäras av tvivelaktigt utbildad kirurg. Eller varför inte hårdbanta såsom de flesta dåraktiga tidningar förespråkar? För att sedan gå upp i vikt efter två veckor igen? Samma frågor ljuder i mediaetern jämt och ständigt: "Hur går jag ner i vikt snabbast? Hur blir jag av med bukfetman? Kan jag springa 92873 varv runt stan och sedan unna mig själv en chokladmunk med extra grädde?" Idioter. Ät regelbunden kost och förbruka mer energi än du konsumerar. Ta det i små steg, ingen hets. Hur svårt kan det vara? Jag avviker visst något från ämnet.
Om du inte är intelligent, är ett alternativ att låta det påskinas att så är fallet. För om folk i din omgivning tror att du är intelligent, kommer du själv tro att du är intelligent slutligen. Sedan kan du leva i din egenfabricerade drömvärld där du är savant. Jag har för enkelhets skull konstruerat en lista på hur Du skall göra för att uppfattas som en intelligent individ!
- Läs mycket klassisk litteratur. Gärna med författare såsom Shakespeare, Goethe eller Dostojevski. Förstår du inte vad du läser? Konsultera andra läsare via internet och lär dig citat utantill. Dina vänner ser dig som en intellektuell bokslukare.
- Klä dig preppy. Ett stilrent val av kläder ger dig respekt. Gärna märkeskläder, tyder på framgång, tyder på intelligens. Subtila glasögon ger ett sobert och sofistikerat intryck.
- Lär dig ett esoteriskt språk. Tyska och franska är tråkiga och för alldagliga. Engelska är givetvis baskunskap. Hebreiska, latin, japanska eller kinesiska är ett säkert kort. De två sistnämnda kan du säkerligen ha nytta av i framtiden. De två förstnämnda är imponerande vid tillämpande, särskilt en massa obskyra latinska citat. Ad infinitum! Så, du verkar redan intellektuell!
- Tala gärna snabbt och högt. Ett självsäkert intryck tyder på framgång, tyder på intelligens. Snabbt tal tyder på snabb informationsprocess i cerebral cortex, tyder på intelligens.
- Bredda ditt ordförråd. Ett gediget ordförråd med många försvenskade avarter från engelskan låter graciöst. Gammelsvenska ord låter allmänt retarderat, så undvik.
- Argumentera och diskutera på internetforum. De är en god källa för åsiktsutbyten och allmän åsiktsstöld. Sprid dina eklektiska fynd bland andra människor såsom de vore dina egna.
- Om din sociala förmåga tillåter, så var delaktig i två olika umgängeskretsar. I den ene är du högst placerad i den intellektuella hierarkin. I den andra är du medioker eller lågt placerad. Samla information och åsikter i den ena, copy, paste, repeat.
- Lyssna på esoterisk musik, och ha gärna högervridna politiska åsikter. Höger=rik=intelligent.
- Skaffa en blogg i vilken du kan vältra dig i din egen narcissism och uttrycka poänglösa och trista åsikter.
Nu ska jag spela. För oss som är varken eller, duger det att besegra Juventus på fem stjärnor. Kudos!
måndag, juni 19, 2006
Bitterljuv eftersmak.
I slutet av 90-talet, inkvarterat i den den gamla akademikerstaden Lund, skrev Timbuktu en bland massan populär singel vars refräng löd: "The botten is nådd, hur lågt kan man sjunka, hur kasst kan man må?"
Nu tror säkert läsaren av detta att jag anammar samma sinnelag och uttrycker detta i en trivial klagovisa, och det är i och för sig delvis rätt. Emellertid pratade låtförfattaren om att botten var nådd, där jag istället hävdar att toppen är nådd.
Timbuktu befinner sig i närvaron av ultimat misär, vilket i sig synnerligen obekvämt - dock så vet vi alla att kurvan går mot normalisering. Det är ju egentligen bara en fråga om tid.
I andra änden av spektrat har vi mitt tillstånd, där toppen har nåtts och en hänsynslös färd mot normalisering gör sig gällande.
Timbuktu kan således redan nu se fram emot en prospektiv lycka, där jag kan se fram emot en prospektiv... inte nödvändigtvis olycka, men istället frånvaron av den topp som passerat. Den sorts topp jag fick erfara lär knappast dyka upp igen, utan den rann ut mellan fingrarna likt sand. För att använda en frugal metafor.
Det är lätt att hamna i en tankecirkel där man frågar sig vad man skulle ha gjort bättre för att hålla kvar vid den där toppen, men vi vet ju alla hur fruktlöst och självdestruktivt det är.
I dag känns den där toppen som en oövervinnerlig barriär som man är oförmögen att mäta sig med i framtiden, men å andra sidan vet man inte att man har besegrat barriären förrän man faktiskt är där - så den som lever får se.
Paint it black. Kognitionsvetenskap. Suikoden. Nåja...
Nu tror säkert läsaren av detta att jag anammar samma sinnelag och uttrycker detta i en trivial klagovisa, och det är i och för sig delvis rätt. Emellertid pratade låtförfattaren om att botten var nådd, där jag istället hävdar att toppen är nådd.
Timbuktu befinner sig i närvaron av ultimat misär, vilket i sig synnerligen obekvämt - dock så vet vi alla att kurvan går mot normalisering. Det är ju egentligen bara en fråga om tid.
I andra änden av spektrat har vi mitt tillstånd, där toppen har nåtts och en hänsynslös färd mot normalisering gör sig gällande.
Timbuktu kan således redan nu se fram emot en prospektiv lycka, där jag kan se fram emot en prospektiv... inte nödvändigtvis olycka, men istället frånvaron av den topp som passerat. Den sorts topp jag fick erfara lär knappast dyka upp igen, utan den rann ut mellan fingrarna likt sand. För att använda en frugal metafor.
Det är lätt att hamna i en tankecirkel där man frågar sig vad man skulle ha gjort bättre för att hålla kvar vid den där toppen, men vi vet ju alla hur fruktlöst och självdestruktivt det är.
I dag känns den där toppen som en oövervinnerlig barriär som man är oförmögen att mäta sig med i framtiden, men å andra sidan vet man inte att man har besegrat barriären förrän man faktiskt är där - så den som lever får se.
Paint it black. Kognitionsvetenskap. Suikoden. Nåja...
torsdag, juni 15, 2006
Tragik och komik anno 2006
Psykologistudierna har kommit till halt över sommaren, och mycket tid kommer alltså tillbringas i den eviga gerontologiutopin vi alla lärt oss att...acceptera - Askersund. En stad som på sommaren präglas av vandrande, alkoholiserade kadaver och tyska Gestapo-turister utan tillstymmelse till vett.
Vad händer då efter sommaren? Det är ännu oklart; det finns vissa tänkbara scenarion att överväga. Vad gjorde jag innan sommaren? Oklart. Eller? Det är ju vid närmare eftertanke ovidkommande:
Avslöja för mig din historia. Skriv ned allt. Berätta historien om och om igen. Tala om din tragiska historia hela natten.
När du sedan förstår att vad du just berättat endast är en historia, händer det inte längre. När du inser att historien du berättar endast är ord, när du kan knyckla ihop pappret och slänga det i papperskorgen – då ska vi ta reda på vem du kommer att bli.
Vad händer då efter sommaren? Det är ännu oklart; det finns vissa tänkbara scenarion att överväga. Vad gjorde jag innan sommaren? Oklart. Eller? Det är ju vid närmare eftertanke ovidkommande:
Avslöja för mig din historia. Skriv ned allt. Berätta historien om och om igen. Tala om din tragiska historia hela natten.
När du sedan förstår att vad du just berättat endast är en historia, händer det inte längre. När du inser att historien du berättar endast är ord, när du kan knyckla ihop pappret och slänga det i papperskorgen – då ska vi ta reda på vem du kommer att bli.
måndag, maj 15, 2006
Freuds bidrag. Min frånvaro.
En välkänd, tämligen vriden i vissa avseenden, herre vid namn Sigmund Freud bidrog faktiskt med vissa produktiva och fördelaktiga teorier inom psykologin. Det var inte bara ekivoka dumheter - hans teori om försvarsmekanismer i syfte att bekämpa ångest är än idag vida accepterat i en ständigt föränderlig psykologiakademi. Freud ansåg att försvarsmekanismer var ett verktyg för egot att balansera ett hälsosamt förhållande mellan superego och id, vilket i frånvaro av sagda verktyg obönhörligen skulle leda till mental ohälsa. Mycket lös grund således, men substansen i försvarsmekanismerna är icke att försumma. Jag menar, vem upplever inte ångest ibland efter en drucken helg? Puritanerna göre sig icke besvär...
Så, vilka försvarsmekanismer kan jag insiktsfullt erinra mig om att ha initierat och i vissa fall även slutfört? Denial? Ja. Repression? Omöjligt. Projection? Förhoppningsvis inte. Regression? Nej. Displacement? Inte otänkbart. Rationalization? Alltid.
Varav den sistnämnda är en personlig favorit. Å andra sidan, vem skulle inte ha den som favorit om ett val av ovanstående skulle göras?
Varför skriver jag om försvarsmekanismer och ångest? Förmodligen ett sätt ett bearbeta vederbörandes mentala bördor, men vad vet jag? Kanske är detta en produkt av en alltför idog läsning av klinisk behandling och beskrivning av posttraumatic-stress disorder, anxiety disorder, panic disorder, obsessive-compulsive disorder etc. Det är inte upplyftande läsning. Om jag drabbas av någon slags hypokondri med avseende de medicinska tillstånden jag läser om, så ser jag med fascination fram emot att läsa om dissociativ identitetsstörning.
Fick ett vykort från Hong Kong idag från David. Tackar ödmjukast! På återseende.
Så, vilka försvarsmekanismer kan jag insiktsfullt erinra mig om att ha initierat och i vissa fall även slutfört? Denial? Ja. Repression? Omöjligt. Projection? Förhoppningsvis inte. Regression? Nej. Displacement? Inte otänkbart. Rationalization? Alltid.
Varav den sistnämnda är en personlig favorit. Å andra sidan, vem skulle inte ha den som favorit om ett val av ovanstående skulle göras?
Varför skriver jag om försvarsmekanismer och ångest? Förmodligen ett sätt ett bearbeta vederbörandes mentala bördor, men vad vet jag? Kanske är detta en produkt av en alltför idog läsning av klinisk behandling och beskrivning av posttraumatic-stress disorder, anxiety disorder, panic disorder, obsessive-compulsive disorder etc. Det är inte upplyftande läsning. Om jag drabbas av någon slags hypokondri med avseende de medicinska tillstånden jag läser om, så ser jag med fascination fram emot att läsa om dissociativ identitetsstörning.
Fick ett vykort från Hong Kong idag från David. Tackar ödmjukast! På återseende.
torsdag, maj 04, 2006
Negativa rön eller bekräftelse?
Jag sitter och njuter av den efterlängtade vårsolen, som skänker lite ljus i min annars ganska mörka lägenhet, samtidigt som lyssnar på Yoko Kanno och är i den sällsamma uppfattningen att vardagen rullar på obehindrat.
Jag hamnar sedermera på aftonbladets websida och får syn på en artikel med rubriken: "Tonårstjejer mediesmartast". Förväntansfull klickar jag vidare för att se vad "journalisterna" kokat ihop för neologism. Det visar sig att en "omfattande" studie har genomförts i England som undersöker människors mediakonsumtion, där variabler såsom frekvens av tv-tittande, radiolyssning, bruk av mobiltelefon, telefonbruk, internetanvändning, dataspelande (SIC: bra jobbat aftonbladet) och TV-spelande kontrollerades fördelat på ålder.
Resultatet? Det visar sig att tonårstjejer pratar mest i telefon, pratar mest i mobiltelefon, tittar mest på TV och kommunicerar via MSN mer än andra åldersgrupper samt män i samtliga ålderskategorier. Unga män samt tonårskillar var emellertid störst förbrukare av TV-spel samt "dataspel". Summa summarum: Tonårstjejer är mediasmartast! Okej, vem är upphovsmannen till begreppet "Mediasmart"? Nog för att begreppet skulle kunna anammas i akademien om ordet i fråga skulle betyda något i stil med "Via djup och bred kunskap, såväl mjukvarumässigt som hårdvarumässigt, tillämpa ett effektivt användande av olika mediaplattformar". Den slutsatsen kan man nog knappast utröna av artikeln åtminstone. Förutom Aftonbladets dubiösa artikel, så bör man nämna att "studien" gjordes av ett TV- och radiokommunikationsbolag. Det är gött med källkritik.
Jag hade ingen aning om att titta på "Big Brother"på TV, vältra sig i skvaller med bästa kompisen via telefon och ragga på MSN kunde - på något sätt - associeras med "smarthet".
Men vi är ju inte bättre, eller hur X?
Jag vet inte vem jag tycker mest synd om; mig själv, de som kollar på "Big Brother", Aftonbladet, människor som är kongeniala med Aftonbladet eller det där TV- och radiokommunikationsbolaget.
Jag säger som en välkänd tysk:
"Det är synd om människan"
Jag hamnar sedermera på aftonbladets websida och får syn på en artikel med rubriken: "Tonårstjejer mediesmartast". Förväntansfull klickar jag vidare för att se vad "journalisterna" kokat ihop för neologism. Det visar sig att en "omfattande" studie har genomförts i England som undersöker människors mediakonsumtion, där variabler såsom frekvens av tv-tittande, radiolyssning, bruk av mobiltelefon, telefonbruk, internetanvändning, dataspelande (SIC: bra jobbat aftonbladet) och TV-spelande kontrollerades fördelat på ålder.
Resultatet? Det visar sig att tonårstjejer pratar mest i telefon, pratar mest i mobiltelefon, tittar mest på TV och kommunicerar via MSN mer än andra åldersgrupper samt män i samtliga ålderskategorier. Unga män samt tonårskillar var emellertid störst förbrukare av TV-spel samt "dataspel". Summa summarum: Tonårstjejer är mediasmartast! Okej, vem är upphovsmannen till begreppet "Mediasmart"? Nog för att begreppet skulle kunna anammas i akademien om ordet i fråga skulle betyda något i stil med "Via djup och bred kunskap, såväl mjukvarumässigt som hårdvarumässigt, tillämpa ett effektivt användande av olika mediaplattformar". Den slutsatsen kan man nog knappast utröna av artikeln åtminstone. Förutom Aftonbladets dubiösa artikel, så bör man nämna att "studien" gjordes av ett TV- och radiokommunikationsbolag. Det är gött med källkritik.
Jag hade ingen aning om att titta på "Big Brother"på TV, vältra sig i skvaller med bästa kompisen via telefon och ragga på MSN kunde - på något sätt - associeras med "smarthet".
Men vi är ju inte bättre, eller hur X?
Jag vet inte vem jag tycker mest synd om; mig själv, de som kollar på "Big Brother", Aftonbladet, människor som är kongeniala med Aftonbladet eller det där TV- och radiokommunikationsbolaget.
Jag säger som en välkänd tysk:
"Det är synd om människan"
lördag, april 22, 2006
Prefrontal cortex frispråkighet.
Ännu en gång fattar man pennan (tangentbordet?) vid en tidpunkt av temporär sinnesrubbing. Må det vara av alkoholkonsumtion eller allmän sömnbrist, orsaken är av sekundärt intresse.
Att tillverka ett adekvat SMS till vederbörande är konstverk i sig; uttänkt och med (förhoppningsvis) minutiös precision. Jag svarar rockaden med en likväl uttänkt joseki, med förhoppningen att mottagaren svarar enligt mallen. Problemet med människor (du vet) är att de inte är så förutsägbara som man ibland tror, och givetvis är de ibland så förutsägbara att man bara småler för sig själv.
Efter ett avslutat parti Go - innehållandes fuseki, joseki och yose - så följer ett nytt parti. Ny fuseki, joseki och yose...cykeln återupptar sin utgångsposition och historien upprepar sig i oändlighet...med vissa smärre undantag. Men nåväl... Vi är inte bättre, eller hur X?
Att tillverka ett adekvat SMS till vederbörande är konstverk i sig; uttänkt och med (förhoppningsvis) minutiös precision. Jag svarar rockaden med en likväl uttänkt joseki, med förhoppningen att mottagaren svarar enligt mallen. Problemet med människor (du vet) är att de inte är så förutsägbara som man ibland tror, och givetvis är de ibland så förutsägbara att man bara småler för sig själv.
Efter ett avslutat parti Go - innehållandes fuseki, joseki och yose - så följer ett nytt parti. Ny fuseki, joseki och yose...cykeln återupptar sin utgångsposition och historien upprepar sig i oändlighet...med vissa smärre undantag. Men nåväl... Vi är inte bättre, eller hur X?
tisdag, april 04, 2006
Slutgiltiga målet kartlagt.
Till slut kom den där tiden på året då man, åtminstone skenbart, faktiskt kontemplerar över hur vändpunkten i livet kommer att manifesteras. Akademiska studier? För all del, men ambivalensen blir inte mindre påtaglig, till alla Sartre-existentialisters stora jubel förmodar jag, när utbudet är så brett som det faktiskt är. Jag menar, det finns säkert folk som idogt och allvarligt förkovrar sig i kyrkologi och exegetik, men vafan. 10p Mykologi månne? Det torde lära mig att tackla ett eventuellt mögligt duschdraperi!
Bidrar denna mångfald av val, inte bara akademiska val i allmänhet givetvis, till en prominent ökning av stress? En stress att uppnå framgång inte enkom ekonomiskt, utan även statusmässigt och socialt. Det sägs ju att "Gemene man är sin egen lyckas smed", att vi alla kan bli vad vi vill.; "Inget är omöjligt" och andra urvattnade klyschor.
Att uppnå denna framgång (ekonomiskt, socialt whatever) har ju ett slags fundamentalt syfte – affektion, respekt, validering av sitt självvärde. En form av existentiellt - och gärna guldkantsförgyllt – kvitto.
Även om alla (De flesta kanske är mer ackurat) skulle ha möjlighet till framgång så saknar de flesta förutsättningar i form av exempelvis begåvning. Gud skapade inte alla lika.
Vi lever under större delen av våra liv i illusionen att vi kan bli vad vi vill. Att vi är unika; vi lever i en autobiografisk saga i bästa Hollywood-stil där var och varannan tonåring tror att vi ska bli dokusåpastjärnor, skådespelare, fotbollsproffs, akademiker eller någon annan välrenommerad form av individ. Vi ser en efter en av våra jämnåriga kamrater som, med tur eller begåvning, avancerar på den åtråvärda statustrappan, och detta mår vi dåligt av. En sublim form av desillusion. Vi skiter i att Bill Gates kan införskaffa precis vad han vill på marknaden, han tillhör typen av celebriteter som sitter på en piedestal. Det är när människorna i vår omedelbara närhet rör på sig som kortisolhalten i blodet verkligen skjuter i höjden. Status föder snobberi och snobberi föder status. Eller något.
På medeltiden så var bönderna allmänt accepterade som ett lägre stånd. Även de själva anammade sitt epitet. Gud hade gett dem deras plats och även adeln respekterade bönderna som samhällets pulsåder. Det var ödet; ingen ringaktades. Fallet är knappast så idag, kapplöpningen till varenda resurs råder. Prospekter skärskådas för att maximera sannolikheten för framgång. Ergo respekt. Ergo kärlek. Ergo fortplantning.
Det pris vi har betalat för att vi förväntar oss att vara så mycket mer än våra förfäder, är en ständig oro och stress över att vi långt ifrån är allt det vi någonsin skulle kunna vara.
Så nu ska jag fortsätta bläddra i dessa universitetskataloger för att hitta något att stimulera min statusstress med, eller något som kanske ökar min chans till…evolutionär överlevnad.
Ångest…Itchy scratchy…stress…itchy tasty…
Bidrar denna mångfald av val, inte bara akademiska val i allmänhet givetvis, till en prominent ökning av stress? En stress att uppnå framgång inte enkom ekonomiskt, utan även statusmässigt och socialt. Det sägs ju att "Gemene man är sin egen lyckas smed", att vi alla kan bli vad vi vill.; "Inget är omöjligt" och andra urvattnade klyschor.
Att uppnå denna framgång (ekonomiskt, socialt whatever) har ju ett slags fundamentalt syfte – affektion, respekt, validering av sitt självvärde. En form av existentiellt - och gärna guldkantsförgyllt – kvitto.
Även om alla (De flesta kanske är mer ackurat) skulle ha möjlighet till framgång så saknar de flesta förutsättningar i form av exempelvis begåvning. Gud skapade inte alla lika.
Vi lever under större delen av våra liv i illusionen att vi kan bli vad vi vill. Att vi är unika; vi lever i en autobiografisk saga i bästa Hollywood-stil där var och varannan tonåring tror att vi ska bli dokusåpastjärnor, skådespelare, fotbollsproffs, akademiker eller någon annan välrenommerad form av individ. Vi ser en efter en av våra jämnåriga kamrater som, med tur eller begåvning, avancerar på den åtråvärda statustrappan, och detta mår vi dåligt av. En sublim form av desillusion. Vi skiter i att Bill Gates kan införskaffa precis vad han vill på marknaden, han tillhör typen av celebriteter som sitter på en piedestal. Det är när människorna i vår omedelbara närhet rör på sig som kortisolhalten i blodet verkligen skjuter i höjden. Status föder snobberi och snobberi föder status. Eller något.
På medeltiden så var bönderna allmänt accepterade som ett lägre stånd. Även de själva anammade sitt epitet. Gud hade gett dem deras plats och även adeln respekterade bönderna som samhällets pulsåder. Det var ödet; ingen ringaktades. Fallet är knappast så idag, kapplöpningen till varenda resurs råder. Prospekter skärskådas för att maximera sannolikheten för framgång. Ergo respekt. Ergo kärlek. Ergo fortplantning.
Det pris vi har betalat för att vi förväntar oss att vara så mycket mer än våra förfäder, är en ständig oro och stress över att vi långt ifrån är allt det vi någonsin skulle kunna vara.
Så nu ska jag fortsätta bläddra i dessa universitetskataloger för att hitta något att stimulera min statusstress med, eller något som kanske ökar min chans till…evolutionär överlevnad.
Ångest…Itchy scratchy…stress…itchy tasty…
onsdag, mars 15, 2006
En utopi? Dystopi? Entropi.
Dessa problem. Det ter sig alltid som att det finns något. Detta något som likt en sten i skon aldrig vill ramla ur och upphöra att existera så att man kan vandra utan några påträngande oegentligheter. När väl stenen tar sitt förnuft till fånga och avlägsnar sig växer det så sakteliga fram en ny sten, som en vagel; som en tysk sommarturist redo att förpesta tillvaron.
I vår subjektiga uppfattning tror vi att vi är olyckskorpen personifierad. "Varför händer detta mig?". "X och Y råkar aldrig ut för detta eller är ens medveten om att dessa problem existerar." Förvisso är inte världen på något sätt rättvis. Vi kan inte jämföra magnituden av problem Paris Hilton erfar relativt till ett gatubarn i Rumänien. Åtminstone inte vid en första anblick. Kan en människa med dysfunktionellt hjärta, vars livsavgörande beslut består i huruvida man skall genomgå en riskfylld hjärttransplantation, jämföras med Paris Hilton och hennes livsagörande val som består i vilken bortskämd och rik nolla hon skall gifta sig med?"Patetiskt och enfaldigt att ens överväga tanken!" Emellertid kanske Paris, i sin inskränkta verklighetsuppfattning, har internaliserat sina problem likt den subjektiva uppfattningen om världens beskaffenhet. En 45-årig småbarnsfar med ett dysfunktionellt hjärta kanske också internaliserar sitt problem. Där alla problem, oavsett individ och problemintensitet, erhåller ett internt värde från 1-10.
Då ett problem dyker upp varierar de säkert i reaktionsstyrka som det genererar, men efter att tiden går problemen sjunker in - likt en process i episodiskt långtidsminne, tror jag att människor oberoende av problemens natur per se. Det själva konceptet av ett problem som är relevant. Naturen av det är ovidkommande så länge det inte handlar om kronisk dödssjukdom eller extrem fattigdom som resulterar i icke-existerande logi och föda (då en människa berövas på fundamentalt behov enligt Maslow's behovspyramid).Varför ter sig då problem avlösa varandra enligt någon slags tidtabell Statens Järnvägar borde dra lärdom av? För att vi behöver problem. Vi behöver utmaning. Utveckling. Framsteg. Whatever.
Paradiset i Eden är omöjligt enligt denna modell vilket passar mitt sekulariserade sinne alldeles utmärkt. När vi väl avverkat ett godtyckligt problem, skapar vi nya omedvetet och dessa är knappast inte lika svåra att införskaffa som en Rembrandt-tavla direkt.
Bara att skärskåda kontoutdraget, ställa sig på vågen eller bläddra i en skvallertidning innehållandes "framgångsrika" människor för att skapa lite härlig ångest. Hur tråkigt vore inte livet utan konflikter? Ingen friktion. Bara ett enda långt valiuminjicerat vakuum.
Jag är glad att jag har problem, det gör vägen mot framgång dynamisk. Levande.
I vår subjektiga uppfattning tror vi att vi är olyckskorpen personifierad. "Varför händer detta mig?". "X och Y råkar aldrig ut för detta eller är ens medveten om att dessa problem existerar." Förvisso är inte världen på något sätt rättvis. Vi kan inte jämföra magnituden av problem Paris Hilton erfar relativt till ett gatubarn i Rumänien. Åtminstone inte vid en första anblick. Kan en människa med dysfunktionellt hjärta, vars livsavgörande beslut består i huruvida man skall genomgå en riskfylld hjärttransplantation, jämföras med Paris Hilton och hennes livsagörande val som består i vilken bortskämd och rik nolla hon skall gifta sig med?"Patetiskt och enfaldigt att ens överväga tanken!" Emellertid kanske Paris, i sin inskränkta verklighetsuppfattning, har internaliserat sina problem likt den subjektiva uppfattningen om världens beskaffenhet. En 45-årig småbarnsfar med ett dysfunktionellt hjärta kanske också internaliserar sitt problem. Där alla problem, oavsett individ och problemintensitet, erhåller ett internt värde från 1-10.
Då ett problem dyker upp varierar de säkert i reaktionsstyrka som det genererar, men efter att tiden går problemen sjunker in - likt en process i episodiskt långtidsminne, tror jag att människor oberoende av problemens natur per se. Det själva konceptet av ett problem som är relevant. Naturen av det är ovidkommande så länge det inte handlar om kronisk dödssjukdom eller extrem fattigdom som resulterar i icke-existerande logi och föda (då en människa berövas på fundamentalt behov enligt Maslow's behovspyramid).Varför ter sig då problem avlösa varandra enligt någon slags tidtabell Statens Järnvägar borde dra lärdom av? För att vi behöver problem. Vi behöver utmaning. Utveckling. Framsteg. Whatever.
Paradiset i Eden är omöjligt enligt denna modell vilket passar mitt sekulariserade sinne alldeles utmärkt. När vi väl avverkat ett godtyckligt problem, skapar vi nya omedvetet och dessa är knappast inte lika svåra att införskaffa som en Rembrandt-tavla direkt.
Bara att skärskåda kontoutdraget, ställa sig på vågen eller bläddra i en skvallertidning innehållandes "framgångsrika" människor för att skapa lite härlig ångest. Hur tråkigt vore inte livet utan konflikter? Ingen friktion. Bara ett enda långt valiuminjicerat vakuum.
Jag är glad att jag har problem, det gör vägen mot framgång dynamisk. Levande.
torsdag, oktober 06, 2005
En lista. Min lista. Inte Schindlers.
1. Sena nätter (Red motivering: Oavsett om det är mörka vinternätter eller ljusa sommarnätter, emellertid så är det senare att föredra, så är det alltid skönt att uppleva dem.)
2. Bill Murray (Red motivering: Behövs det verkligen?)
3. Lost in Translation (Red motivering: En liten avart från ovanstående listplacering, men för bövelen - det är en magnifik film!)
4. Espresso/Dimetylaminoetanol (Red motivering: Håller min cirkadiska rytm effektivt i schack!)
5. Sophie Zelmani (Red motiviering: När inte Norah Jones eller Leonard Cohen håller måttet.)
6. Depeche Mode (Red motivering: Håller alltid. Alltid.)
7. Go (Red motivering: Världens bästa spel i kategorin icke-digitala. Att ingen av mina vänner spelar är en skam. Skämmes ta mig tusan!)
Jag har spelat match idag. Jag gjorde välsmakande pastasås idag. Jag klarade "Fahrenheit" idag. Jag har läst i min kurslitteratur idag. Jag har köpt en DVD-brännare idag (På tiden...jävla idiot).
Jag laddade ned en film åt David idag. Jag har, i brist på underhållning, skrivit denna intetsägande bloggogogogogo!/%¤#"¤%#"%¤#"%¤#"
Så, där har ni min dag...era otacksamma as.
2. Bill Murray (Red motivering: Behövs det verkligen?)
3. Lost in Translation (Red motivering: En liten avart från ovanstående listplacering, men för bövelen - det är en magnifik film!)
4. Espresso/Dimetylaminoetanol (Red motivering: Håller min cirkadiska rytm effektivt i schack!)
5. Sophie Zelmani (Red motiviering: När inte Norah Jones eller Leonard Cohen håller måttet.)
6. Depeche Mode (Red motivering: Håller alltid. Alltid.)
7. Go (Red motivering: Världens bästa spel i kategorin icke-digitala. Att ingen av mina vänner spelar är en skam. Skämmes ta mig tusan!)
Jag har spelat match idag. Jag gjorde välsmakande pastasås idag. Jag klarade "Fahrenheit" idag. Jag har läst i min kurslitteratur idag. Jag har köpt en DVD-brännare idag (På tiden...jävla idiot).
Jag laddade ned en film åt David idag. Jag har, i brist på underhållning, skrivit denna intetsägande bloggogogogogo!/%¤#"¤%#"%¤#"%¤#"
Så, där har ni min dag...era otacksamma as.
söndag, september 25, 2005
Kaffe/Huvudvärkspoesi
Det är väldig segt idag
gårdagen innehöll riktigt drag
alkoholen friskt konsumerade jag
måttlig ångest och obehag
ej av alkoholens bittra lag
utan tentan stundande inom snar dag
nu ska jag dock anamma ett annat sinnelag
Tjo!
gårdagen innehöll riktigt drag
alkoholen friskt konsumerade jag
måttlig ångest och obehag
ej av alkoholens bittra lag
utan tentan stundande inom snar dag
nu ska jag dock anamma ett annat sinnelag
Tjo!
fredag, september 23, 2005
Avdelning för allmänna åsikter
Se när jag får den där sneda blicken som människor ger mig när jag hävdar jag inte är feminist. Just den, ja! En inte helt orättvis jämförelse är att blicka tillbaka till1500-talets tänkare som exempelvis Kopernikus, som fann det mer plausibelt att jorden inte stod i centrum i universum, till den stora massans förtret (läs: kyrkan) och blev således den heliocentriska världsbildens fader, och jämföra med dagens hysteri kring feminism. För att, under den eran, hävda att jorden inte var den sublima existensen och universums absoluta centrum, är i mångt och mycket, lika kontroversiellt som att idag nonchalant häva ur sig att man inte är feminist.
Hädare!Kättare! Manschauvinist! Synonymer? Förhoppningsvis inte, men vi får väl se vad Horace och hans gelikar i Akademien beslutar inför nästa utgåva av vår kära ordlista.
Varje dag läser jag i olika tidsskrifter - män såsom kvinnor, politiker såsom journalister - texter som stryker den etablerade rörelsen medhårs utan tanke på variation. Lars Ohly kan hävda att han är kommunist utan några direkta, digra konsekvenser - men låt Göran Persson, eller Rheinfeldt insinuera att de inte är pro-feminister och helvetet bryter lös. Så ett enkelt sätt att hålla fåren samlade är att stryka dem medhårs och förtunna och urlaka ordets betydelse än mer än vad som redan gjorts utav media.
Manschauvinism är en form av feminism. Med en twist.
Men det är den konkreta responsen i form av väljare som hägrar såklart. Vi andra då? Vi som inte har något av vitalt värde att förlora genom att framhålla en annan ståndpunk? Vi får inte betalt för att tänka och tala, tacka fru fortuna för det, men nog är det oroväckande.
"Push a man far enough, and sooner or later, he's going to push back."
Den yngre generationen män som är på frammarsch exponeras varje dag för anklagelser av olika slag. Man är sexistisk, trångsynt, patriark och okänslig. Kvinnor har rätt och män har fel. Man börjar vänja sig vid tanken och anpassar sig därefter. "Män är djur!" sade någon upphöjd INDIVID på ROKS. Upprepa frasen under en ansenlig period av tid och det blir sanning. Såsom en individ som blir utsatt för verbal mobbing och börjar tro på det som utövarna vomerar ur sina munnar, tror en individ att han är jesus om omgivningen behandlar honom i enlighet därefter.
Det handlar om tid. Och vår tolerans.
Världen skulle inte se på kvinnan som offer om de själva inte gjorde det. Feministernas försök att utmåla alla män till syndabockar skapar inget substitut. Bollen ligger i deras händer då kvinnan idag är mäktigare än mannen, indirekt och inte bara sexuellt, och måste agera som likvärdiga individer och inte så som ett handikappat kollektiv. Mannen idag är så rädd för mamman att ett byråkratiskt maktskifte snart gör sig gällande i homogen form i kvinnans favör om vi inte börjar se människor som just människor och i synnerhet individer.
"Så genom lagar och kvotering skall vi träda in i en ny era med jämlikhet!", förkunnar de. Jo, nog blir det mer "jämställt" rent statistiskt, men är inte detta fel sätt? Könsroller och "könsegenskaper" är sociala konstruktioner, enligt feministerna. Biologiska olikheter är näst intill icke-existerande, med undantag för fortplantningsorganen givetvis. Men att bekämpa dessa sociala konstruktioner genom att själva kategorisera sig till "Man" och "Kvinna", är inte det en anti-tes i diskrepans med deras strävan efter den "könlösa individen"? Nog måste det finnas ett alternativ till att proklamera sig själva till "offer"? Går det inte att förstöra dessa sociala konstruktioner och på så visnå ett könlöst equilibrium? Vi har lagar som reglerar djurrätt, då de inte är förmyndigade att klara sig själva - nog måste vi väl ändå klara oss bättre än så?
Hädare!Kättare! Manschauvinist! Synonymer? Förhoppningsvis inte, men vi får väl se vad Horace och hans gelikar i Akademien beslutar inför nästa utgåva av vår kära ordlista.
Varje dag läser jag i olika tidsskrifter - män såsom kvinnor, politiker såsom journalister - texter som stryker den etablerade rörelsen medhårs utan tanke på variation. Lars Ohly kan hävda att han är kommunist utan några direkta, digra konsekvenser - men låt Göran Persson, eller Rheinfeldt insinuera att de inte är pro-feminister och helvetet bryter lös. Så ett enkelt sätt att hålla fåren samlade är att stryka dem medhårs och förtunna och urlaka ordets betydelse än mer än vad som redan gjorts utav media.
Manschauvinism är en form av feminism. Med en twist.
Men det är den konkreta responsen i form av väljare som hägrar såklart. Vi andra då? Vi som inte har något av vitalt värde att förlora genom att framhålla en annan ståndpunk? Vi får inte betalt för att tänka och tala, tacka fru fortuna för det, men nog är det oroväckande.
"Push a man far enough, and sooner or later, he's going to push back."
Den yngre generationen män som är på frammarsch exponeras varje dag för anklagelser av olika slag. Man är sexistisk, trångsynt, patriark och okänslig. Kvinnor har rätt och män har fel. Man börjar vänja sig vid tanken och anpassar sig därefter. "Män är djur!" sade någon upphöjd INDIVID på ROKS. Upprepa frasen under en ansenlig period av tid och det blir sanning. Såsom en individ som blir utsatt för verbal mobbing och börjar tro på det som utövarna vomerar ur sina munnar, tror en individ att han är jesus om omgivningen behandlar honom i enlighet därefter.
Det handlar om tid. Och vår tolerans.
Världen skulle inte se på kvinnan som offer om de själva inte gjorde det. Feministernas försök att utmåla alla män till syndabockar skapar inget substitut. Bollen ligger i deras händer då kvinnan idag är mäktigare än mannen, indirekt och inte bara sexuellt, och måste agera som likvärdiga individer och inte så som ett handikappat kollektiv. Mannen idag är så rädd för mamman att ett byråkratiskt maktskifte snart gör sig gällande i homogen form i kvinnans favör om vi inte börjar se människor som just människor och i synnerhet individer.
"Så genom lagar och kvotering skall vi träda in i en ny era med jämlikhet!", förkunnar de. Jo, nog blir det mer "jämställt" rent statistiskt, men är inte detta fel sätt? Könsroller och "könsegenskaper" är sociala konstruktioner, enligt feministerna. Biologiska olikheter är näst intill icke-existerande, med undantag för fortplantningsorganen givetvis. Men att bekämpa dessa sociala konstruktioner genom att själva kategorisera sig till "Man" och "Kvinna", är inte det en anti-tes i diskrepans med deras strävan efter den "könlösa individen"? Nog måste det finnas ett alternativ till att proklamera sig själva till "offer"? Går det inte att förstöra dessa sociala konstruktioner och på så visnå ett könlöst equilibrium? Vi har lagar som reglerar djurrätt, då de inte är förmyndigade att klara sig själva - nog måste vi väl ändå klara oss bättre än så?
tisdag, augusti 23, 2005
Tider förändras. Inte människan.
"There are only patterns, patterns on top of patterns, patterns that affect other patterns. Patterns hidden by patterns. Patterns within patterns. If you watch close, history does nothing but reapeat itself. What we call chaos is just patterns we haven't recognized. What we call random is just patterns we can't decipher. What we can't understand we call nonsense. What we can't read we call gibberish. There is no free will. There are no variables."
Rutiner. Allt eftersom dygnets timmar så sakteliga framskrider så fortsätter den upprepa historien med skrämmande precision.
Solen går upp. Jag sover. När solen tillslut vandrat lite längre på ekliptikan så vaknar jag. Jag förser en kär ägodel med lite ström - datorn, förser mig med lite varmt, uppiggande kaffe och är därefter redo att bemöta den stundande dagen!
Efter en sejour i skövdes lummiga skogar iklädd grönkläder var det dags att inträda en ny epok i livet - att vara en slacker. Under ett par månader har jag varit arbetslös och livnärt mig på mitt existerande MUCK-bidrag, vilket gjorde att det inte gick någon ekonomisk nöd på mig, emellertid rådde det lite brist på aktivitet då de flesta av mina vänner haft tidskrävande projekt såsom arbete.
Någonstans efter att ha insupit euforin efter Militär Utryckning i Civila Kläder var det dags att försumma de rutiner som man var slav efter under tjänstgöringen. Borta var "dagsprogrammen" som man varje dag följde till punkt och pricka utan undantag, nu kunde man låta impulserna flöda!
Dagar går. Veckor går. Utan att man ens ägnar minsta reflektion åt det, hur subtilt det kanske än är, så skapas rutiner. Vid vilken tidpunkt man äter frukost. Vad man äter till frukost. Vid vilken tidpunkt man lägligt låter blickarna fastna på anordningen som projicerar rörliga bilder som efter ett skäligt mönster skapar ett intressant program (CSI och Frasier exempelvis). Vid vilken tidpunkt man läser sin nattlektyr innan det är dags att dö och sedan vakna på nytt åtta timmar senare.
Det blir rutiner eftersom jag väljer att titta på det bästa programmen på TV, spela det bästa TV-spelet för stunden, klippa det förbaskade gräset innan det blir fuktigt, umgås med mina närmaste vänner som är tillgängliga efter en viss tid.
Oavsett vad man gör, vilken tid i historien eller i framtiden, finns det alltid rutiner. Ibland måste man bryta dessa för att inte stagnera och förtvina. Visst mått av rutiner är oumbärliga, och ger oss människor en känsla av trygghet. Emellertid kan detta övergå till excess, och vi blir rädda för förändring - vi blir konservativa. Det är imperativt både på inviduell nivå, där vi råder över tillsynes bagatellartade problem - och på samhällnivå, att detta konfronteras.
Nu när det nalkas studier på Örebro Universitet, där jag förhoppningsvis skall lära mig förstå människans intrikata psyke med lite psykologistudier, så är det dags för nya rutiner. Det ger mig en chans att bryta gamla rutiner och bygga nya. Förändring.
Förändring innebär nya vägar; nya möjligheter - även om det kanske inte råkar vara mitt livs kall, så har jag lärt mig något. Erfarenheter. Det är något vi måste omfamna, även om det kanske inte alltid är optimalt.
Rutiner. Allt eftersom dygnets timmar så sakteliga framskrider så fortsätter den upprepa historien med skrämmande precision.
Solen går upp. Jag sover. När solen tillslut vandrat lite längre på ekliptikan så vaknar jag. Jag förser en kär ägodel med lite ström - datorn, förser mig med lite varmt, uppiggande kaffe och är därefter redo att bemöta den stundande dagen!
Efter en sejour i skövdes lummiga skogar iklädd grönkläder var det dags att inträda en ny epok i livet - att vara en slacker. Under ett par månader har jag varit arbetslös och livnärt mig på mitt existerande MUCK-bidrag, vilket gjorde att det inte gick någon ekonomisk nöd på mig, emellertid rådde det lite brist på aktivitet då de flesta av mina vänner haft tidskrävande projekt såsom arbete.
Någonstans efter att ha insupit euforin efter Militär Utryckning i Civila Kläder var det dags att försumma de rutiner som man var slav efter under tjänstgöringen. Borta var "dagsprogrammen" som man varje dag följde till punkt och pricka utan undantag, nu kunde man låta impulserna flöda!
Dagar går. Veckor går. Utan att man ens ägnar minsta reflektion åt det, hur subtilt det kanske än är, så skapas rutiner. Vid vilken tidpunkt man äter frukost. Vad man äter till frukost. Vid vilken tidpunkt man lägligt låter blickarna fastna på anordningen som projicerar rörliga bilder som efter ett skäligt mönster skapar ett intressant program (CSI och Frasier exempelvis). Vid vilken tidpunkt man läser sin nattlektyr innan det är dags att dö och sedan vakna på nytt åtta timmar senare.
Det blir rutiner eftersom jag väljer att titta på det bästa programmen på TV, spela det bästa TV-spelet för stunden, klippa det förbaskade gräset innan det blir fuktigt, umgås med mina närmaste vänner som är tillgängliga efter en viss tid.
Oavsett vad man gör, vilken tid i historien eller i framtiden, finns det alltid rutiner. Ibland måste man bryta dessa för att inte stagnera och förtvina. Visst mått av rutiner är oumbärliga, och ger oss människor en känsla av trygghet. Emellertid kan detta övergå till excess, och vi blir rädda för förändring - vi blir konservativa. Det är imperativt både på inviduell nivå, där vi råder över tillsynes bagatellartade problem - och på samhällnivå, att detta konfronteras.
Nu när det nalkas studier på Örebro Universitet, där jag förhoppningsvis skall lära mig förstå människans intrikata psyke med lite psykologistudier, så är det dags för nya rutiner. Det ger mig en chans att bryta gamla rutiner och bygga nya. Förändring.
Förändring innebär nya vägar; nya möjligheter - även om det kanske inte råkar vara mitt livs kall, så har jag lärt mig något. Erfarenheter. Det är något vi måste omfamna, även om det kanske inte alltid är optimalt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
