You May Emerge From This More Dead Than Alive

Om någon skulle skriva min biografi, så skulle det säkert vara Stephen King. Intressant uppbyggnad som löper ut i ett mäkta oödesmättat antiklimax. Från elegi till fars, eller från fars till elegi. Langoljärerna comes to mind.

--

Jag såg den gillrade fällan på avstånd. Den är som ett slutkapitel som ingen läser för att intrigen redan är avslutad.

--

"Get out of here and move forward. This never happened. It will shock you how much it never happened."

-- Don Draper

--

Återupptäckte post-rock bandet "Hammock" som bl.a. pryder serien "Californication" med sin närvaro, samt att de har en vacker Ingmar Bergman-referens i den här låten. Den som identifierar hela den svenska monologen i låten , samt namnger filmen i vilken den figurerar, får ett pris! Den här låten för tankarna till Twin Peaks, som alltjämt betingar upplevelsen med en synnerligen välstämd bitterljuv känsla. Hammock brukar vara fullkompligt perfekt pluggmusik mycket tack vare sin vemodiga tonart och tempo; detta tillsammans med det faktum att musiken huvudsakligen är lättlyssnad och instrumental som undanröjer eventuella verbala uppmärksamhetsinterferenser.

--

Emellertid passar musiken alldeles ypperligt för andra tillfällen.

Libertin

Lösningen på alla ens problem är lika välkommen som ovanlig; i de flesta fall handlar Lösningen om självmord, där man vid sitt beslut finner total förnöjsamhet och lättnad över att det fattats. I mitt fall handlar Lösningen dock om något helt annat, men ändå något som kan åtgärda öppnandet av självaste Pandoras ask.

På bilden ser man campus på UCSD. Kan bli bra. Nu hoppas jag bara att Department of Homeland Security inte misstycker och klassar ateism, liberalism och fulvinsbryggning som terrorism!

--

Allt kan förändras över en helg. I sanning.

--

Jag är en väldigt okomplicerad människa; till och med träden förstår mig. Jag ligger ju under dem också. Jag är som vilken lövhög som helst.

When you have insomnia, you're never really asleep...

…and you’re never really awake.

Han fångade det där fenomenet ganska bra, den gode författaren av “Fight Club”. Har man någonsin fallit offer för insomnia så är det nästan lustigt familjärt. Är man lyckligt lottad och har ingått en blodspakt med John Blund så kanske man åtminstone kan, med lite ansträngning, erinra sig den senaste gången man var kraftigt sömndepraverad. Känslan av att man är distanserad från verkligheten där omgivningen känns märkligt främmande infekterar ens medvetande. Föreställ dig att du lämnar lägenheten dagen efter en lyckad festkväll för att inhandla godtycklig bakismat. Har du då någonsin känt att husen, människorna och färgerna känns något… udda? Känns det rent av som att världen är en blek kopia av sig själv alternativt förklädd i en semi-transparent slöja? Kanske känns det som att du inte är riktigt dig själv?

Det är för att du inte är det.

Enter ’derealization’.

Faktum är att derealization är tillstånd som är ett neurologiskt beskaffat sådant där emotionell innebörd och perceptuellt djup komprometteras. Derealization kan uppstå vid akut stress, neurokemisk förgiftning, neurologiska lesioner, sömndepravering samt – det intressanta – alkoholutträde (eng. alcohol withdrawal). Med andra ord så är det inte ovanligt att derealization följer som resultat av baksmälla. Emellertid skulle jag dock vilja påstå att den kraftigaste effekten kommer när man befinner sig i gränslandet mellan berusning och nykterhet/baksmälla.

En förklaring till detta fenomen är att det råder en temporär dysfunktion i konnektiviteten vid occipito-temporal cortex. Subkortikala strukturer som insula (nåja), amygdala och Wernicke’s area avskärmas ifrån våra synintryck. I funktionella termer innebär detta att visuella percept inte tillskrivs de emotionella och semantiskt värdeladdade attribut som annars gör sig gällande. Rent fenomenologiskt så skulle man kunna säga att individen förpassas till baksätet av verklighetens bil, eller att man beskådar den cartesianska ”inre teatern” från bakre raden istället för första parkett. I mitt tycke är detta ett mycket intressant fenomen, som är en kusin till depersonalization som jag inte avhandlar här, särskilt om man på sina läppar har koncept som qualia och jaget. Då kommer man åter in på nivåer av medvetande och nivåer av qualia, som jag i min långrandighet tydligen vägrar släppa. Medvetandet, qualia och jaget är kontinuerliga fenomen – snarare än diskreta entiteter – som ständigt fluktuerar och antar alternativa skrudar beroende på temporära neurokemiska egenskaper.

Så nästa gång man upplever vissa pinsamheter när man onykter/bakfull, så kan man ursäkta sig med att man helt enkelt inte var sig själv. För det finns inget sådant.

Dante's requiem

Jag tycker att det är lite intressant att Svenska Kyrkan numera har avskaffat helvetet. Likt sina nordiska grannar har de numera reviderat sin uppfattning kring konceptet, och betydelsen av helvetet är nu upp till individen och dennes fria tolkning. Då slipper jag således fortsättningsvis att ha ångest för prospektiva, glödande högafflar och antropomorfa svansar.

Puh!

Termodynamik 101

Jag är föga förtjust i den kalla, sterila och obördiga vintern; och i sällskap med övertygelsen att endast det hjärta som kan böja sig är välsignat, då det ej kan krossas, så ter sig vintern särskilt diger.

Men det kanske krävs en sådan kall vinter för att inse att det inom mig finns en evinnerlig sommar; och om omvärlden är kall och obeveklig i sin existens, så kan man alltid kasta tärningen och fly till värmande destinationer som gör mitt inre sällskap i en sympatisk omfamning.

Darwins misstag

Det sägs att människans benägenhet till misstag är något som är tillhör hennes innersta väsen. Detta så till den grad att en devis cirkulerar i folkmun som lyder: ”Att fela är mänskligt”. En tröstande replik i tider av förtvivlan, oförutsedda konsekvenser och allmänna oegentligheter är det empatiska klargörandet att alla människor begår misstag. Det som dock särskiljer den intellektuelle från dåren är det faktum att den förre lär sig utav dem, och tillser att det förblir en engångsföreteelse; detta i kontrast till dåren som inte förstår sina misstag, eller åtminstone inte kan modifiera sitt beteende i enlighet med dem. Man skulle kunna tänka sig att människans misstagsdimension består av denna dikotomi, ett tillstånd med två polariserade ändpunkter. Antingen lär man sig, eller upprepar dem i blindo. Emellertid slår det mig: vad kallar man en människa som gör sin beskärda del av misstag och förstår dem, men ändå upprepar dem? Medvetet till och med! En människa som begrundar sina misstag retrospektivt och inser att konsekvenserna av handlingarna är mer ondsinta än den momentana tillfredsställelsen som gav upphov till misstaget, men ändå upprepar dem. Människan som inser att prospekterna för handlingarna är minst sagt illavarslande, men ändå accepterar dem till förmån för handlingarna i sig. Vad är denna människa? Denna människa renderar hela dikotomin till intet. Om en människa som lär sig av sina misstag och undviker att upprepa dem kan sägas vara smart, och en människa som inte lär sig av sina misstag och upprepar dem i blindo kan sägas vara dum, då måste sannerligen den medvetna misstagaren vara den största dåren av dem alla. Han är människan som förstår att man inte bör slicka på en lyktstolpe när det är minusgrader, även om det kan verka lockande (?), men ändå gör det. Upprepade gånger. Det måste vara det största darwinistiska håneriet någonsin.

Men denna dåre kanske anser att vissa misstag är värda att göra. Han kanske inte hinner uppleva sina handlingars konsekvenser. Kanske känner han något för en gångs skull. Eller så vet han bara att han ska dö.

Mad Men

"Get out of here and move forward. This never happened. It will shock you how much it never happened."

-- Don Draper

"Mad Men" är möjligtvis den bästa TV-serien sedan "The Wire", som med ett utsökt karaktärsgalleri blandat med visuell perfektion nästan får mig att ställa mig upp och applådera.

Och ibland behöver man betrakta en antihjälte för att sätta ord på sig själv.

Skenbart? Uppenbart!

Vi lever alla i exil. Det krävs en ansenlig portion oöverlagd godmodighet för att hävda annorlunda. Exil kan tolkas som ett relativt begrepp, så det beror givetvis på vilka denotationer som man tillskriver det. Poängen är att vi alla är främlingar inför våra referensramar – oberoende av hur vi tolkar dem. Med exil menar jag en form av självbedrägeri där referensramen är vår facticity. Hur vi faktiskt är. Det ligger i människans essens att avvika från vår facticity. Vårt transcendentala ego. Vi kan inte inte vara självbedragare. Och det är inte nödvändigtvis något dåligt. Tvärtom så är det något alldeles eminent fördelaktigt med det. Vår förmåga att hitta alternativa verkligheter genom mentala simuleringar och självbedrägerier gör vår tillvaro så mycket mer trivsam och flexibel. I värsta fall blir vi verklighetsfrånvända där vi ignorerar uppenbara fakta, och i bästa fall projicerar vi och förändrar omvärldens syn på vår facticity.

Vi är vad vi inte är, och vi är inte vad vi är. Så förkunnade den piprökande fransmannen med förkärlek för vin, kvinnor och politisk revolt.

På något sätt symboliserar dessa termer diskrepansen av vad som är och vad som kan bli. Och endast genom förändring så är det något som kan realiseras, vilket obönhörligen leder till ett svärmande för förändring i sig. Det kanske är därför jag har en irrationell kärlek till filmer som ”Into The Wild” och ”Lost In Translation”. Den yttersta formen av exil där själva fundamentet tillintetgörs och ersätts med något radikalt annorlunda substitut, där man istället ställs inför ett kolossalt främlingskap.

För att identifiera en kemisk substans egenskaper måste man testa det i olika extrema miljöer (kokpunkt, tryck m.m.), och människan är inget undantag. Genom exil och främlingskap blir vi till.

Jag är min egen bästa fiende. Men jag älskar varje sekund!

Mauvaise foi

Ett av människans mest önskvärda/oönskvärda attribut är att kunna fatta egna medvetna beslut. Själv ska jag ganska omgående fatta ett beslut om huruvida jag ska skriva min masteruppsats i USA eller ej. För er som har legat under min personliga sten under det senaste halvåret så kan jag förtälja att jag har fått ett erbjudande om att skriva min masteruppsats på University of California, San Diego (UCSD), som bedriver framstående forskning inom kognitionsvetenskap/neurovetenskap.

Vad är då haken?

Likvida medel! Människor har en tendens att förringa ekonomiska aspekter såvida det inte berör dem själva; i synnerhet om människorna kommer ifrån välbärgade socioekonomiska kontexter. Dock är så inte fallet för min del, utan jag får vrida och vända på de flesta mynt jag kommer i kontakt med. Emellertid verkar det som att universitetet kommer att anställa mig och således delvis täcka mina utgifter, vilket jag givetvis är tacksam för.

Givet att de finansiella kraven är tillgodosedda, så följer genast de mer akademiskt betingade sådana. Vad ska det hela utmynna i för akademiskt meriterande resultat? Givet att jag tackar ja till jobbet så kommer jag att ha två alldeles ypperliga handledare, men projektets essens och syfte är fortfarande oklart men ska utmynna i någon form av publicerbart material. Skulle jag tacka nej så har jag fortfarande mitt nuvarande projekt att bygga vidare på, som förövrigt är ett intressant neurovetenskapligt projekt tillsammans med Barrow Institute i USA och universitetet här i Linköping. Jag kommer att författa åtminstone en intressant vetenskaplig artikel utifrån koncepten mental energy, och skulle jag besluta mig för att fortsätta med detta projekt även i masteruppsatsen så kommer det bli ännu fler artiklar utifrån andra intressanta variabler.

Detta leder obönhörligen till att jag har två attraktiva alternativ att välja mellan: Ett upplevelsemässigt sublimt alternativ (Kalifornien) som eventuellt/möjligtvis kan leda till ett arbete med hög akribi, och ett alternativ som alldeles garanterat kommer att leda till publicerbart material. Man skulle kunna kalla det för ett akademiskt I-landsproblem, men de omkringliggande faktorerna bör inte ignoreras. Detta är ett beslut som involverar risk, och jag hade hoppats på att kursen i beslutsteori skulle kunna mildra mina kval.

Men icke.

Magical transformations of the world

"What you don't understand you can make mean anything."

--Chuck Palahniuk

Kognition är intressant. Så länge jag kan minnas har jag alltid fascinerats av det, och i grunden så antar jag att det bottnar i det faktum att den nivå av kognition som människan huserar är smått väsensskilt från andra etologiska motsvarigheter. Rekursivt tänkande, jag-känsla och medvetande comes to mind (no pun intended). Den smått koketta tillika grandiosa förklaringen består, förmodar jag, tillnärmelsevis i det faktum att det är det närmaste man kan komma till det gamla folkpsykologiska begreppet ”själen”. Även om jag numera ser mig själv som relativt bildad inom denna embryoniska disciplin, så har vi – i ärlighetens namn – en ansenlig bit kvar innan vi vet hur kognition realiseras. Det som på senare tid istället har fångat min uppmärksamhet (inte för att jag lämnat tillbaka begreppet kognition på hyllan, utan bara tillgodosett objektet med lite sällskap) är emotion. Emotion har alltid spelat andrafiolen till kognition; det är en slags oönskad men accepterad utomäktenskaplig avkomma, eller en välartad men ack så irriterande cysta. Emotion har bibringat en suddighet till den annars så skarpa och rationella människan. Min uppmärksamhet, och övriga kognitionsvetenskapen som helhet, har börjat riktas allt mer mot emotionernas intressanta värld.

Alla människor vet vad kognition är. Åtminstone tror de att så är fallet. Lekmännens uppfattning skiljer sig mäkta ifrån expertisen i detta fall. Men gällande emotioner och deras subjektiva och kvalitativa aspekt så har lekmännen – kreti och pleti – nästan en lika god insyn i som expertisen. Vi vet alla hur det är att uppleva känslor av olika slag och hur kausalt beroende de är av psykosociala faktorer. Vi är våra egna experter, tror vi, men naturligtvis är det fel. Emotion och kognition är två sidor av samma mynt med en ”intersection” (Venn-diagram comes to mind) där skillnaden av respektive process snarare löper längs en kontinuerlig skala snarare än att de är kvalitativt åtskilda entiteter.

I en mer intressant utsträckning så tror jag att emotion har en mer prominent koppling till qualia än kognition eller perception. Kognition och perception, tror jag, är ett slags övergripande styrraketer för emotioner och qualia. Dock bör jag påpeka och påminna om att det inte finns någon qualia utan en känsla av jag, vilket i sin tur är beroende på en högre kognitiv process och aktivitet i insular cortex. Men för att inte bli långrandig så vill jag bara slänga ihop ett summa summarum om att om vi ska förstå qualia så måste även förstå hur emotioner realiseras och ackompanjerar jagets subjektiva upplevelse. Det leder oss osökt in på nivåer av qualia, men det beyond the scope just nu. Jag är tillräckligt långrandig ändå.

Om vi accepterar ovanstående premiss, samt att vi erkänner det faktum att kognition handlar om beslut – om val, oavsett kognitiv abstraktionsnivå. Så leder detta obevekligen till att även emotioner gör det. De behöver inte nödvändigtvis vara medvetna, men de är åtminstone förmedvetna (eng. preconscious) och är en drivkraft i samma dimension som kognition. Med två kollegor till mig så kom vi fram till att alla kognitiva processer ackompanjeras av emotioner och vice-versa i olika grader av medvetande. Jag står fortfarande bakom den triad-modell vi utvecklade, även om den kanske är naiv.

Poängen jag vill föra dock är att samtliga emotioner består av val, oavsett om de är storslagna eller småskaliga. Och med val följer ansvar. Emotioner är det slutgiltiga verktyget, när handlingar tar slut, med vilket vi kan påverka och förändra vår fenomenologiska existens och upplevelse av omvärlden. Handlingar i världen förändrar den ontologiska existensen, och emotioner tillgriper vi när handlingar inte räcker till eller vi är handfallna och sålunda påverkar den fenomenologiska existensen. Genom emotioner kan vi distansera oss från ångest (”kognitiv dissonans” comes to mind), eller glädje distanserar oss från viktigt ansvar, och så vidare. Emotioner är en fenomenologisk strategi för att göra världen till en trivsammare, rättvisare eller bara uthärdlig plats. Men med detta kraftfulla verktyg med vilket du kan bejaka din frihet så kommer också ett ansvar.

Emotion är intressant. Och jag anser att fokus bör läggas på det och inte bara ur ett filosofiskt exporativt syfte för att förstå kvalia, utan för att inse att emotioner involverar val även om det är kontraintuitivt. Emotioner formar vårt tänkande, men vårt tänkande kan även forma emotioner. Det är ditt val - och ansvar - hur.

Qualia

Efter en liten uppfriskande höstpromenad så fick jag för mig att skriva om kvalia (eng. Qualia) och hur det kopplas till jaget. Den uppmärksamme individen upptäcker dock att jag skrev om jagets icke-existens för ett par inlägg sedan, vilket kan uppfattas som hyckleri eller i värsta fall någon form av begynnande schizofreni, vilket är korrekt och jag vidhåller mitt perspektiv; dock bör jag klargöra att känslan tillika illusionen av ett jag är det som jag åsyftar med kopplingen till qualia (i ärlighetens namn är den svenska termen fruktansvärd, så jag håller mig till den internationellt gångbara sådana). Jag anser att qualia kräver ett meta-jag som representerar den subjektiva upplevelsen, även om detta meta-jag inte har något med ett faktiskt jag att göra. Jag hittade detta klipp med Ramachandran (som förövrigt är något av min cerebrala Adonis som den neurovetenskapligt inriktade kognitionsvetare jag är) där han spekulerar kring förhållningen mellan dessa termer. Jag låter honom tala, inte bara för att jag håller med utan också för att hans kroppsspråk och retorik är något...utöver det vanliga.




Jag sympatiserar med hans synsätt, emellertid vill jag använda begreppet känslan av jag snarare än ett faktiskt neurologiskt realiserat jag. Vidare vill jag lägga till en kortikal struktur som imperativ för realiserandet av denna känsla - insular cortex, som jag förövrigt håller på att studera i ett pågående projekt. Men annars köper jag hans ansats. Förvisso tror jag att det finns nivåer av qualia och att dessa kan realiseras med olika kortikala nervbanor beroende på nivå, men det är oväsentligt i sammanhanget.

Om det finns en akademiker som gör mig skräckslagen och fascinerad samtidigt, så är det denne man! Här är det inte om blickar kunde döda, utan om kroppsspråk och explosiva klusiler kunde döda! Prospekterna på att jag kanske ska möta denna man under mitt exjobb i San Diego (ta i trä, peppar peppar osv) är faktiskt riktigt episkt.

Long Nights

Det är föga originellt att citera låttexter, men Eddie Vedder får vara mitt undantag.

Have no fear
For when I'm alone
I'll be better off than I was before

I've got this life
I'll be around to grow
Who I was before
I cannot recall

Long nights allow me to feel
I'm falling
I am falling
The lights go out
Let me feel
T'm falling
I am falling safely to the ground

Jag har lite svårt att bestämma mig om låten är bättre än filmen, i vilken den figurerar, än vice versa.

Butterfly effect

Jag anser mig själv vara en tämligen förutsägbar människa. Vid närmare eftertanke slår det mig dock att människor i allmänhet är föga oberäkneliga; det är därför vi överhuvudtaget har begrepp såsom "dispositioner" och en - i ärlighetens namn - något överskattad disciplin kallad "psykologi". Regelbundenheter. Emellertid har jag alltid hävdat att människan är förutsägbar, men att situationerna i vilka de bevistas är allt annat än sålunda. Och det är när man stöter på dessa fantastiska variabler som människan blir intrikat. Variablerna kan förvisso vara tämligen ointressanta emellanåt. Faktiskt för det mesta. Men ibland...ibland dyker det upp något utöver det vanliga som rubbar balansen och smittar existensen och bildar en sublim entropi som sedermera renderar hela levnadsvillkoren fullkomligt inverterade.

Äntligen! Som jag har saknat det!

An Ugly Fact Of Life

Sanningen att säga så har jag bloggat i ett inte helt oansenligt antal år nu; mer eller mindre frekvent bör väl inflikas, men här är det temporala forskridandet som är av vikt. Således har jag hunnit skriva en del inlägg, och någon gång per år får jag för mig att återbesöka de där forna tiderna och se vad som präglade mitt liv just då. Genom att läsa gamla inlägg kan man återuppleva sig själv och identifiera sitt sinnestillstånd och emotionella status. Föga intressant är det att läsa det man har skrivit för ett par månader sen, men desto mer intressant är det att återvända till det som skrevs för kanske ett eller flera år sedan. Förutom en massa pompöst och pretentiöst skitsnack som jag alltid eftersträvar, så är det - förvånande nog - ganska få saker jag kan identifiera mig med.

Är det där verkligen jag?

Jag inser att det är en rad parametrar som bör konvergeras för att man ska kunna återuppleva det förflutna i så stor utsträckning som möjligt. Om du var arg när du skrev det, så bör du vara arg när du läser det; om du var sorgsen när du skrev det, så bör du vara sorgsen när du läser det; om du var nostalgisk... och så vidare. Det är ett tämligen välkänt kognitivt fenomen. Det är inte ovanligt att jag tagit något glas rödvin när jag skriver, i och ibland när jag läser inläggen så är det möjligt att jag gjort detsamma. Men inte ens då. Inte ens när jag sätter på samma musik ("Explosions In The Sky - An Ugly Fact of Life") ger det mig någon katalysator.

Det där är inte jag.

Naturligtvis är det jag som skrivit det. Men det är ett annat jag. I en annan tid. Jag fick nyss denna känsla när jag läste igenom ett inlägg från 2006, och det stärker min uppfattning och det metafysiska konceptet 'jag' är rätteligen en illusion. Vi har våra minnen, visst, och våra beteendemönster och dispositioner. Men i ärlighetens namn är de också allt vi har, och de är flyktiga fenomen som kan försvinna när som helst. Neuroner dör och neurogenes tar vid. Det är en temporal illusion att medvetandet är ett kontinuerligt fenomen som överskrider tiden och inte består av diskreta punkter av existens. Lika lite som 'jaget' existerar i ett futurum i nuet så existerar det i det förgångna. Samma mekanismer i hippocampus och det episodiska minnet ansvarar för känslan av det förgångna, men även för mental simulering av hypotetiska scenarion. Således renderar det existensen av det förgångna lika irrelevant som hypotetiska existenser.

Det här är jag.

Jag är uttråkad.

Ett av de mest oönskade elementen i människans liv är leda - känslan av att vara uttråkad. Människor skyr inga medel för att befria sig från den aktuella situationen. Därav omger sig människan med en myriad av underhållningskällor såsom TV, spel, vänner, fiender, sex och – föga ovanligt – alkohol. I dagens digitala samhälle är dock ledan snart ett minne blott. Ledans frånfälle realiseras genom den valmöjlighet och välstånd som ackompanjerar dagens bourgeois, där människan har ypperliga möjligheter att fly verklighetens ångestframkallande existens. För nog är det så, att det i slutändan handlar om en flykt från vardagliga göromål och – inte minst – existentiell ångest. Sartre hävdade att skratt och humor var en ursäkt och undanflykt för att inte engagera sig i de spörsmål som faktiskt var av värde och betydde något, såsom politik. Jag håller nog inte helt och hållet med honom, då han går ganska långt i slutändan, men det hindrar inte en människa att inse att han har en viss poäng. Antagligen skulle han vända sig i sin grav om han insåg vilken hysterisk ansvarsflykt som pågår en masse i dagens samhälle. Hursomhelst så är min poäng att den kollektiva attityden gentemot leda är att det är något notoriskt dåligt. Leda för oss ingenstans, det är fruktlöst, inget händer, och det är – givetvis – tråkigt. Vi vill ha tillfredsställelse; saker måste hända!

Vad jag vill hävda, istället, är att leda är något bra. Det är bra, och intressant (!), att vara uttråkad! Ordvalet av ”intressant” i samma mening som ordet ”uttråkad” kan te sig smått paradoxal: ”Hur kan något tråkigt vara intressant?!” Men jag vill hävda att det hela handlar om ett attitydfel, om att människan lärt sig att leda är något felaktigt och oönskvärt. De element som konstituerar fenomenet ”leda”, är människans behov och förmåga till existentiellt tänkande som manifesterar sig i ett behov och förmåga att söka och kräva mening och semantik bakom varje aktion och i den rådande omgivningen. Hade inte människans haft detta behov/kapacitet att strukturera och förstå sin omgivning och sin existentiella tillvaro, så hade inte fenomenet föresvävat oss. Människans strävan efter mål och mening gör livet spännande och varierande, men när målen och strukturerna krackelerar så finns inget ramverk kvar att ackommodera sina upplevelser utefter, vilket obönhörligen leder till känslan av fruktlöshet, meningslöshet och – med andra ord – leda och känslan av att vara uttråkad.

Men jag måste nog snabbt poängtera att det säkerligen finns två olika, distinkta, former av leda. Dels den mer uppenbara av de två, den situerade ledan, där man upplever en momentan känsla av brist på underhållning och känsla av engagemang i nuet. Den mer temporalt allomfattande formen av leda är den existentiella ledan, vilket består i ett tämligen kroniskt tillstånd av situerad leda, där människan är utled på världens existens och ens plats i den. Man saknar meningsfull struktur för sig själv, andra och världen. Denna typ av leda, spekulerar vissa, är ett fenomen som manifesterar sig hos människor som saknar aktiva livsval med efterföljande moraliska åtaganden och implikationer. Med rigorösa moraliska levnadsregler så eliminerar man existentiell leda. Detta torde således inte vara alldeles ovanligt i vår gudsförnekande, sekulära och – i mitt tycke – nihilistiska omvärld; pick your drug of choice.

Det är genom denna reflektiva leda som människan blir varse om livets absurditet där universum blottar sin frånvaro av värde. Det finns inga värden, och genom leda identifierar vi detta faktum och kan omfamna absurditeten och börja leta efter botemedel som tillfälligtvis kan kurera frånvaron av mening.

Så, när man har tråkigt och kommer på sig själv mitt uppe i en sörja av leda, så är det bara att inse att man har hittat kaninen undangömd i livets trollkarlshatt, och därefter göra sig varse att även om man blivit bluffad av en simpel illusionist, så har det i slutändan varit ganska underhållande ändå.

En bok?

Äntligen är det sommar. Så är åtminstone fallet enligt kalendern, men det stabila högtrycket lyser med sin frånvaro, oavsett vad SMHI säger. SMHI är något slags institut som lyckas med den imponerande bedriften att ge felaktig väderprognos för dagens väder trots alla ”vetenskapliga” meterologiska instrument. Jag övertriumferar SMHI med hjälp av ett optiskt instrument – ögat. Snart gör Penn & Teller ett inslag i ”Bullshit” om SMHI/meterologi i en episod med temat pseudovetenskap. Hursomhelst, så är annars sommaren en period av läsning. Människor plockar fram sina pocketböcker och läser på semestern var de än befinner sig; hemma i soffan, i trädgården, på stranden, i parken. Jag tillhör den skaran som gärna plockar fram något trevligt att läsa, och av någon anledning brukar jag läsa minst en bok av Chuck Palahniuk varje sommar. Denna sommar har han inte släppt något intressant, och jag lockas inte i särskilt stor utsträckning att läsa om något av hans alster; mitt liv är tillräckligt repetitivt och cykliskt som det är utan återanvändning av litteratur. Därför är jag på jakt efter något nytt och synnerhet något intressant, men i ärlighetens namn är det inte en alldeles trivial uppgift att leta efter den där nålen i deckar/thriller/spänningsroman/kriminalare/hjärndött-höstacken. Jag vägrar läsa deckare och när jag sållar bland topplistorna på diverse litteraturåterförsäljare så är de helt infekterade av dem. Så när jag väl hittar något intressant, som sällskap vid stranden likväl som i ett salongsberusat tillstånd i hängmattan, så är upplagan slut på adlibris/bokus etc. Upplagorna förtvinar och klassiker dör ut. Jag ville läsa Camus "Pesten" och Don Delillo's "Vitt brus". Men icke!

Hopplöst.

Causa sui

Många människor anser att det uråldriga filosofiska konceptet ”fri vilja” är något utav det mest förbryllande och fascinerande problem som människan ställts inför. Givet vårt vetenskapliga etos och sekulära förhållningssätt i dagens samhälle så är problemet än mer aktuellt; om vi existerar i ett fullständigt deterministiskt universum så kanske det inte finns plats för fri vilja? Eller kanske räddar kvantmekaniken oss, så att vi istället handlar enligt statistiska sannolikheter och dispositioner? Med dessa premisser som utgångspunkt för denna problemlösning är det föga förvånande att progressionen går långsamt, eller snarare att progressionen är icke-existerande. En kurskamrat till mig ansåg under ett seminarium att determinism och fri vilja leder till en paradox. Mitt svar är ”Nja.”

Min åsikt är att bristen på svar på problemet inte beror på att problemet är svårt, utan att själva frågan är felställd och faktiskt absurd. Folk ställer sig frågan ”kunde jag ha tagit salladen istället för pizzan egentligen?” när de har dåligt samvete för sitt frosseri. Problemet med denna typ av hypotetiska frågeställning är att frågeställningen är absurd. De förväntar sig att man skulle ha gjort annorlunda om man kunde ha gjort annorlunda, eller åtminstone haft möjligheten att ha gjort annorlunda. Men om de hade gjort annorlunda, och tagit salladen, så hade de fortfarande kunnat ställa sig frågan ”kunde jag ha tagit pizzan egentligen?” och det hela hade blivit en cirkulär absurditet. Absurditeten består i att man försöker använda sig av sekventiella handlingsförlopp och initiera någon form av parallell tidsaxel. Jag tror att det är en kognitiv bieffekt av att människan har ett prospektivt minne, planeringar och förväntningar. Människan är den enda primat som kan representera tid framåt, utan genetiskt betingade tropismer. Genom att vi kan representera framtiden så leder detta till en kognitiv absurditet där vi försöker representera dåtid i framtidstermer med hjälp av kortikala strukturer som används till planeringar och prospekter. Jag tror att det blir en temporal paradox, och det är vår cerebrala utveckling som bär ansvaret. Det är alltså en semantisk absurditet att prata om fri vilja överhuvudtaget. Det är ett kvasiproblem som inte behöver existera.

”Fri vilja” varken existerar eller inte existerar. Bara ”vilja” i form av fenomenologiskt medvetande och agens. Vad du väljer att göra och hur du agerar är upp till dig, oavsett om det realiseras av din ”fria själ” eller av neural aktivitet. Det är ditt val i nuet, och det har ingenting med metafysisk frihet att göra annat än som existentiell kuriosa. Och nu väljer jag att gå till Villevalla och ta en öl, causa sui.

Inflikning

Som vanligt under julen så har jag någon form av arbete att uträtta, hemtenta eller uppsats eller vanlig tenta, som obönhörligen skjuts upp så länge som möjligt för att sedan tokplugga lite lagom panikartat i anslutning till deadline. Det finns ingen bättre studiemotivator än känslan av panikångest. Inte heller någon osundare, men det lämnar jag därhän. Samtidigt som jag läser om kognitiv arkitektur i allmänhet och den hypotetiska existensen av modularitet i synnerhet, så läser jag lite texter av en professor vid namn Jesse Prinz. Jag sympatiserade en hel del med honom och han hade intressanta utläggningar, vilket ledde till att jag undersökte vilka andra typer av fält han är verksam inom. Jesse Prinz har medvetandefilosofi och filosofisk psykologi (philosophy of psychology, på samma sätt som det finns philosophy of economics m.m.) som primärt område, men har tydligen intressen inom kognition och kopplingen till emotioner och moral som sekundärfält. Det intressanta med Jesse Prinz är att han anammar och tillämpar empiriska, multidisciplinära studier vid sina teser där han kombinerar neurovetenskap, psykologi, antropologi, AI och filosofi för att sammanstråla i den förnämaste av dem alla – kognitionsvetenskap. Jesse Prinz är således av det rätta virket.

Vid min explorativa Prinzeanska resa så upptäckte jag en amerikansk sida som sänder diskussioner i videobloggformat mellan en värd – som är Will Wilkinson tillika filosofiprofessor – och en aktuell intellektuell. Jag hittade en diskussion med Will och Jesse Prinz där de diskuterar Jesses’ nya bok som avhandlar hur moral och emotioner interagerar och förhåller sig till varandra. Diskussionen var jätteintressant där Jesse – som är en konventionell empiricist av den gamla brittiska skolan – argumenterar för att moral är mycket starkt bundet av emotioner och hur intetsägande moraliska regler är sett ur rationalistisk synvinkel. Hans stora tes är ett försvar av den kulturella relativismen, som ett försvarstal mot den alltmer nativistiska och biopredicerade universalismen ala evolutionspsykologin. Jag tyckte att diskussionen var så intressant att jag länkar till den här direkt.

Nyctalgia

Ett av de viktigaste elementen för människans existens är tolkning av dess omgivning och det efterföljande uttrycket av sagda upplevelse. Det kan handla om vardagstrivialiteter som behöver ältas, skrivas ned på papper och sedan tryckas ned i papperskorgen för att sedan gå vidare; detta likväl som det kan handla om djupare emotionella och existensrelaterade fenomen som behöver bearbetas för ens egen skull. I båda fallen är det en egenterapi som appliceras vid gängse tidpunkter. Modaliteten för uttrycket kan utföras via skrift – såsom poänglösa och pretentiösa bloggar som inte berör någon annan än en själv – eller via musik eller vad som helst. Jag antar att det helt enkelt att man kan åberopa paraplybegreppet ”kultur”, som är det mest innehållslösa ord som finns egentligen. Jag menar, vad fan är kultur? Är det när Sofi Fahrman (modebloggaren ni vet. Om inte så är ni lyckligt ovetandes) gick från talanglös nolla som skrev om mode som bisyssla, till att jämt och ständigt ha sin modeblogg som svepskäl för att exponera sig själv i diverse trendenliga maskeradkostymer och hoppas på någon form av modellkontrakt? Eller är det kultur när hon nu fått för sig att skriva en roman om en ung tjej som bloggar om mode och festar och har sex hela tiden på något pseudo-dekadent manér? Hon verkar påhittig. Speciellt med tanke på att hon, i brist på inspiration och patos, bad aftonbladets läsare om åsikt kring vad som skulle hända i hennes roman. Är det kultur?

Ja, det är kultur. På riktigt.

Som sagt, en av de absolut viktigaste egenskaperna hos människan är att kunna uttrycka sig. Uttrycka vad den tycker, vad den känner, vad den tänker. Men var går gränsen för intryck och uttryck? För många år sen var människan tvungen att uttrycka sig via något medium för att uppnå någon form av utlopp för sorg eller ångest eller vad det nu må vara. Idag är mångfalden av digitala intryck av olika slag så enorm att det kan ersätta vårt begär för uttryck. Istället för att en intrycksdepraverad individ på 1800-talet tog till kompositioner eller skrev anteckningar á Kierkegaard, så kan en människa idag välja och vraka på skräddarsydda paket av intryck som på molekylärnivå kan matchas mot den sinnestämning som en människa befinner sig i. Så istället för att plocka fram gitarren och uttrycka via den min ångest över föregående helgs klavertramp, kan jag pejla in något för stunden passande stycke musik. För övrigt spelas ”Explosions In The Sky” alldeles för ofta numera. Så denna ocean av val renderar gränsen mellan intryck och uttryck tämligen suddig, vars definitioner helt enkelt slutligen vilar på ett skapande kriterium för att särskilja dem.

Detta passar nog dagens lättjefulla människor ganska bra. Eller så är det bara min brist på kreativitet ackompanjerad av mitt samtidiga behov av uttryck som adekvat uppfylls. Nu ska jag snart sova, vakna om ett par timmar och sätta mig i labbet och programmera. Men jag sätter Explosions In The Sky och även ”Kyte” på repeat och är ganska nöjd ändå.

Främlingen

Det är märkligt att man blir förvånad när en tidigare mycket välbekant röst har transformerats till en främlings dito, trots den iögonfallande mängd tid som fortlöpt sedan bekantskapen kontinuerligt fostrats. Rösten kan vara identisk, så till den grad att den väcker angenäma minnen, men ändå är det något som förändrats; må det vara något givet ordval eller intonation av något särskilt ord. Man intalar sig att det endast rör sig om dumheter och villfarelser, men den naggande känslan går ändå inte riktigt att bortfäkta och i mån av tid blir man besviket upplyst om att omständigheter förändras. Jag drar mig för att säga att människan i sig förändras, oavsett om det är korrekt eller inte. Det är dock min ståndpunkt att den inte gör det. Att känna vemod inför detta faktum är i sig naturligt, men att älta främlingskapets intåg är inte annat en att erkänna en personlig förlust. Man brukar säga att det aldrig är för sent, och det är i sin tur sant – men på vilken bekostnad är man beredd att stanna upp, försumma nuet och hämta upp det där tappade föremålet? Till ingens förvåning är det naturligtvis individuellt, och vänskap är något värdefullt. Jag läste någon gång om en evolutionär teori om människans sociala kognition som förhindrade denne att aktivt upprätthålla en social cirkel som överstiger 50 personer; med familj, kamrater och vänner är det en tämligen låg siffra.

Jag gläder mig mycket över att en av mina äldsta bekantskaper besöker mig i helgen; faktum är att Gabbe och jag sällskapade redan på BB, vilket vi skrattar gott åt. Jag ska visa honom allt vad Linköpings studentliv har att erbjuda, som kontrast till Örebros bristfälliga sådana. Sakura sushi på andra sidan gatan blir det definitivt minst en gång!

Tidigare personliga affektioner är inget värt om det inte finns plats i nuet för det, och det är aldrig värt att vända sig om eller att ångra något gjort eller ogjort. Mina vänner och främlingar är här i nuet. Och jag älskar varje ögonblick med dem.