Relapse

Sommar. En period innehållandes moln, regn och mygg som inte förstått den evolutionära fördelen med att undvika mina handflator. Och ett par strimmor sol. Livet stannar upp. Det förpassas tillfälligt till baksätet för att ta en tupplur med huvudet vilandes mot bildörren för att senare återuppväckas med knakande nacke och jetlag. Istället är det nu tiden står still; gamla rutiner från fjärran återupptas och utförs stilsäkert, om än med lite vemodsblandad trygghet. Numera efter några veckor ser jag fram emot att fortsätta med livet såsom jag lämnade det: slutföra min uppsats, börja som PA på Villevalla, styra upp lägenheten, vårda mitt förtroendeuppdrag som ordförande i utbildningsutskottet samt läsa en hel del intressanta kurser (medvetandefilosofi, kognition och emotion, japanska, interaktionsprogrammering och evolutionär kognition står på dagordningen). Förutom att ha tillägnat större delen av sommaren på ett alkoholstinkande systembolag där kundernas medelålder vida överstiger 40 i allas vårt gerontologi-Mecka in extendo Askersund, så har jag mest frekventerat böcker eller ljudböcker. Sistnämnda typ av bok är en relativt ny företeelse för mig, vilket emellertid har varit en alldeles utomordentlig kompanjon när man klipper gräs eller tar en kvällspromenad. Så nu ikväll skulle jag fixa en bok av Kurt Vonnegut som nästa auditiva projekt. De mest nedladdade och distribuerade böckerna på en viss tracker fick mig att lyfta på ögonbrynen. Noteras bör att dessa ligger bland topp-10. Vad sägs om epos såsom:

• ”How to Argue and Win every time”

• “Hypnotherapy – Supreme self confidence”

• “How to talk to anyone, anytime and anywhere”

• “Words that work: It’s not what you say – it’s what people hear”

• “How to win friends and influence people”

Det verkar som att “World of Warcraft”-generationen har upptäckt böcker.

Tangentbordseko

Sitter i en lägenhet som med sin blotta uppenbarelse ger avkall på allt vad substans, värde och själ heter. Ekon. Fragment av tidigare liv gör sig på påmint. Allehanda inventarier som i sin isolation och dekontextualisering snarare liknar en gravplats. En grön tavla hänger ensamt på den i sammanhanget monumentalt stora, kala och livlösa vita väggen. Det är dock inte samma tavla som förut; perceptuellt är den identisk, men något karaktäristika gör att den har förlorat sitt skimmer, den ter sig snarare något mer grå - livlös. Som en orm som ömsat sitt skinn. Ekon. När jag pratar i telefon kommenterar människor att det ekar, som från en annan plats. Och nog är det väl så, inte blir situationen mindre beklaglig och gagnlös att jag i sällskap med ”Explosions In The Sky” vars musik präglas av små distanta gitarrsymfonier som kongenialt med min ekande lägenhet marscherar parallellt genom ett landskap av eko som snarast kan klassas som ett icke-fertilt ödelandskap. Ekon. En tunn madrass på golvet utgör mitt enda sällskap och hand i hand ligger vi i Minnenas Gravplats. Denna avart till liv är trasigt. Således är det på tiden att väcka det åter och radera dessa ekon av ett så kallat liv genom sommarens och hemfärdens antåg. Rannsakning och insikt om att det finns många intressanta val föröver, och omfamna möjligheterna till utveckling.

Eller vad var det du sa, Friedrich?

I am Jack's sense of Happiness

I en tid präglad av ständiga åtaganden, uppsatser, deadlines, åtaganden, deadlines och uppsatser såhär i slutfasen av terminen är det inte helt ovanligt förekommande att man känner sig något mättad, stressad och allmänt agiterad. Maratonsessioner av arbete är något jag aldrig excellerat, men som den veritabla utilitarist jag är har jag lyckats finna ett vinnande koncept för att uthärda långa kvällar. Det handlar inte om någon mysticism eller plattityder från Mia Törnblom a.ka. licensierad livscoach™, tvärtom så är lycka en av de mest simpla emotioner som existerar. Faktum är att det – rent fysiologiskt – räcker med att forcera fram ett artificiellt leende ett par minuter varje dag för att signifikant öka serotoninnivån och det allmänna välbefinnandet som nästan kan liknas vid eufori. Detta tack vare människans eminenta feedbacksystem. Så jag botar numera alla mina problem genom att ständigt sitta med ett fånigt leende när jag pluggar! Nej, givetvis inte; poängen är att det inte behöver vara så svårt att vara lycklig som kreti och pleti itererar in absurdum. I min mening behöver inte lycka vara synonymt med någon form av världsfrånvänt självförverkligande i Maslows anda, utan snarare om önskvärda trivialiteter.

Så vadan denna allmängiltiga känsla av misär bland så många människor? Lika förmätet som självklart och icke-originellt kan man väl beskylla vår mysiga konsumtionskultur blandat med en skvätt vanföreställningar. Vanföreställningen består enligt mig i den desillusion som träder i kraft då vi ideligen letar efter form av lycka långt mer komplex än den som faktiskt existerar. Vi letar efter något som inte finns, vilket givetvis leder till sagda besvikelse. Ungefär enligt samma manus som kvinnor som tittar alldeles för mycket på Hugh Grant-filmer ala Love Actually som sedan letar efter just den där sublima Kärleken. Enligt studier så är dessa romantiska konsumenter signifikant mer missnöjda med sitt kärleksliv än andra människor.

I am Jack’s complete sense of surprise.

Så enligt samma mekanik är människan olycklig. Skogen är i vägen för träden, så att säga, och leder till en kognitiv dissonans som får hundens jakt på sin egen svans att verka meningsfull.

Själva konsumtionsfällan ger sig till känna så att vi aldrig känner förnöjelse; vi letar ständigt efter DEF efter att vi erhållit ABC. Människan förväxlar lycka med önskningsuppfyllelse, vilket gör att denne oupphörligen kommer att fortsätta att försöka uppfylla sina önskningar så fort en önskning uppnåtts som sedermera leder till flera önskningar att uppfylla och en ständig känsla av misslyckande och otillfredsställelse som obönhörligen infaller. Allt detta när man egentligen bara behöver höra ett simpelt skämt, prata lättsinnigt med en god vän eller bara le artificiellt. Vi måste döda illusionen om det grönare gräset. Men gräset kommer alltid att vara grönare så länge som företag talar om för oss att produkter kommer att göra oss lyckligare. Lite schysstare bil, lite schysstare TV, lite schysstare kök, lite schysstare allting. Om alla gick runt och var lyckliga och tillfreds, vem skulle då spendera sina pengar? Vi jobbar ihjäl oss för att tjäna pengar för att få våra vanföreställningar realiserade. Allt detta för att vi tror att lycka är något komplext.

Det är det inte.

Jag är inte det minsta bättre. Men när jag susar igenom en ljummen sommarnatt, med alldeles för stora hörlurar, på mina inlines - då är jag lycklig som få.

Back to the dark ages

En lördagskväll tillbringad ensam satt jag och funderade på hur jag, på ett kort och koncist vis, kunde beskriva min nuvarande livssituation med tillhörande val och kval.
Till min glada förvåning får min shufflelista för sig att spela "City and Colour - Comin' Home", vilket egentligen är så fantastiskt träffande att jag inte kunde låta bli att småle för mig själv. Efter en obligatorisk turbulens som genomsyrade många aspekter, så ter det sig som att kursen numera är satt till Colonia. Ur någon form av plattitydmässig tidsvinkel kan man - inte helt ogrundat - konstatera att jag tagit ett steg framåt och nu två steg bakåt. Naturligtvis är det en burdus simplifiering och på många sätt missvisande, men nog stämmer det i vissa avseenden. När nu beslutet är fattat så efterföljer en något prekär period av väntande. Terminen lider mot sitt slut, och när nästa börjar så initieras en ny Början. Denna inkubationsperiod som löper mellan mitt beslut och verkställandet av detsamma känns oerhört lång. Men valet är fattat åtminstone, och det var väl det Sartre menade är det essentiella i livet, inte själva resultatet av våra handlingar. På många sätt kan jag inte annat än instämma.

I'm comin' home

Go green!

Jag brukar sällan romantisera naturen i mina små pekoraler; mycket på grund av personliga principskäl då de oftare förekommer i huvudet än kanske berättigat vilket leder till bortfäktande för att bibehålla någon form av intern tillika projicerad självbild. Vad vet jag. Emellertid efter en kort promenad till Colonia efter dagens diaboliska domedagsregn måste jag erkänna det faktum att fuktig hägg och nyklippt gräs i lagom kombination är den i särklass mest utsöka doften som existerar. Om det är själva doften i sig eller de affektiva associationer som väcks till följd av denna perceptuella graal låter jag vara osagt. Men vissa dofter väcker sannerligen fler affektionsladdade minnen än något annat objekt av valfri modalitet; i par med vissa små guldkorn till musikkompositioner.

Nu ska jag inte orera mer om det. ”Det är inte därför jag är här”. Faktum är att jag snubblade på lite information om att man numera – på vissa exceptionellt sällsynta platser – kan bli begraven på ett ”grönt” manér. EKO-begravd™. Det klingar ungefär lika förnuftsvidrigt som det faktiskt är. Konceptet som sådant kan i korta ordalag sammanfattas på följande sätt: På en särskilt avsedd plats på kyrkogård X kan man bli placerad i en grav vars kista uteslutande består av ekovänliga material i både trä och interiör. Textilen är speciellt framtagen för att underlätta dekomposition, detta gäller både den inneboende kistägarens kläder såväl som kistans innandöme. Bottnen på kistan består av små hål som även de underlättar maskätand- eh dekompositionen av liket. När det väl gått ett par månader så har den biokemiska dekompositionen fullbordats och graven kan återanvändas för en ny person att nyttja.
Ett fullkomligt genialiskt mänskligt ekosystem.

Jag är alldeles euforisk över mina möjligheter att kunna tillintetgöras till fullo, varför ska min eftervärld och våra barn behöva dras några månader extra med min onödiga existens? Varför ska man bara bidra till samhället när man lever genom att köpa ekologisk mjölk och köpa kilowattfrämjande lampor? Det är ju det här som faktiskt markerar min ståndpunkt om det sekulariserade efterlivet samt fullbordar min karma till omvärlden när jag redan är död. Jag kan redan nu föreställa mig en polemisk konversation mellan två ”medvetna” tillika moraliskt elitistiska människor:

1: Jag specialimporterade en hybridbil från Sri Lanka (levererad med första klassens jetplan *host*) häromdagen. Den går på hundexkrement och presterar ett CO2 på under X!
2. … (10s) Jaha, jag ska bli EKO-begravd. Take that!

Nåja, jag överdriver som vanligt. Hursomhelst så ska jag fortsätta läsa evighetsprojektet ”Bröderna Karamazov” och alltjämt bota mina segdragna konsekvenser som efter SOF lämnat tydliga spår i både kropp och…medvetande.

Ode till hycklandet

För inte allt för länge sedan fick jag ett välbekant brev på posten. Avsändaren hade sin familjära logotyp på kuvertet som genom klassisk betingning får mig att känna allmän olust och genast identifiera mig som en av Pavlovs hundar. Radiotjänst. När jag öppnade brevet kunde jag läsa att de på det mest politiskt neutrala och formella sätt informerade om att samtliga medborgare inom rikets gränser gott skulle betala avgiften, och bifogat med denna information och inbetalningskort (Mycket subtilt och inbjudande) följde en broschyr full av information av vad man fick när man betalade TV-avgiften. Vad man uppenbarligen får när man betalar denna facila ”tjänst” är glada barn, gröna skogar och ett välfärdssystem situerad i själva utopia! Nåja, bortsett från denna banala propaganda och allmänna desinformation så måste jag medge att mina sympatier emellertid är något tudelade.

Inte blev sympatierna högre i någon större utsträckning när man för länge sedan fick höra om en viss kulturminister tillika SVT:s högste chef som undgått att betala TV-avgift de senaste 16 åren. På grund av slarv, enligt utsago. Det är inte så konstigt att hela svenska folket i allmänhet, och alla fattiga studenter i synnerhet, utropar och fördömer hennes hyckleri, och på så sätt rättfärdigar deras egna indolens och håglöshet och följaktligen, med ett litet pillemariskt smil, undviker att betala. Det är lite liknande följande fall: Folk blev alldeles till sig när de fick reda på att Al Gore åkte runt i sitt privata jetplan och formligen kaskadvomerade koldioxid samtidigt som han förespråkade klimatfrågan i ”An Inconvenient Truth”. Då är allt han säger plötsligt politiskt trams som följd av hans hyckleri. Besitter verkligen fenomenet hyckleri denna form av rättfärdigat självmord av argument per automatik? Är verkligen hyckleri likstämt med oärlighet och inkompetens?

Anklagelser för hyckleri är särskilt effektiva ad hominem-argument som underminerar en persons trovärdighet, snarare än att underminera själva principerna som personen står för. Hycklandet per se är i de flesta fall särskilt irrelevant, detta då själva valideringen av argument eller ståndpunkter lämnas oberörda. En vegetarian som äter kött på viss basis, må per definition vara en hycklare, men gör inte dennes ståndpunkt mer inkorrekt. Det ter sig vara en allmänt utbredd disposition hos människan att ta dessa kognitiva genvägar vid bedömning av rationella ståndpunkter och andra logiska resonemang. Till yttermera visso är det ofta de av motsättande attityder till vederbörande hyckleri som anförtror sig åt dessa typer av genvägar. Givetvis bör man undersöka själva källan och orsaken till hyckleriet, men att bortfäkta valideringen via denna anklagelse är lite väl drastiskt. Det är sällan som människor till fullo lever som de lär och även få människor som lever som de skulle vilja leva. Det är en sak att förstå implikationerna att röka och avsky dess funktion, men en annan sak att låta det fortgå för att det fyller en belönande funktion och medvetet bortprioritera hälsan.

Om samtliga människor levde som de lärde, skulle vi knappast ha abstrakta etiska regler och filosofiska ställningstaganden och elokvent formulerade metafysiska resonemang. Människor kan vara utmärkta lärare och inspiratörer för andra medmänniskor via deras icke-efterlevda lärdomar, som kanske kan anamma denna attityd och i sin tur agera synkront med denna och uppvisa moralisk redbarhet. Jag anser att vi behöver hyckleri i viss utsträckning, det handlar bara om att utvärdera dem individuellt i fall efter fall och utröna vilka som är berättigade och vilka som är direkt farliga. Jag kommer fortsätta hyckla, med TV-avgiften, existentialism eller vad det nu må vara; men jag kommer att välja mina hycklerier med omsorg och tillförsikt.