Stockholmssyndromet

Det måste erkännas: Stockholm är en vacker stad. Efter en kort sejour i Rom eller Paris kan man givetvis ha längre till att nyttja superlativ för att beskriva vår kära huvudstad, men i förhållande till Linköping (som faktiskt är något av en oas av likgiltighet i vårt annars ganska vackra land – vart fan är vattnet?) och Askersund (som har sina ljusglimtar, men på årets övriga 350 dagar är staden en relativt sorlig syn) så är huvudstaden parant oberoende av tid och väderlek.

Jag åkte upp till Stockholm för en kort vistelse hos min, inom mycket snar framtid, sambo. För ett par veckor sedan hade vi hunnit umgås kontinuerligt i ungefär 1½ vecka innan vi båda började på våra respektive sommarjobb. Så denna helg hann vi umgås i ungefär 1½ dygn i kontinuerligt tempo, vilket givetvis är en något helt väsensskilt från veckorna innan – men tyvärr är det ju svårt att bekämpa vårt vardagliga ansvar.

Hursomhelst började det med en tågfärd från Hallsberg. Jag har alltid tyckt att tågmiljön alltid är intressant att observera. Jag tycker mig alltid kunna identifiera något roligt eller allmänt intresseväckande, till skillnad från andra miljöer såsom flygplan, bussar eller tunnelbanor. På flygplan sitter medelålders par och sover och eventuellt drar upp gamla outredda gräl som dyker upp inför varje semester: hur budgeten ska se ut (ska vi inte lägga mer pengar på sprit istället för att upptäcka världen?), att den ena partnern dricker för mycket och skämmer ut motparten inför hela business class, eller om mannen faktiskt stängde av spisplattan innan de for och de kanske borde ringa tant Berit på andra sidan gatan som kan kontrollera situationen genom att kika in genom fönstret. Vrider man på huvudet mot 18C så sitter kostymklädda affärsmän (om det inte är ”Casual Friday”, då de faktiskt slipper att ha slips till sin kostym till deras ohälsosamt undertryckta frustration). Dessa affärsmän är alltid lika ointressanta att observera, de sitter mest och hatar sitt liv och sitt företag för att de blir tvungna att pendla till diverse europeiska metropol i ett av RyanAirs bevingade plastlådor fullt av människor fulare än genomsnittet (Ja, RyanAirs flygvärdinnor ÄR lite fulare än vanligt och heter inte ogärna Tatjana eller Sonja).

Hursomhelst har jag erfarenheten att det händer lite mer på tåg, men det kanske beror på min förhållandevis bristfälliga erfarenhet på området då jag inte är en frekvent användare av sagda transportmedel. Jag vet inte, men är folk som åker tåg lite dummare än genomsnittet? Nja, snarare är det väl så att de med epitetet ”dumma” – inte sällan finniga, uppmärksamhetskåta fjortisar som spelar hög musik medelst mobil med högtalarfunktion aktiverad – människorna hörs lite mer än sofistikerade dito. Det är ganska intressant att se vad människor på platserna mittemot läser, vad de äter och vad de lyssnar på. Inte helt olikt den analytiska metod som används för att granska personer i en livsmedelsaffär genom att snabbt spionera i deras varukorgar (Om någon handlar två gurkor och ett paket kondomer är det inte konstigt om man faktiskt höjer på ögonbrynen, även det är vanligare med en risifrutti istället för kondomer men smultron finns det alltid!)

”Va fan gjorde ru så för, din jävla fågel!” hör jag en gymnasiekille till höger om mig halvskrika i telefonen till sin kompis ifrån Göteborg. Fågel? Jag började nästan skratta högt. Sen när blev ordet fågel ett invektiv? Nåja, ungdomar skapar ju alltid sin jargong för att skapa en kollektiv identitet. Men var man inte lite mer underfundig när det begav sig?

Efter att ha anlänt till centralen i sthlm var det dags att bege sig till Alexandras jobb, möta upp henne och sedan ta tuben mot hennes hemvist. Den kvällen bestod enkom av middag med ett par vänner till henne, varvid veckans arbetsinsatser och acklimatisering till det icke-studentikosa förhållningssättet tagit musten ur energin och således bibringade en ”tidig” kväll. Söndagen bestod av flanerade på stans gator, där beslutet fattades att investera i ett hemmabiosystem av typen budget . Budget i emfas. Sedan fick man se Fernando frälsa Rioja-landet som en punkt på helgens timida, om än mysiga, bravader. Helgens expressumgänge lämnade givetvis i övrigt att önska, men mer tid för varandra nalkas inom snar framtid.

Nyss hemkommen bär det imorgon dock vidare till Linköping för att packa ihop alla saker i lägenheten som pryder omslaget till tidskriften ”Compact Living” med sina grandiosa 26 kvm för att förbereda en rockad till Gottfriedsberg och en ny mysig lägenhet med min älskade sambo.

Det blir ju roligare så

För ett par år sedan brukade jag spela ett vida känt onlinebaserat rollspel med förhållandevis jämna mellanrum. Det var underhållande under en begränsad tidsperiod tills jag kom underfund med att den imaginära processen som ägde rum faktiskt var fruktansvärt meningslös. Att investera dyrbara timmar och energi för att bli en respektabel identitet i ett sådant spel är ungefär som att som oskuld en natt drömma om en orgie med 10 ”särskilt attraktiva” tjejer där man själv har en obegränsad libido och lekamen, för att sedan desillusionerat vakna upp och hata livet för en kort sekund och sedan tänka ”jaha.”, varefter man hoppar på livets gråa hamsterhjul igen för att oundvikligen dö en långsam död. Man skulle kunna få uppfattningen att jag är bitter över de timmar jag lagt ned på ovanstående harang, men faktum är att det egentligen bara är en prioriteringsfråga och verkligheten är i realiteten klart överskattad. Vi tar den åtminstone på alldeles för stort allvar.

Hursomhelst kan man fråga sig vad som gör dessa spel ”särskilt attraktiva”. Jag menar, vad kan vara värt att bli 30kg tyngre på lösgodis, cola och onlinepizza.se:s VIP-kort och ett krackelerande partnerskap? Onlinespel som medium tillåter ett helt annat dekorum än det som människan är van att anamma i vardagslivets gilla gång. Timida och förlägna människor som planerar sitt liv och sina förehavanden i minutiös detalj i verkligheten kan i spelen förvandlas till impulsiva och burdusa gissel. Det är väl just detta faktum som gör att dessa spel blir en önskvärd tillflyktsort. Spelen erbjuder en fristad för människor att vara impulsiva, irrationella, grymma, snälla, kåta, äckliga och så vidare. Dessa människor och dessa handlingar är i denna kontext normativa. I det centraliserade storstadslivet människan lever i idag är dessa handlingar tabuartade och avvikande. Vi människor agerar återhållsamt, artigt och vi håller oss på avstånd och visar inte upp primitiva lustar och begär.

Människans storstadsanpassade livsstil är på många sätt en livsstil som tar avstånd från det som är mycket mänskligt. Visst är det då inte särskilt oväntat att individer söker fristäder i olika kontexter för att helt enkelt idka mänskliga beteenden som en katarsis. De nu levande mänskliga generationerna har flera olika sådana kontexter att ”vara sig själva för en stund”, där just onlinevärlden kanske är mest aktuell för min generation. De människor som fallerar att finna socialt accepterade fristäder kanske förkovrar sig i alternativa forum såsom porrchattar och andra hedonistiska nätverk. En annan fristad tror jag kan vara sportsliga aktiviteter, såsom fotboll exempelvis. När man spelar fotboll är man fri att fatta momentana beslut på impuls eller på planering. ”Ska jag göra en överstegsfint eller två?”, ”Jag borde passa, men det är vad motståndaren förväntar sig så jag gör en snurrfint istället och hänger den i krysset”. Vi tillåts vara irrationella, vilket är en dygd i fotbollens värld. Man kan visa extrema känslor av både glädje och sorg, bli förbannad och totalt tokkapa en spelare i Åmmeberg *host*. Förr var det till och med ovanligt för män att krama varandra förutom i sportsliga sammanhang. På fotbollsplanen kan vi fatta beslut som är stimulerande, som ger något önskvärt resultat och som har en risk inblandad i ekvationen; men som inte är alltför allvarligt. I verkligheten är sådana beslut betydligt svårare att fatta, och kräver mer omsorg där både vinster och förluster är betydligt mer omfattande och kan på sikt ge bestående konsekvenser som är irreversibla. Dessa spelfält, både fotbollsplanen och onlinespel, ger helt enkelt oss människor tillfälle att vara oss själva och omfamna vilka är där våra handlingar inte spelar så stor roll. Vi behöver inte ha både blixtlås, knappar, bälte, hängslen, ett säkerhetsbälte och en flytväst för att fatta ett beslut. Vi är faktiskt lite rädda att leva i nuet, vi gör hellre förberedelser att leva imorgon.

Nu blev jag nästan sugen på att idka mänskligt beteende i spelens värld igen, men nej. Jag får fortsätta vara genuint irrationell på Go-brädet istället.

En prioriteringsfråga

När man befinner sig i miljön som format sin existens sedan begynnelsen är det svårt att inte börja göra jämförelser med nutid och det förgångna. Denna introspektion är ofta underhållande, och i viss mån även lärorik. Jag gjorde en sådan iakttagelse ”on the fly” helt utan intention när jag var i färd med att städa sovrummet. Det kritiska momentet var att jag, istället för att fullfölja sagda moment, idogt antog den till synes livsuppehållande uppgiften att läsa av blockets senaste annonser. Det hade ju möjligtvis kanske eventuellt måhända kanhända dykt upp ett soffbord av typen ”Cana” från EM-möbler för 1000kr och råkade säljas av min granne. Kanske! Den handling som uppvisades av pojken med städaversion var något som man kan kalla för ”att skjuta upp saker”. Naturligtvis – det var det här som var den gemensamma nämnaren och det karaktäristika som är fångat likt en tidskapsel hos mig själv. Det finns inget enhälligt och slagkraftigt verb i det svenska språket för ”att skjuta upp saker”; förhalning låter mer som en formell avrättningsmetod praktiserad av en bödel snarare än ett harmlöst verb för något allt för mänskligt beteende. Det engelska språket har ett mycket mer fonetiskt och auditivt mer tilltalande ord – procrastination. Jag vet inte om det finns en svensk konvertering av det, om det inte gör det så borde det snarast införas. ”Prokrastinering”. Bedårande! Förvisso låter det inte mindre formellt än förhalning, och jag får vissa vibbar av ett kirurgiskt ingrepp i vänstra hjärtkammaren av det.

Hursomhelst så är denna prokrastinering något som alltid funnits vid min sida sedan första läxan erhölls i första klass. Jag uppfattade aldrig läxor som ett medel, utan snarare som ett passerbart hinder och att besegra dessa hinder enligt pedagogikens lagar inte gjorde mig särskilt mycket klokare. Föga överraskande är väl då att man utnyttjar sitt försprång och sin dyrbara tid till mer stimulerande spörsmål såsom lekar och TV-spel. Det kanske är därför som min prokrastinering alltjämt finns hos mig, och nu i större utsträckning som en bitterljuv kompanjon då det både kan ge goda och mindre goda verkningar. Det kan vara ett inlärt beteende som är svårt att bli kvitt, men det kanske inte är så fantastiskt imperativt. Konsekvenserna av det som tidigare var ett välkommet prerogativ i yngre ålder tenderar att bli mer allvarliga med åldern, då uppgifterna och ansvaret löper i positiv korrelation med åldern.

När uppgifter är av ringa stimulans som motiverar en människa att göra en uppgift, finns det alltid en variabel vars vikt ökar med tid – tidspress i samexistens med deadlines. Även den mest tråkiga och intetsägande uppgift prioriteras då den synas mot tiden. Panik är den bästa motivatorn, helt enkelt. Det kan tyckas lite onödigt att lida av panikartad ångest tätt intill deadline, men resultaten har för min del alltid blivit lyckade om inte extremt lyckade för det mesta.

Det finns faktiskt de människor som tror att det existerar en mindre korrelation mellan IQ och prokrasti…förhalning. De är av åsikten att människor som är kroniska…förhalare…har god temporal uppfattning om nuet och framtiden och således erbjuder sig själva uppskov tills det är av vikt att utföra en uppgift för att uppnå önskat resultat. Denna goda temporala förmåga skulle på något sätt tyda på icke-rudimentära exekutiva funktioner. Det är ett ovanligt misstag och snarare anses som ett undantag om en förhalare inte uppnår det önskade resultatet. Jag tror inte att människor som skjuter upp uppgifter är intelligentare än andra; jag vederlägger den teorin genom att hänvisa att våra gator och torg skulle flöda över att intellektuella om så vore fallet, men istället är de flesta av tämligen mundan kognitiv förmåga likt mig själv.

Jag tänkte skriva mer om mina orsaker till… prokrastination, men det skjuter jag upp tills vidare.

Svart katt --> vit katt

Charlie är 20 år gammal. Han är en mycket självständig individ. Han råkar också vara min gamla katt, som vid den ringa åldern av hurmångakattårsomhelst drabbats av demens(!). Enligt vissa kan detta faktum uppfattas som smått komiskt, men det är faktiskt verklighet. Detta har föranlett ett beslut om att injicera en spruta för att låta honom sakta somna in. Detta beslut tvistades det om vid ett par tillfällen och senast vid matbordet idag. Samtalets ”train of thought” anlände även till stationen om huruvida det existerade ett liv efter döden. Jag vidrörde detta ämne i förbifarten när jag pratade med min flickvän Alexandra häromdagen, där jag förtäljde att jag vid ett samtal med ett medium behandlat detta efter en personlig incident (lång historia för ännu längre sedan när jag var ca. 12 år). Sagda medium hävdade att jag en gång skulle komma att träffa min nyligen avlidna hund i något slags…jag vet inte…Nangiala?. Som ett sörjande barn var det givetvis ett enkelt medel för att inbringa lite hopp. När jag nu vidrörde detta ”efter döden”-fenomen igen vandrade tankarna iväg på hur denna värld skulle te sig i realiteten. Om du dör, vilka av dina karaktäristika bibehålls och representerar detta post mortem-Jag? Består detta jag av samma traits som det fysikaliska jaget? Löper de metafysiska karaktäristika i tangent med de vi nu säger oss besitta? Med andra ord: Är jag - i samma relativa utsträckning – lika snäll, dum, modest, kort, lång etc.?

När jag med blandad fascination och förskräckelse läste neuropsykologin, blev jag varse om de känsliga kortikala områden som påverkas av trauma såsom tumör och liknande. Om du får för dig att snubbla över ett järnspett som penetrerar frontal/prefrontalcortex och får en tumör i dexter parietalcortex kommer du sannolikt att lida av svåra kognitiva funktionsnedsättningar. Så till den grad att du lider av personlighetsförändringar, spatial och generell intelligensnedsättning och möjligtvis lingvistisk deficit. Fallstudier visar att personlighetsförändringarna kan vara allt annat än timida, och IQ kan minska med så mycket som 30. Skulle du då hävda att du är samma person som innan? Man skulle kunna hävda att man är en ”utvecklad” form av sig själv och således bara är en temporalt skild version av sitt gamla jag. Lite krasst, så funkar det delvis.

Men hur kan detta resonemang generaliseras till vår metafysiska domän? Om vi dör, bibehåller vi då vår naturliga intelligenskvot eller initieras en slags övergångsmässig homeostas så att vi alla blir ”lika”? Om vi säger att vi blir lika, hur förhåller sig då vårt metafysiska jag med vårt fysikaliska jag? Jag ser vissa svårigheter om vi tillfogar IQ som en del av vårt jag. IQ är bara en instans av karaktäristika av jaget, vi skulle kunna genomföra samma tankeexmperiment med personlighetstyper etc. Om vi anammar ovanstående förlorar vi vårt självkoncept och har då egentligen inte någon befogenhet att nämna koncepten ”jag” och ”själ” i samma egentliga mening. Det saknas en fundamental premiss.

Om vi istället anammar att karaktäristika överförs via domänerna; att våra fysikaliska karaktäristika är ekvivalenta med de metafysiska dito; så måste vi rättfärdiga existensen av en icke-neural intelligens. Själens karaktäristika måste göras oberoende av de fysiska fotbojorna i form av kortikala strukturer som tillåter högre kognitiva funktioner såsom ”intelligent beteende”. Detta resonemang blottar även det en akilleshäl. Eller ja, hela resonemanget i sig är en akilleshäl. Följaktligen måste vi revidera den gamla urtypiska bilden av människans själ. Om den nu existerar, och om liv efter döden existerar.

Efter en diskussion med Fredrik angående en hemtenta i medvetandefilosofin (fylld av hybris och smutskastning av etablerade filosofer. Ah, naivitet) kom vi in på ett sidospår där vi spekulerade i att människans ”själ” egentligen består av kvalia, något helt väsensskilt från kristen dogmatik. Men de resonemangen förtjänar en egen kolumn av svammel. Nu ska jag istället göra mig redo att beträda Systembolagets portar; och då inte jakt på en blå Chimay utan att faktiskt stå på andra sidan disken och rekommendera viner. En inte helt tokig sommaraktivitet!

Askersund revisited

Igår anlände jag hem till mina rötters stad för att temporärt lägga kognitionsvetenskaplig lektyr åt sidan, för att istället idka jordgubbsfrosseri, fotbollsfrenesi och allmän sommarharmoni. Kontrasten mellan det liv man lever nu och det liv man en gång levde kan upplevas som slägga i huvudet. För varje gång jag förnimmer detta slag i huvudet känns det med ens mycket tyngre. Stadens karaktär, eller snarare min attityd gentemot den, blir till synes allt mer tvetydig. Jag känner mig alltid hemma här. Så fort Askersunds vertitabla skyline (Sic!) kan skönjas mot horisonten från riksväg 50 så infinner sig en rogivande känsla. Familjär, om så önskas. Men när inträdet över tröskeln utbytes mot promenader inuti dess kärna uppfylls jag av något annat – ett nästan vämjeligt kynne. Alla de människor som man observerar liknar allt mer skuggor av sitt forna jag, där färgpaletten reduceras en nyans i taget. När jag emellertid frågar min mor vid dagens middag om eventuella skvaller och allmänna uppdateringar så får jag, föga överraskande, svaret: ”Här är allt som vanligt”. Nog är det så, eller så renderar min mors interna placering i systemet hennes vittnesmål icke-representativt för det objektiva faktumet. Som extern observatör är jag av annan åsikt, men det är ju givetvis inte staden som förändrats. Det kanske bara är jag.

Den Franska Nya Vågen

Nystipulerade ambitioner och mål; visst finns det inget så utmanande, prövande, belönande och i slutändan inte sällan desillusionerande och nederlagsåtföljt. Som den mikrobloggare jag skulle vilja hävda att jag är - så till den grad att Wolfgang Röder förutstpår korrekt väderprognos med större frekvens än jag publicerar inlägg i denna blogg - så är siktet inställt på att modifiera denna sorliga syn till blogg till något helt väsensskilt. Frekventare inlägg, färre antal rader, essens (!) som innehåller något värdigt ett kommunikativt syfte.

Varför bloggar man egentligen? Vissa ser det säkert som ett livsdokument som innehåller inkarvade fotspår om vederbörandes livsprogress, med en kommunikation som begränsar sig främst till den egna individen för den egna individen. Vidare kan bloggaktivitet ses som en medel för självuttryck där texter till största delen präglas av samhällskritiska synpunkter och åsikter i största allmänhet. Publicerade med antagandet att någon faktiskt bryr sig. Å andra sidan blir man förvånad vilket intresse de mest kufiska spörsmål och utlåndanden kan tilldra sig. Sedermera kanske bloggen huvudsakligen innehar ett självterapeutiskt ändamål, där tankar och känslor exponeras för allmänheten. Förståeligt om själva skrivprocessen är det väsentliga, och inte slutprodukten. Varför en konventionell icke-digital (eller digital, om man vill vara lite neo-tekniskt effektiv) metod förbises till fördel för den offentliga lämnar jag därhän. En excentrisk skara människor må se sin blogg som ett litterärt verk, där slutprodukten är det väsentliga med stil och gracil.

Men vad är då denna bloggs proveniens och prospekt? Någon av anledningarna ovan, månne? Att deklarera mitt syfte tror jag dock underminerar mitt, någonstans existerande, sådant. Genom att låta det vara osagt tillåter jag mig själv att vara versatil, där möjligheter ligger öppna. Jag hävdade en gång att "möjligheter" var det som betydde mest i mitt liv, där val ligger öppna för övervägande där man själv kan vältra sig i en stor palett. Frihet, if you will.

Nåja. Det var en snabb introduktion efter att ha anlänt hem till Askersund igen över sommaren. Framtiden, eller dåtiden, kommer utsäga hur detta lilla projekt kommer att sluta.

Ihåliga trappsteg

Ponera följande situation: Du lever i en värld vars dynamiska tillstånd och händelser strikt följer
materialistiska och fysikaliska lagar. Kvantmekanikens slumpartade variabler lyser med sin frånvaro, och
människans ultimata förgyllda omvärld med all dess predicerbarhet råder. Du har nyckeln till alla konstanter
och alla variabler; rättare sagt: det finns inga variabler, endast underbyggda och komplexa konstanter.
Denna databas innehar du i denna exakta sekund, och med dess hjälp kan du förutsäga världens tillstånd
för all framtid intill minsta atomära partikel. Alla människor, deras tankar, deras avsikter, krig, fred,
framgångar, katastrofer - allt är inom din vetskap. Du innehar även kunskapen att allt i slutändan
kommer att sluta i en pandemonisk katastrof utan lycka. Skulle du avbryta förloppet i dess fortlöpande
utveckling, i dess knopp? Eller låta det ha sin gång, för ett dynamiskt fortskridande fyllt av både
framgång och motgång för att sedan nå antiklimax?

Hyckleri

If history repeats itself, and the unexpected always happens, how incapable must Man be of learning from experience.
--George Bernard Shaw

Nåja, ännu en bekant och tröttsam tirad om allt och inget gör sig gällande. Precis som vanligt.
Om det är något som är ständigt förutsägligt återkommande i mina pekoraler så är det temat angående utveckling, tämligen ironiskt då jag själv inte verkar vara Darwins protegé i detta avseende direkt. Dock i detta fall innehållandes en liten välbehövlig och egenupplevd twist.

Fåfänga. Det är ett ord som sällan återfinns i positiva kontexter (Tack, kristendom), utan utgör ett slags överdrivet egocentrerat perspektiv som en förhöjd gradient på en måttstock. En av mina personliga svagheter är just sagda dödssynd. Dock inte i den traditionella ”Hej, jag heter Sofi Fahrman”-meningen, utan mer i den meningen att jag söker optimera mitt existentiella värde i ett ständigt komparativ. Utveckla färdigheter. Även om vi i vår jantelagssocietet söker reducera den högfärdige individen till ett försumbart element i domänen, så strävar människan som kollektiv att uppnå framgång och utveckling. Människan lever i någon slags vanföreställning om det ultimata samhället; där välfärd, hälsa, förnöjsamhet och förmågor uppnår en sublim nivå för människan som släkte där utilitarism och hedonism sammanstrålar i en härlig kompott. Ett bekymmersfritt och perfekt samhälleligt tillstånd; med andra ord – Utopia. Det är inget pejorativ i sig, och är väl värd att eftersträva som subjektiv idealstat. Akilleshälen i just denna strävan är ju emellertid att en utopi är just subjektiv. Trots att vi skulle realisera ett samhälle byggt kongenialt med, exempelvis, Platons vision förmedlad i ”Staten” eller i Huxley’s ”Du sköna nya värld” – så finns det alltid okontrollerbara variabler som förhindrar det perfekta samhället att vara hugget i sten. Detta då en fundamental princip inom fysiken säger att den enda egentliga konstanten är Förändring, och att utopi är synonymt med Perfektion där Perfektion är ett statist koncept uppbyggt på ett idealtillstånd. Men om samhället är uppbyggt av människor i en fysisk värld – reglerat av Förändring – så är perfektion således en logisk omöjlighet. Såtillvida att man inte frångår premissen att perfektion är statiskt, givetvis.

Men vi klåfingriga människor kan inte lämna saker i fred, och påverkar således all materia vi kommer i kontakt med och initierar således ständigt upprepade förändringar hos variablerna i rumtiden. Sammanfattningsvis kan man säga att så länge människor existerar och filosoferar om en eventuell strävan efter utopi så kommer denna utopi att vara omöjlig att realisera i praktiken. Inte ens Eden eller konceptet om det metafysiska konceptet om ”himlen” kan således existera eller ens bibringa förnöjelse. Såvida inte Gud plötsligt börjar tillämpa sin paradoxala och vakuuminjicerade allsmäktighet för att förkroppsliga denna vantro.

Det är en bitterljuv sanning att allt förändras och att alla företeelser når ett slut, oavsett är om det aktuella konceptet i fråga är positivt eller i negativt. För utan ett slut finns det inte en ny början, eller något annat lika klyschigt och pretentiöst. Hursomhelst är det bara att anamma Camus absurditet och bejaka det subjektiva självintresset. Det, om något, är värt tillit.

Ältandets eftersmak

Sådär, ännu ett år till ända efter ett ceremoniellt spektakel värdigt den eviga staden och invånarna som har den som habitat. Givetvis undgår man inte den nästintill obligatoriska summeringen av de 365 dagarna som flytt och att kontemplera de eventuella prospekter som man önskar uppfylla under nästa temporala cykel. Det är säkerligen hälsosamt för ens psyke att utvärdera tid spenderad och uppnå någon slags avslutning för att se framåt, men det är ju inte alltid så simpelt. Tiden är ju tyvärr mer sekventiell än episodisk, men några enkla riktlinjer är ju inte malplacerat i kontexten. Vid varje årliga retrospektion slås man, tämligen missriktat, av en insikt om hur välfyllt av intressanta händelser och kvantitet av händelser året har erbjudit. Emellertid är det ju något av en patologisk illusion, men inte nödvändigtvis en skadlig sådan.

Partikulära företeelser under året ser man tillbaka på med viss ånger, och i vissa instanser önskar man att man hade mer tid att spendera än de begränsade 24 timmarna per dygn för att således uppnå vissa utsatta mål. Man önskar ibland att man hade obegränsat med tid där man kan uppfylla sina drömmar och krav. För det är ju inte helt ovanligt att man frågar sig vad allt leder till i slutändan på riktigt kvasi-existentiellt manér och konkluderar att det i slutändan är absurt när tiden ändå kommer att ta slut. Men hur absurt hade det inte varit om livet varit oändligt? Man hade kunnat utföra sina göromål, tillfredsställt sin libido till fullo och ens existens hade fortsatt att ge avtryck. Ponera dock det hypotetiska fallet att man faktiskt hade oändligt med tid – hur uttråkad hade man i slutändan inte blivit? Det sägs ju att man kan ge en apa en skrivmaskin och oändligt med tid och denne kommer att ha skrivit en akt av Shakespeare. Givet en oändlig tidsrymd. Vi skulle ha erfarit allt som finns att erfara. Det är absurt om något. Så bristen på en oändligt med tid ger oss en befrielse från oändligt med tristess.

Så begränsat med tid för självbejakelse är väl en dygd i sig – och numera finner jag mig sällan uttråkad, snarare infinner sig en forcerad ambivalens och iver gällande de flesta spörsmål; vilket jag har förhoppningar på att upplösa och konkretisera under detta år. Förhoppningsvis ska jag upphöra att springa in i samma vägg hela tiden, då det endast skadar vederbörande tillslut. Jakten är inte värd självdestruktiviteten; efter ett antal fall mot väggen kanske det helt enkelt är dags att borsta av mig och gå därifrån.

Om vänskap och insikt

Häromdagen for jag, tillfälligt åtminstone, tillbaka i tiden åtta år. Spektaklet gick helt enkelt till så att man sammanstrålade med en samling människor som huvudsakligen försvunnit ur ens liv tillika identitet. Det var dags att möta sina demoner i form av en klassåterträff med högstadiet. Det var med en något ambivalent inställning jag bemötte detta.

En, åtminstone skenbart, vidmakthållen praxis för egen del är att undvika att älta och observera tiden retrospektivt. Jag söker ständigt att rikta blicken framåt; att inte involvera onödiga ögonblick av nostalgi och trygghet i min ekvation till utveckling eller någon form av framåtskridande. Därmed inte sagt att man skall försumma förgången tid med dess berikande erfarenheter och ljusa ögonblick, emellertid är jag av den enkla åsikten att människor tenderar att se sig om alltför ofta av olika skäl. Outforskade vatten kan ju tyckas vara ekvivalent med olycksbådande sådana, trots orimligheten i själva resonemanget. Att förebåda katastrofscenarion kan antas vara en enklare utväg, oavsett om det – ex post facto – visar sig vara korrekt eller inte. Man har inget att förlora, kan tyckas – vilket givetvis är felaktigt. Inställer man sig på katastrofscenarion repellerar man även möjligheten för succé. Det finns de extrema tänkare som anser att historien är roten till alla ständigt itererade misstag; detta då vi antar historiska händelser och resultat som någon slags modell av verkligen såsom den är och ständigt åberopar samma historiska cykel av misstag och framgång. Dock så leder detta anammade ad hoc-perspektiv ofta till feltolkningar, medveten förvrängning av information och allmän villfarelse. Naturligtvis är beaktande av historien inte helt och hållet negativ. Hur skulle vi annars lära av våra misstag? Men detta kan te sig av två sidor av samma mynt: på samma utgångspunkter som att vi lär oss något av våra erfarenheter så genererar vi möjligheter att begå dem igen som en produkt av stereotypt och enfaldigt tänkande.

Hursomhelst så fick jag nyligen möjligheten att stirra ett exempel av den förgångna tiden i vitögat. Detta manifesterades, enligt ovanstående, så att det anordnades en klassfest för min gamla högstadieklass, vilket bäddade för diverse hypoteser om människors utfall samtidigt som det stimulerade en viss genuin nyfikenhet. Förväntningar är alltid intressanta; oavsett vad som avhandlas så är bristen på data något attraktivt – något som för nyfikenheten till törst efter kunskap. Dock så är ofta förväntningar missriktade, lite beroende på vilken kontext som gör sig gällande. Illa kalkylerade och övervägda förväntningar är något av ett gissel som många människor drabbas av. Initialt har det väl egentligen inte så mycket med det explicita objektet som förväntningarna kan skyllas på, utan helt enkelt på den subjektiva och juvenila chimären om verkligheten. Det okända är ju lika delar intressant som skräckinjagande, eller hur man nu ska uttrycka det. Hursomhelst så angrep man situationen på så sätt att man hade förhoppningar på en viss konstans hos de personer som skulle träffa; givetvis vill man ju känna igen personerna och associera dem med sina respektive identiteter. Kontrasterande mot detta är förhoppningar och förväntningar på olika former av utveckling hos samma individer. På ett bitterljuvt sätt kan man konstatera att de olika hypoteserna som formades kring varje individ, tämligen ofta, infriades. Personerna var sig lika, de idkade det leverne som förutspåtts och var i största allmänhet ekvivalenta med de åtta år yngre individerna. Emellertid kan man skönja en viss trygghet i detta; att veta att personer förblir desamma. Det är väl denna trygghet som bottnar i att vi de facto har en viss given identitet och definition på existens. Ovillkorligen så såddes ett frö i huvudet som ifrågasatte sin egen persona och den egna mikroevolutionen. Bortsett från denna desillusion så var själva tillställningen mycket gemytlig. Gamla vänner att socialisera och fraternisera med är något som man allt för sällan evaluerar tillräckligt högt; att både få en uppdatering om gamla bekanta som man tappat kontakten med men som man ändå bryr sig om. Samtidigt som detta erbjöd tillfälle att delge tid till att umgås med personer som mer eller mindre kan klassificeras som själsfränder är ju något att omfamna i allra högsta grad. Jag förmodar att det är enkelt att låta individer glida iväg i denna ålder då saker sker relativt snabbt – människor flyttar utomlands och bedriver studier som man spenderar alltför lite tid med. För att citera en viss stackare i en viss bil: ”Människor växer inte på träd”. Så oavsett den uppenbara klyschan är det rättfärdigat att bejaka den förlegade identiteten – den är ju trots allt ett fundament för den nuvarande personen som man faktiskt är.

Pendeo

”It is not always the same thing to be a good man and a good citizen”
--Aristoteles

När barn uppfostras är alltid målet för den auktoritära förmyndaren att stipulera och lära ut till barnet vad som är rätt och fel. Att ledsaga barnet så att det inte stjäl, inte slåss och i största allmänhet är, vad man skulle kunna kalla det, rättrådig. Barnet indoktrineras till den enkla binära världen där allt är svart och vitt; det finns ett givet rätt och ett givet fel gällande beslutsfattande i varje given situation. I den domän som barn huserar kanske situationerna är så pass mundana att det är en generellt fungerande strategi, som helt enkelt slås till i spillror när verklighetens dörr öppnar sig några år längre fram. För nog är det väl lite väl grovt förenklat att säga att allt är antingen rätt eller fel, eller kanske är det bara bristande information och ignorans som gör att det ter sig som att det inte finns ett rätt och ett fel?

Faktorer som är bakomliggande varje beslut är otaliga. Och en stor procentuell andel härrör ur sociala aspekter, där vi förväntas uppfylla särskilda betingelser som enligt den stora massan anses vara eftersträvansvärda och icke-agiterande. Således är en stamkund hos den villrådige människan tanken ”Vad skulle andra människor tycka om jag gjorde såhär?”, där vi på något sätt försöker integrera våra personliga åsikter med kollektivets i en fin beräkningsprocess för att få fram ”rätt” beslut. Denna kompromiss mot konformism kan ju tyckas skälig, speciellt när vi faktiskt värderar oss själva utifrån andras åsikter och syn på oss som individer. Desto mer prekär blir omständigheten om uppfattningen om rätt går näst intill diametralt emot kollektivets, där det egentligen inte existerar en gyllene medelväg. Inte utan förkastliga konsekvenser som följd åtminstone.

När emotioner är iblandande har vi en förmåga att agera synnerligen irrationellt, eller rationellt beroende på hur man ser på det. Då kan vi sällan sätta fingret på vad som gör en giltig slutsats just giltig. Våra medvetna, explicita, tankar upptar ju uppenbarligen en relativt liten del av vår totala pågående kognitiva aktivitet, och i många resonemang kan försöksdeltagare i experiment inte verbalt redogöra för sin introspektion – utan litar mycket på en ”magkänsla” – intuition, och således implicita tankegångar. Så ibland kanske det är rättfärdigat att handla utifrån dem, oavsett vad massan anser om det. En överväldigande majoritet av den stora massan är ju trots allt relativt ignoranta och tämligen enfaldiga, i alla fall om man sympatiserar med piedestalupphöjde, åtminstone enligt hans egna självbild, Schopenhauer och hans intelligenta misantropi. Det kanske är på sin plats att lita till sin egna begåvning och förmåga.

Så när man hyser dessa tvivel om rätt och fel blir ofta utgången någon slags pseudo-kompromiss där man försöker legera variabler från båda läger, vilket obönhörligen leder till en alldeles eminent soppa.

Uttrycket ”Varken hackat eller malet” comes to mind. Jag antar att endast tiden och andra externa faktorer utvisar om vakuumet blir hackat eller malet tillslut.

Non sequitor

“If you cannot get rid of the family skeleton, you may as well make it dance.”

--George Bernard Shaw

Även om gode herr George Bernard Shaw verkar ha en märklig förkärlek till empiricismen, så är han är en fascinerande cyniker och realist. Eller ja, cyniker och realist är väl i mångt och mycket synonymt med varandra – men det är irrelevant för stunden.

Utveckling är intressant. Inte bara från ett individuellt perspektiv med jaget och dess attribut i centrum där man strävar efter självförverkligande med allt vad det innebär, utan från ett makroperspektiv med multipla individer över ett större tidsspann. Evolution med andra ord. Den där vackra teorin om fitness och reproduktion över en väldig mängd generationer där fördelaktiga gener favoriseras i ett flux och förs vidare av den tidigare generationens lyckligt lottade själar. Att på något sätt bortse från sitt futila individcentrerade perspektiv inger någon slags lättnad. Projicera bort och ignorera sitt egenvärde i den upplysta omvärld vi nu befinner oss. Människor anser sig alltid ha en relativt omfattande uppfattning om sig själva, vilket – i motsats till vad vi ofta behagar tro - ofta missar målet med flertalet meter i anspråk. Ibland måste vi anamma den tanken att vi är vår största kännare tillika bedragare.

Jag har alltid ansett att människor som bedriver aktivitet inom den andliga/ideella domänen har det simpelt i största allmänhet – jag menar, även martyrskap är enkelt så länge man lurar tillräckligt många människor att kontemplera det. Må det vara Che Guevara eller Muhammed. Skillnaden mellan Al Qaida och Jesus är egentligen marginell, bortsett från det faktum att Al Qaida-medlemmar är bekräftat existerande livsformer av den mänskliga rasen. Så om man inte riktigt kan bekanta sig med dessa ideal eller tankegångar så kan andra – mer materialistiskt beskaffade – perspektiv omfamnas. Man skulle kunna hävda att den evolutionära psykologin är spekulativ och cynisk, med dess jägarsamhällen och simpla utveckling och – i viss mån – tilltalande logik. Det är inte politiskt korrekt att framhäva orsaker till varför män föredrar kvinnors blonda lyster i håret, eller fertila smala midja vilket korrelerar med reproduktiva hormoner som utsöndras i hypofysen. Det är blott en social konstruktion av patriarkatet, enligt den förnöjsamma socialvetenskapen. Så med tiden kan vi ju bara hoppas att män med adekvat IQ blir mer reproduktivt eftertraktade i denna tid av informationsprocess än män med stora muskler som fungerade som fysiskt skydd mot animaliskt angrepp för många tusen år sedan. Emellertid så är ju inte reson och mutation alltid i tangent.

Det jag egentligen vill komma till är att anledningen till många givna konsekvenser inte nödvändigtvis behöver vara så märkvärdiga. Omfamna idéen att prejudikatet om öde och mening helt enkelt är förlegad och att ta aktivt ansvar för de val man gör på grund av konkreta och givna orsaker. Och inse att man fattar besluten enbart av den enkla anledningen att man har möjligheten att fatta sina egna beslut och stå för dem. Det är väl ett mer stimulerande och frihetsgivande substitut för högre mening om något.

Produktivitet är vad evolution kretsar kring, och vi lever ständigt i en kamp mot andra individer i alla närvarande åldersperioder. Det verkar dock som att en viss given åldersperiod är mer aktiv inom just alla sorters produktivitet; både inom kriminalitet, eller genialitet såsom konstkreationer eller jazzkompositioner gör sig gällande. Mellan 15-30-års ålder så eskalerar kriminell aktivitet tillika allmän produktivitet såsom ovan nämnda företagsamhet, vilket bottnar i någon evolutionär önskan om reproduktiv framgång. Eller helt enkelt som Alan S. Miller relativt förenklat uttryckte det:

“Men have had to conquer foreign lands, win battles and wars, compose symphonies, author books, write sonnets, paint cathedral ceilings, make scientific discoveries, play in rock bands, and write new computer software in order to impress women so that they will agree to have sex with them. Men have built (and destroyed) civilization in order to impress women, so that they might say yes.”

Ovanstående är så förtjusande politiskt inkorrekt och - i viss mån - sant att jag inte kan låta bli att småle och samtidigt ana oråd inför den ignorans vi ständigt vi måste bearbeta. Faktum är att jag, evolutionspsykologiskt sett gällande ålder, befinner mig vid ett vägskäl där det gäller att kristallisera mina färdigheter för att öka mitt reproduktiva värde. Jag är ju trots allt 23 jordsnurr så att säga, och det vore ju uppriktigt deprimerande att försöka uppnå något mitt under den kognitiva deklinationen som faktiskt är närvarande inom snar framtid. Å andra sidan; ska man ta till sig någon socialvetenskaplig konstruktion, så bör ju ovanstående ålderskris inte vara en utav dem.

Eller så skrattar jag gott åt föreställningen.

Mr. Hyde

Tv-programmet ”Idol” är en ganska intressant företeelse. Förutom det uppenbara underhållningsvärdet i att se människor få tillintetgjorda självkoncept via verbalt – på förhand inövade – pejorativa fraser av en lika patetisk och verklighetsfrämmande panel, så är det fascinerande att betrakta genuina människors interaktion med en makropopulation. Verktyget med vilket vi erhåller kunskap om oss själva och andra människor är ju det mest basala – jämförelse. Vi jämför oss själva med andra för att skapa en självbild, eller projicera ett dito; samtidigt som vi använder oss själva för att analysera andra. Så det är i och för sig inte uteslutande omärkligt att det kan bli lite fel. Med allt vad det innebär.

Självinsikt är något sällsynt; det sägs ju till och med att kunskap om ens egen okunskap om jaget är ett tecken på kunskap. Ändock skall vi jaga insikt och förståelse. En härlig paradox som är värdig akademiska haranger. Med aforismen ”Know thyself” såg Sokrates jaget som den största dygden och flertalet andra människor har sagt precis samma sak, men med mer intrikat och onödig formulering.

Det som är tilltalande med Stevenson’s ”Dr. Jekyll and Mr. Hyde” är hela konceptet med den mångsidighet som görs i anspråk hos Dr. Jekyll när denne inmundigar elixiret och således byter skepnad. Vi är inte alltid konsekventa med vår egen självuppfattning, och när den kognitiva dissonansen kommer krypande, likt Homeros karaktär Orestes värsta kval, så anpassar vi oss – utvecklas. Även om människan alltid är förutsägbar ur ett individualistiskt perspektiv med enkel neurofysiologi, psykologi och simpel kausalitet – så är det alltid intressant att se de komplikationer som uppstår ur en enda situation och gör oss oförutsägbara – och i slutändan - intressanta. För det är ju när vardagsmönstret och slentrianen bryts som vi faktiskt åstadkommer något konstruktivt och får oss att tänka. Och det måste ju i långa loppet, oavsett orsak och innehåll, ändå leda till något positivt.

Ego

"The man who writes about himself and his own time is the only man who writes about all people and all time."

-- George Bernard Shaw

En hektisk period, vars innehåll har varit tämligen homogent, har nu äntligen kommit till ända. De tidskrävande aktiviteterna har avlöst varandra under två veckors tid där allt fokus riktas bort från den egna individen och istället adresseras till en skara främmande människor vars enda vedergällning består av en slags tacksamhet som manifesteras genom glädje och trivsel. Så bortsett från några momentana situationer där det finns utrymme för självbejakelse, så har jaget legat i dvala för att sedan återuppstå och plötsligt erhålla någon form av tidsbuffert att förvalta efter eget tycke. Givetvis är denna mängd tid alldeles för knapphändig än vad som vore önskvärt – den uppfattningen delar väl samtliga människor. Så efter denna period är det inget annat än skönt att ta det relativt lugnt.

När jag var liten och färdades med bil i sällskap med min mor behövde jag alltid något att läsa, och vid en frånvaro vad något läsbart ifrågasatte jag alltid vad för aktivitet jag kunde underhålla mig själv med under den aktuella transportsträckan. Till svar från mor fick jag alltid: ”Titta ut genom fönstret och se på omgivningen”.ust då tyckte jagngen"id: "d vad för aktivitet jag kunde underhålla mig själv med under den aktuella transportsträckan. något l Just då fann jag förslaget relativt banalt och automatiserat som resultat av brist på konstruktivt dito. Men vid den åldern hade jag inte lärt mig att uppskatta de ögonblick som inte består av ett veritabelt stimulusbombardemang. Det är ju ett faktum; vi älskar att bli underhållna och är av naturen lättjefulla. Om alla människor fick möjligheten att konvertera sitt nuvarande liv till ett enda långt "Vänner"-avsnitt, där den elektrokemiska aktiviteten ständigt huseras av en konstant deltanivå med sporadiska dopaminutsöndringar, så skulle nog en övertygande majoritet välja att göra så.

Jag tror att jag har lärt mig uppskatta stunderna för introspektion, även om det inte alltid är fruktbart i någon större utsträckning. Sokrates omfamnade döden på sin dödsbädd då han ansåg att döden skulle befria honom från alla sinnenas distraherande moment och ge alla kognitiva resurser till förfogande till tänkandet som han ansåg var det centrala hos människan. Även om man inte tror på själens existens eller liv efter detta så är han nog inte helt ute på villovägar. Emellertid så är jag ganska säker på att jag kommer uppskatta den nytillkomna tiden att disponera.

Nolle-P har givetvis inte endast varit ett gissel, utan mycket givande stunder har spenderats med en förträfflig samling människor som verkligen ställer upp för varandra. Gruppdynamiken är alltid fragil under prövande situationer, där frågetecken och osäkerheten var närvarande innan arbetet satte igång på allvar. En samling intressanta individer som verkligen är unika på sitt sätt gjorde en formidabel insats; och gjorde jag ens i närheten av det jobb som vissa gjorde så kan jag inte annat än vara stolt med det projekt som fullbordats och avslutats. Ett visst dekorum vidmakthölls gällande vissa regler som inte enkom existerade för nollornas skull, där man exempelvis efter genomfört Nolle-P äntligen fick avnjuta en kall Chimay. En petitess, och rent av löjligt att ens tråna efter en sådan enkel sak efter så kort tid. Men visst är det alltid så; gräset är grönare på andra sidan - och förbjudna ting lockar alltid med sin hånfulla aura. Det kan uppenbarligen generaliseras och appliceras på det mesta.

Replik

Efter att mitt andra persona vaknat ur sin stilla dvala, har den bloggianska inaktiviteten slagit till med full vigör. Ett persona; en identitet som dött (Kenny von LKPG) för att låta den andre ta vid (Kenny von Askersund). Den nya identiteten - eller snarare gamla - med sin egen uppsättning sociala kontakter och rutiner. De gamla vännerna träder fram och de nya åsidosätts temporärt. Denne lystrar till ett annat namn, även om den förhoppningsvis är densamme för observatörerna. Det är som en nytt set procedurala minnen/rutiner initieras per automat; nya frukostrutiner, nya underhållningsrutiner, arbetsrutiner etc. Som att dö och födas igen med ett knapptryck. Men allt kanske är precis som det alltid har varit ändå, och att allt tidigare nämnt endast är en fascinerande önsketanke, vad vet jag? Bloggen har, som sagt, varit outnyttjad under sommaren. Detta är mycket beroende på både bristande tid och intresse att uppehålla bloggen med frekventa inlägg (men jag har ju aldrig varit en hungrig bloggare förut, så varför gå emot sin natur?), men efter att ha avverkat min arbetstid på det lokala korvhaket..err..bensinstationen så tänkte jag att det äntligen vore på sin plats.

Jag är ateist. Så, nu har jag utblottat mig för omvärlden som en veritabel stamkund på Sodom och Gomorras "Red Light District". Hursomhelst så fick jag en förfrågan av en sida - www.ateism.se - att skriva en artikel, vilket jag gladeligen accepterade. Jag skrev om en enkel artikel om Gud och logik, vilket länge gick under kristna människors radar. Detta tills alldeles nyligen då en teologstudent fick syn på denna och fick för sig att kritisera densamma; detta alldeles offentligt på hans apologetiska blogg
Jag kunde givetvis inte vända andra kinden till, utan tillgodose honom med en replik. Så varför inte stilla både min bloggtörst och kontrakritisera hans kritik på en och samma gång? Effektivitet är en bra grej. Jag återger inte hela min artikel i sin helhet, vilket skulle gå emot min strävan till effektivitet och således besparar många trötta ögon och allmänt utrymme.

John, som kritikern heter, skriver om min artikel följande:

"Jag förväntar mig då att han definierar den kristna Guden på ett sätt som alla kan hålla med om… Han väljer att definiera Gud på ett mycket konstigt sätt, som sedan visar sig ha en STOR betydelse i argumentets slutsats."

Att tydligt ge sin definiendum en definiens är imperativt vid varje seriös diskussion; även svammel behöver detsamma för att klassificeras som just svammel. Således postulerade jag i början vad som menas med ’Gud’, i syfte att utifrån dessa premisser kunna angripa detta på ett löjligt förenklat Booleanskt manér. Emellertid så är artikeln skriven av en lekman för lekmän och således undviker formell skrift i syfte att vara lättåtkomligt utan att undvika kritiska punkter. Så jag utgick ifrån att vi inte diskuterade en panteistisk syn på Gud i syfte att undvika trivialisering av hela konceptet.

Jag finner det beklämmande att John kritiserar min definition av Gud då de attribut jag nämner härrör från National Catholic Almanac ackompanjerat med en myriad andra fantastiska attribut. Detta nämnde jag i artikeln vilket min opponent - häpnadsväckande nog - missade. Så redan här fallerar hans kritik som reducerar hans fundament från vilken han angriper till en högst subjektiv allegori och således undviker att känna sig träffad av en etablerad (om än inte kontroversiell, givetvis) etikett. Det är olyckligt att termen ’Gud’ har utvecklats och ändrat skepnad ett flertal gånger under historien (från en semi-antropomorf sådan till dagens abstrakta väsen), så att man kanske kan hävda att min idé om Gud är förlegad. Ändock, redan här är det tydligt att jag och min opponent inte diskuterar samma ’Gud’, och således inte kan uppnå en gemensam grund att formulera en fruktsam diskussion utifrån.

Men för att gå vidare:

Ett av attributen som kan återfinnas i ovan nämnda källa är ”oförståelig” (eller intellektuellt ovetbar som jag skrev i min ursprungliga artikel). På detta reagerade opponenten sålunda:

”Om Gud inte kan uppfattas av vårat intellekt antar jag att vi sitter i klister. Eftersom ingen skulle förstå ordet eller begreppet Gud överhuvudtaget.”

Det är helt korrekt. Emellertid tolkade opponenten det något bokstavligt, då det som avsågs var att Guds essens och djupa sanning var outgrundlig och intrikat för människans underlägsna kognition – inte själva idén och grundläggande konceptet ’Gud’.

”Ovetbar är knappast heller det en korrekt definition på Gud. Tvärtom är det CENTRALA i den kristna tron att Gud sände sin Son (Jesus Kristus) till denna JORD för att Han skulle uppenbara vem Gud är…”

Ovetbar är inte en korrekt definition, emellertid ett korrekt attribut som föreslagits av ovan nämnda källa. Ovetbar är inte att tolkas bokstavligt (bokstavlighet har väl aldrig varit exegetikens starka sida ändå), då det endast skulle reducera hela konceptet till en irrationell agnosticism, utan behandlas som en synonym till tidigare nämnt attribut.

”Outgrundlig är inte heller den en primär definition på Gud. Om det innebär: Gud är MER än vad jag kan uppfatta håller jag med"

Nu har min opponent insett, dock med sitt dubiösa användande av ordet ”primär”, att de tre attributen hör ihop och att vi således har rett ut mina premisser. Således har vi kommit överens om att Gud partiellt vetbar och således är ämne för rationalistisk kritik eller empiriskt spörsmål. Han fortsätter med att kritisera mina attribut tillägnad denne Gud sålunda:

” Hur är det då med att Han existerar utanför vårat fysiska universum? Inte heller det skulle en kristen hålla med om! Tvärtom, så passande nu i Pingst tiden, hävdar ytterligare en CENTRAL lära i den kristna tron att Gud sände sin Son som sände sin Ande, för att Anden (Gud) skulle bo med sitt folk. Tidigare var uppenbarelse områden för Gud tabernaklet och sedan templet, i det nya förbundet är det hos den kristna människan.”

Här försöker man rendera min premiss icke-valid genom att fly till propositionen att ”Gud är naturlig och EXISTERAR INNANFÖR vårt fysiska universum”. Detta ger endast att Gud är bunden av naturliga lagar vars attribut ger naturliga restriktioner till denna varelse och ger kontradiktionen att Gud inte är allsmäktig och evig och är porträtterbar. Att Gud är transcendent och övernaturlig är ett nödvändigt villkor för konceptet Gud. Endast på det sättet undviker man att decimera konceptet Gud till någon slags överlägsen utomjording på en annan planet som kallas ’Gud’. Gud blir då en naturlig varelse vars attribut vida överträffar människans dito men som är limiterad till naturliga lagar och kan ges fysikaliska, multimodala attribut. Om en sådan övermänsklig varelse är Gud för oss, är det inte mindre rationellt att vi är Gud för apor och således krackelerar begreppet ’Gud’ som ett relevant semantiskt objekt.

John fortsätter idogt:

” Gud är allsmäktig. Nu har jag alltså enligt Kenny gränssatt Gud som allsmäktig även i vår fysikaliska värld, och det kan man inte göra, eftersom det går emot hela definitionen av en gud.
Men, hur är det möjligt?”

Här lyckas John med att helt missa min poäng med Guds attribut. Det var genom det klassiska argumentet som jag nämnde som teologer uppfann de obegränsade attributen. Problemet är att obegränsade attribut är kontradiktoriska från början. Exempelvis betyder ordet ”allsmäktig” ungefär ”makt utan gräns”. Med Booleansk logik skulle detta resultera i ”~MG” som står för negationen av MaktGräns. Således blir detta attribut en negation; hur något inte är. Detta är egentligen en annan form av via negativa där att beskriva något genom att nämna hur något INTE är endast är absurt. Gud är begränsad av makt – det är inte heller en icke-existens. Gud är inte en hund – det är heller inte en icke-existens. Genom dessa negativa attribut är Gud synonymt med en icke-existens vilket givetvis är absurt. Således MÅSTE man ha positiva attribut för att ge en epistemologiskt sund diskussion. Detta ger att mina argument fortfarande är logiskt valida.

John tror även att allsmäktighet är ett legitimt attribut. Problemet, bortsett från den uppenbara negativa innebörden hos makt, är att makt innebär handlingskraftighet. Handlingskraftighet innebär att man är förmögen till handlingar. Men vad äro dessa handlingar? Handlingar är blott ett temporalt beroende medel för att uppnå ett annat temporalt successivt mål. En handling utförs således för att erhålla ett önskat resultat. Implikationen som uppstår är, förutsatt att Gud är allsmäktig, ej behöver utföra handlingar för att uppnå mål. Han är allsmäktig och således har uppnått alla mål, det finns inget behov av några onödiga handlingar – målen är redan uppnådda i och med Guds obegränsade och negativa attribut. Ytterligare trångmål kan skönjas då Gud heller inte kan sägas ha en MENING med sin existens – ty mening förutsätter något syfte och mål med varanadet. Gud är således en varelse som inte kan göra något och som inte har någon mening med sin existens.

Hursomhelst så fortsätter John att försöka verifiera Gud som vetbar:

”…det CENTRALA i den kristna tron att Gud sände sin Son (Jesus Kristus) till denna JORD för att Han skulle uppenbara vem Gud är för människan genom sin tjänst, sin död och sin uppståndelse. Gud valde att göra sig själv vetbar. Han uppenbarade vem Han är!”

Detta skulle, enligt John, resultera i att Gud delvis ej är övernaturlig och att han är vetbar. Men att hänvisa till en icke-verifierad historisk figur och dennes utsagor om en Gud som ett slags giltigt argument för att Gud IDAG är existerande och allestädes närvarande är olyckligtvis bara absurt. Vi lever idag och måste arbeta intellektuellt utifrån dagens rationella underlag. John hävdar att Gud är tillgänglig och inte dold, vilket tyvärr endast medbringar att Gud är epistemologiskt vetbar i naturligt hänseende och således gränssatt av naturliga lagar och kausalitet. Det är endast genom att hävda att Guds existens residerar utanför de naturliga gränserna, och sålunda undviker de prekära konsekvenserna utav det, ackompanjerat av Tro och dogma som vi uppnått par.

Sedan skrev jag som ett summerande avslut i artikeln efter mina åsikter lagts fram: De flesta troende teister svarar då att "Ja, Gud är ovetbar, bortom vår förståelse och hans vägar är outgrundliga". Vilket John, oförstående, reagerade starkt på:

” Men jag frågar mig fortfarande, vad ÄR argumentet? Vart ÄR den logiska motsättningen?”

Problematiken ligger häri att Gud i någon mening är övernaturlig, vilket är en negativ form av naturlighet och således bortom de naturliga lagarna. Det säger oss ingenting om vad Gud är, endast vad han inte är och således kan reduceras till ren absurd smörja som inte säger oss mer än schizofrenproducerade neologismer. Gud existerar i någon mån i en övernaturlig dimension, vilket det inte råder några åsiktsmässiga diskrepanser kring.

Ett gruskorn i det redan befläckade maskineriet uppenbarar sig då alla former av attribut kräver kausalitet och limitationer för att kunna klassificeras och definieras. Detta då Gud antas vara övernaturlig, ty naturlig per definition är lagregelbundenhet. Restprodukten blir en entitet vars natur ej går att varken beskriva eller kontemplera. Gud är således existentiellt obestämd. För ett objekt (ja, även Gud är ett objekt inom metafysiken) att kunna existera måste det kunna vara NÅGOT, men vi har precis anlänt till slutsatsen att Gud de facto ej innehar något definitivt existensberättigande karakteristika. Gudskonceptet resulterar i två möjliga utvägar: antingen befinner sig denne inom de naturliga lagarna (och således direkt motsäger definitionen av Gud) eller så existerar denne utanför dessa gränser men inte kan ha några positiva attribut och således ej kan sägas existera överhuvudtaget - logiskt. Eller som Ludwig Feuerbach sade: ”To deny the qualities of a being, is equivalent to denying the being itself. A being without qualities is one which cannot become an object of the mind and such a being is non-existent.” Argumentet resulterar i en absurd agnosticism, vars huvudsakliga ståndpunkt skulle kunna sammanfattas såhär:

Agnostikern: - Jag tror på Gud, men jag vet inte vad det är och kommer aldrig att veta. Jag kan heller inte beskriva vad det är jag tror på, men av något outgrundlig paradoxal anledning gör jag det ändå.

Kort sagt är agnosticism en ståndpunkt som är ekvivalent med ingen ståndpunkt alls. Gud som semantiskt objekt blir jämförbart med en neologism såsom ”trofta”, vilket är ett ord jag endast hittade på för sammanhangets skull. Den innehar inga positiva karakteristika och är övernaturlig – således är min trofta Guds nyfunne klon. Summa summarum: Genom att säga att något är övernaturligt så innebär det intet annat än att säga att man inte har en aning om vad man avhandlar från början. Konceptet Gud är så långt ifrån logisk plausibilitet man kan komma och således gör vederbörande försvarare rätt i att retirera till dogmatik och tro.Debatten mellan ateister och teister är bland de mest, ur pragmatisk synvinkel, fruktlösa schismer som finns. Jag har lagt ner alldeles för mycket tid på det, och ska nu gå och göra något produktivt som att beta av några "Futurama"-avsnitt samt inmundiga lite härligt vederkvickande kaffe! Gud vet ju ändå redan om via sitt allvetande huruvida jag blir frälst eller ej, så vafan.

Nostalgia

För inte alls långt bak i tiden ställde jag mig i fascination frågande till ett - för mig åtminstone - intressant fenomen. Sagda fenomen uppmärksammades av Nietzsche som nämnde att ”Alla goda idéer uppkommer i samband med en promenad”. Idkandes just en sådan godtycklig promenad slog det mig att det givetvis beror på avsaknad av kognitiv belastning i form av externt påverkande stimuli i kombination med att en individ utför ett kraftigt automatiserat beteende; exempelvis i form av en promenad vilket torde vara automatiserat för de flesta bipedala livsformer. Då man gör något i stil med en promenad hamnar hjärnvågorna ibland i alpha- eller thetanivå vilket stimulerar kreativt och fokuserat tänkande.

Hursomhelst, så är det just detta som gör sig gällande när jag ägnar mig åt min favoritaktivitet på sena sommarnätter: då man helt enkelt ger sig ut i bilen på en nyckfullt vald landsväg med sommarens soundtrack ljudande i stereon samtidigt som man beskådar solens crescendo vid horisonten som signalerar om en nalkande dag. Då jag befinner mig i dessa situationer erinras jag ofta om tidigare instanser av detta beteende; hur jag kände då, vilka aktiviteter som var aktuella och så vidare. Relativt överlägset så är det i denna fas i säsongen som bär på de mest minnesvärda stunder och erfarenheter vilket inte sällan leder till retrospektiva tankar som mynnar ut i nostalgi. Parallellt med detta beteende sällskapas jag med musik som gärna återkommer, huvudsakligen beroende på den nostalgi som bibringas som skulle ha gjort självaste Pavlov exalterad. Varje säsong så skapas en nytt soundtrack som kommer att prägla resten av året samt vara den frekvent mest spelade samlingen mp3:or på winamp otal nätter/dagar/år framöver. Redan idag är jag övertygad om att denna låt kommer outtröttligt spelas i diverse kontexter i min omedelbara närhet: ”Jack’s Mannequin – Dark Blue”.

Emellertid är jag av den uppfattningen att nostalgi är ett överflödigt – rentav destruktivt – ting. Ett konservativt förhållningssätt gentemot tid och det förflutna i synnerhet. Detta strider mot ett av de viktigaste postulaten för människans existens: utveckling. Ty utveckling är nyckeln till framgång och förbättring hos individer och samhällen. Nostalgi, ältande och den positiva attityden gentemot det förgångna kan snarast liknas vid emotionell masturbation; tillfällig utilitaristisk belöning utan någon egentlig konkret produktion. Trots mitt försök till en rationell inställning gentemot detta, anser jag alltjämt att det ibland kan vara värt att ta ”the scenic route”. Framtiden är ju trots allt oviss, liksom det förgångna – men det är ju faktiskt ett helt annat ämne för en annan tid.

Der wille zur augenmerk (part deux)

The power of accurate observation is commonly called cynicism by those who have not got it.

---George Bernard Shaw

Miljöhotet. Vart än blicken vänder kan man observera uttalanden och olycksbådande profetior; allt ifrån experter, akademiker, självutnämnda experter, journalister, dilettanter och svenssons har något att bidra med i den alltomspännande existensdiskussionen. Vi praktiskt taget bombarderas med åsikter och tolkningar och framför allt – spekulationer. Det är bäst att vi fattar ett beslut och skrider till verket kvickt! Eller? Ambivalens kring beslut kommer obönhörligen leda till arternas utplåning! Gemene mans attityd gentemot klimatet i allmänhet och hotet i synnerhet är fantastiskt relevant nuförtiden. Det skall initieras program, handlingar, planer. Vi ska rädda djur, vi ska rädda träd, vi ska rädda människor, vi ska rädda oss själva, vi ska rädda solen, vi ska rädda universum. Hedervärt, helt klart.

Många människor blir eld och lågor så fort en människa kan iakttas slösa med papper. Ve, denna synd! Skogen vars bestånd redan är reducerat till existensminimum! Nåja, det är ju inte helt rätt – skogen är faktiskt mer beväxt än någonsin, bortsett från regnskogen vars problem snarare är rotade i ekonomiska bekymmer än västvärldens leverne. Tack vare att vi utnyttjar papper så planterar vi som aldrig förr, vilket har berikat omvärlden. Det politiska ramaskri som borrat sig in i de offentliga rummen har skapat resonans och ringar på vattnet till världens sensationslystna medier. Stora rubriker med olycksbådande innehåll pryds sida vid sida med bilder på Linda Rosing och hennes senaste brösteskapader. Till och med filantropen Snoop Dogg uppträder i klimatets namn! Då måste det minsann vara ämne med substans och klart verifierat! En oljad blixt, är den bästa allegori jag kan finna för hastigheten med vilken exempelvis aftonbladet skriver om spekulativa fenomen såsom eventuella globaltäckande asteroidkatastrofer och förhastade klimatfrågor.

På samma sätt som det skapades panik när någon så mycket som yttrade ordet ”Akrylamid” och ”cancer” i samma mening, är det idag lika semantiskt emotionsladdat att ta upp klimat och miljö. Greenpeace är en av dessa lobbyistiska organisationer som kämpar för ett grönare samhälle. Inte mig emot, jag stöder själv Greenpeace med ekonomiska medel. Ibland tvivlar jag emellertid på deras medel, för att uppnå vissa lika dubiösa mål. Dessa individer är även aktiva inom ämnet ”genetiskt manipulerade livsmedel”, där dessa livsmedel är ett resultat från multinationella företag som endast är ute efter att tjäna pengar och befläcka den naturalistiska och goda människan. Enligt dem själva. Problemet är bara att sagda livsmedel beräknas ha räddat multipla miljoner med liv i utvecklingsländer, samt där Greenpeace är ansvariga för att ha dödat många liv genom att tvinga dem att slänga dessa livsmedel. Nåja, jag avviker från ämnet. Vill jag inte värna om miljön, kanske man kan undra efter mina haranger. Givetvis, dock så anser jag att den hysteri som står på scenen är överdriven och är mycket likt en dogmatisk religion om den inte hanteras korrekt. Vi är inte ens säkra på vad som orsaker denna globala uppvärmning, vi vet inget om orsak och verkan – kausalitet. Data tas fram kontinuerligt och är ämne för evaluering och slutsatser. Vi är inte ens säkra på om det är en naturlig effekt eller om vi är orsaken; vissa forskare hävdar att oceanernas strömmar är orsaken till uppvärmning; vissa forskare hävdar att solens naturliga temperaturfluktuation är ansvarig för koldioxidhöjningen. Ehuru! Vi skall minska förbrukningen av fossila bränslen, vi ska värna om miljön, vi ska nyttja hybridbilar och så vidare.

Det är den masshysteri och naiva emotionsorgasm som genomsyrar den passionerade och juvenila massan som är ämne för verbal pennalism här. Människor som suger åt sig åsikter vars kognitiva process går mot noll, som genomgår offentliga demonstrationer och sjunger sånger med vegano/antiglobaliserings/vänster/drogliberala/new age/wicca-innehåll utan att riktigt kontemplera över vad de faktiskt står för. Det bottnar i en önskan att uttrycka sig, att agera och försäkra sitt existensberättigande. Vi vill alla vara delaktiga i något, att kämpa mot ett mål och mening. Det är ju trots allt roligare att förespråka något och stå för något dramatiskt, och uppmärksamheten erhålls lättare. Det är emellertid inte ovanligt att det skymmer förnuftets perceptoriska periferi.

Människan skall handla med miljön i åtanke, men jag vill gärna att vi gör det utan att agera på innehållslösa tirader från paranoiainducerat nonsens. Jag kan dock ibland vilja sälla mig till skaran, och kämpa för något. Det är relativt tradigt att inte passionerat slåss för något av samma skala, på samma sätt som min rigida - och mycket explicita - ateism ibland kan uppfattas som tråkig av agnostiker och teister. Var är substansen och meningen?

Nåja, det är en annan fråga. Det vore bara trevligt att titta upp och beräkna den fallande stenens bana i luften innan den landar på marken för att undvika att få den i huvudet, istället för att springa någonstans i panik och eventuellt få den nedslagen i huvudet under uppviglat sinnestillstånd vars validitet blott vilar på en ekonomiskt styrd, tillika mediainducerad, masshysteri.

Julevangelium

Enligt den kristna doktrinen infaller varje år en period där Jesu födelse skall erinras och helgas medelst olika absurda ritualer och förfaranden. Detta faktum medför att jag erhåller ett litet studieuppehåll för att kunna hälsa på mina nära och kära, i syfte att kunna fira julens ankomst med dem.
Väl på plats vankas det mat, dryck, bitterljuva lata dagar smått präglat av julstress och så vidare. Detta i enlighet med den kristna traditionen.

Om vi backar tillbaka sisådär ett par tusen år, kan vi gräva fram en idé om ”original sin” – arvsynden. Detta är idéen om att människan i grunden är benägen till synd gentemot ’Gud’. Ur detta deriverades de sju dödssynderna som kom att bli ett postulat för hur människan skulle bete sig för att vara rättfärdig och god gentemot ’Gud’. Begick man ett brott mot ett av dessa skulle man fördömas till ett evigt, plågsamt liv i helvetet ackompanjerad av ’Djävulen’ – som tydligen inte är en trevlig man att ha att göra med. Varför ’Gud’ skapade honom vet nog bara Han själv.

Tanken slog mig, inmundigandes en eller två gudomliga saffransbullar som min mor gjort, att jag faktiskt har begått en dödssynd – frosseri - då jag ser att jag konsumerat halva min mors bullpåse – på denna heliga tid då jag skall akta ’Gud’ med vördnad och undergivelse. Vid närmare betraktelse färgas varje julbord av en veritabel dödssynd, där mat och alkoholhaltiga drycker förtärs med enorm energi.
Tankekedjan har sedan uppnått momentum då jag ponerar över de andra dödssynderna: högmod, lust, avund, girighet, ilska och lättja.

Stadskärnorna fylls på mer och mer med individer som avser att införskaffa diverse prylar att byta med sina vänner, i hopp om att få något ännu bättre tillbaka. Varje förväntansfullt barn öppnar för varje år dyrare och dyrare paket i hopp om att få mer och bättre ting än sina likar. Icke så förbluffande är då faktumet att girigheten tar överhanden för dessa ”fallna själar” – dödssynden är ett faktum.
Om det aktuella barnet ej får sitt önskade ting och något annat barn erhåller sagda ting, fylls denne av avund gentemot den andre – ännu en dödssynd att förakta.
När jag väl kommer hem till min familj över julhelgen, drabbas jag av en lättare letargi. Jag omfamnar en lugn tillvaro fylld av långa dagar i sängen och desto mer av improduktiva timmar framför populärmedia och sällskapsspel med mina vänner. Jag inser ganska snart att lättjan infaller obönhörligen – ännu en vämjelig dödssynd.

Julen handlar emellertid om så mycket mer än ovanstående. Vi bryr oss om våra vänner och familjer, utöver oss själva. Vi beklagar de otursdrabbade som inte har några vänner att älska och bli älskad av. Varje år blir de påminda om den ensamhet som råder och i vilken olycklig situation de befinner sig. Vi uttrycker våra sympatier samtidigt som vi fyller på fettdepåerna genom att öppna ännu en chokladask som vi genast trycker i oss eller någon annan. Medlidande är egentligen en känsla som görs sällskap av högmod och överlägsenhet, där vi vältrar oss i vår egen framgång som rättfärdigar vårt leverne och fördömer de apatiska antagonisterna – som vi dock uttrycker vårt medlidande för. Ännu en dödssynd gör sig således gällande.

Det är inte särskilt svårt att tillföra flera instanser där de övriga dödssynderna kan appliceras, lust och ilska.
De är basala mänskliga emotioner som likt de andra dödssynderna egentligen endast är mänskliga egenskaper med vilka vi betraktar och agerar på den omvärld vi lever i. Att identifiera dessa som någon vedervärdig synd är att förneka det fundamentalt mänskliga. Vi vill kunna vara stolta över våra framgångar, anamma lite högmod utan att underkastas för att ta bort fokus på individen och istället rikta den mot ’Gud’. Vi vill kunna uttrycka ilska för att försvara våra moraliska och etiska ställningstaganden, vara lata för att kunna kontrastera och balansera ett hektiskt vardagsliv, uttrycka avund för att ha något att sträva mot och vara likaledes giriga.

Julen kan således, ur ett skeptiskt perspektiv, ses som paradoxalt och som en fundamentalt antikristen tillställning fylld av dubbelmoral och hyckleri. Kanske likt kristendomen i övrigt. Det är kanske dags för oss människor att anamma ett mer humanistiskt perspektiv på julen, som kan bibehålla sin socialt värdefulla tradition utan att påverkas av semikristna doktriner. Men jag tar ändå ner julstakarna den trettonde efter jul, då nådde ju de tre vise männen fram till Betlehem - det måste vi ju beakta tills dess.

Ett introvert infall

Vi har alla varit där någon gång, utan att riktigt veta vilka åtgärder som bör initieras - rastlösheten. När ens vardagliga rutiner är, i största möjliga mån, utförda eller på grund av bristande intresse/motivation försummade. Av olika skäl lyser sociala samspel med sin frånvaro, och man tvingas (eller erbjuds tillfälle, hur man nu ser på saken) finna lösningar au solitaire.
De vardagliga göromålen lockar ej; TV:n känns improduktiv, spel av diverse slag uppfattas som enformiga samt att boken som man läste som kvällslektyr har vänts till sista pärm. Du känner dig heller inte i sinnelaget att studera, så vad återstår? Det är givetvis upp till varje enskild individ, men en mycket kär lösning för mig är att vistas i natten och observera godtyckliga trivialiteter.

I allmänhet ses natten som frånvaro av ljus; en nödvändig transportsträcka mellan två produktiva dagar. Den värld vi känner på dagen, ersätts vid solens nedgång av en annan dito. Den innehåller andra människor, gester och rutiner. Den stad som några timmar tidigare var fylld av en myriad av människor, synintryck, ljudintryck - har förvandlats och ligger nu öde. Jag har alltid lierat mig med klyschan att tid är det dyrbaraste vi har, jag har alltid sällskapat med en tidsångest vid min sida, och detta är min flykt. Att agera på natten blir som att frysa tiden; att agera då samhället står stilla blir min personliga tidskapsel. Ögonstenen är att erfara detta per bil, gärna i sällskap av noga utvald musik. Detta bestyr är alltid tillgängligt, men avnjutes personligen bäst på sena, klara sommarnätter med analkande soluppgång i horisonten. Tills sommarens antåg får jag hålla till godo med vinterns motsvarighet.
Det är självterapi god som någon.

Ett lyckat misslyckande.

Ikväll försökte jag ändra på mina bloggvanor. Det är en sen, händelsefattig måndagkväll, vilket jag ansåg skulle bädda alldeles utmärkt för ett inlägg. Väl stationerad vid tangentbordet så infinner sig, tämligen förutsägbart, en form av skrivkramp. Att prestera olika former av aktioner på beställning är inte alltid så lätt, det blir lite som att försöka snyta sig utan att vara snuvig – syftet tillika essensen av hela momentet upphör. Min favoritförfattare av aforismer sade en gång:

"Alla goda idéer uppkommer i samband med en promenad."

Något av en poäng tycker jag mig kunna skönja, men vad som är tankeprovocerande i en promenad i det fria vet jag dock inte. En kontingens är, speciellt i dagens informationsprocessamhälle, att vi vederlägger den informationsstress och allmänt anammade normen att snabbt processa information av olika modalitet för att helt enkelt överlämna våra kognitiva resurser till reflektion. Av vardagliga, eller mer djupsinniga diton. För som det är idag, så omges vi ständigt av filmer, spel, musik, människor och text var vi än befinner oss. Information som ständigt kräver kognitiv bearbetning. Dessa upptar mycket av vår explicita och även implicita uppmärksamhet, vilket obönhörligen leder till att väldigt lite tid ägnas åt introspektion eller vardagsfilosoferande.

Jag genomförde faktiskt ett sådant litet experiment, då jag försökte eftersträva all form av aktivitet utom att läsa den aktuella kurslitteraturen. Jag gav mig själv dispens emellertid för att få lyssna på "Miles Davis – Blue In Green", som jag anser lite är av ett mästerverk – samt att den inte innehåller någon form av lyrik som kan fungera som en lingvistisk/symbolisk störning för min kognitiva prestanda. Den fungerar helt enkelt som en emotionell förstärkare. Subtil. Resultatet av mitt rudimentära experiment blev ganska icke-glamoröst; inga snilleblixtar eller djupa perspektiv. Dock så infann sig några former av triviala, om än ibland ganska underhållande, självinsikter - och det är ju åtminstone inte ovälkommet. Så jag får helt enkelt lämna den seriösa och allmännyttiga tankeverksamheten åt mer begåvade individer. Ibland är det bra att inse begränsningar i tillvaron, om än icke låta sig hindras utav dem.

Det är ett psykologiskt vetenskapligt faktum att en överhängande majoritet av oss människor anser sig vara bättre än sina likar på olika förmågor. Ett exempel på detta är att de flesta män anser sig vara bättre än genomsnittet på att köra bil. Ett annat exempel är att de flesta människor anser sig vara mer fysiskt attraktiva än genomsnittet. Det är egentligen inte negativt, jag är faktiskt glad att jantelagen inte är allmänt vedertagen längre. Om jantelagen stimulerar fem människor till självinsikt, så falskeligen stimulerar den även två människor till orättfärdigad underskattning och således inhibering av deras ambitioner och potential. Då ser jag hellre att fem människor får ett hårt fall mot verkligheten och två individer med framtiden i blickfånget. Dagens barn växer idag upp med TV-serier och filmer som presenteras dagligen. Barnen exponeras varje dag för exotiska berättelser, rockstjärnor, idrottsstjärnor och vetenskapliga genier. Detta torde leda till att barn accepterar detta som ett normalförfarande av utveckling – att vi helt enkelt väljer ett område av expertis och vi alla blir kända i någon mening någon vacker dag. Många kommer till förtret se sina drömmar tillintetgöras progressivt med uppväxt. Å andra sidan influeras många i samma grad till stordåd. Det går kanske jämt ut helt och hållet - vår initiala naivitet kanske inte är helt med ont uppsåt. Det finns ju ett gammal ordspråk som lyder:

"Den som gapar efter mycket, mister oftast hela stycket."

Ovanstående kanske är en kvarleva från det mer extrema socialist-Sverige, men det kanske är dags för oss alla, oavsett vem vi är eller i vilken tid vi befinner oss, att ta ett ordentligt bett ändå.