Transatlanticism

Detta inlägg får markera slutet på denna blogg. Om en vecka far jag till San Diego för att skriva masteruppsats på University of California, San Diego (UCSD), och under min vistelse där borta kan man säkrast finna lite bilder och annat på en för ändamålet skapad blogg:

kennyucsd.blogspot.com

Nu laddar jag min iPod med lite Death Cab, dammar av mina somriga T-shirts och laddar för avfärd!

*gone*

Non sequitur

Tackade nej till en erbjuden doktorandtjänst. Känslostorm.

Tackade ja till en annan doktorandtjänst två dagar senare. Känslostorm.

Men först projekt i San Diego. Känslostorm.

My life is a mess.

Travel Is Dangerous

I have a life, and it only goes in one direction – forward.

--Don Draper

”Ännu ett Draper-citat?” hör jag någon tröttsamt säga. Nå, jag har en viss fablesse för det repetitiva, och det är nästan allmängiltigt för människan att finna en viss attraktion till upprepade mönster; detta till den grad att det till och med finns en litterär teknik som använder denna typ av anafor. Hursomhelst, i mitt fall är det givetvis inte utan anledning – Don Draper är något av en husgud vars öde som en tragisk hjälte präglas av en viss livsfilosofi som jag själv kan identifiera mig med. Han har en enorm och orubblig målmedvetenhet och ambition som, på gott och ont, inte rubbas ens av hans anhöriga. Han rör sig enkom i en riktning – framåt.

Rörelseriktningar är relativa, vilket innebär att om man ska traversera framåt så behöver man en riktning – ett mål. Alla eventuella avstickare som rör sig vinkelrätt mot denna riktning är blott distraktioner. För egen del rör sig livet sannerligen framåt, nästan med en exponentiellt tilltagande hastighet, och med dessa förutsättningar är det ingalunda ovanligt att man induceras till en viss fartblindhet. Sagda fartblindhet kan, om inte kvickt varsebliven, utvecklas till en panikartad reaktion där en människa (ganska osmart sådan) släppa händerna från ratten och sätta hända händerna för ögonen för att på så sätt fjärma sig från stundens allvar. Detta är den ultimata distraktionen som syftar till att frånsäga sig beslutsansvar. Att låta sig lockas av distraktioner är något mycket mänskligt och vi gör det hela tiden; det kan handla om TV, alkohol, relationer, spel och princip vad som helst. Sartre ansåg till och med att glädje och skratt bara var en ansvarsflykt. Glad kille det där. Emellertid är givetvis inte alla distraktioner skadliga och inhiberande för fortskridandet mot målet. Det gäller dock att med en viss försiktighet och tillförsikt identifiera dessa och förstå dem. Det är en sak att utanför bilfönstret se en vacker solnedgång som gör att man lättar lite på gasen, det är en helt annan sak att aktivt köra in ett träd och tvingas lämna in bilen på verkstaden innan man kan fortsätta igen. Förutsatt att man når målet spelar distraktionerna mindre roll, i vissa fall kanske man inte ens minns dem, och i andra fall kan man åtminstone erinra sig om att det var en riktigt vacker solnedgång på vägen dit.

Det handlar om att ta ansvar, frammana disciplin och att gå framåt. En individs stagnation och brist på ambition är det osexigaste som finns.

Mitt liv rör sig, som sagt, sannerligen framåt. Nu har jag flygbiljett till San Diego, jag har ordnat en lägenhet (med pool och gym i Pacific Beach, whaddup!), jag har idag blivit officiellt erbjuden en doktorandtjänst på Linköpings universitet som jag ännu inte tackat ja till, och jag ska till Barcelona för att presentera min artikel. Det är fullt förståeligt att drabbas av en viss fartblindhet, men det krävs då att man tar sitt ansvar för att kväsa eventuella momentana uppmärksamhetstjuvar och rendera sig själv omdömesgill igen.

Jag har inte tid med distraktioner, men det verkar som att jag längs vägen anar något synnerligen angenämt i horisonten, och när man hör den här låten kan man inte undgå att med en hänryckning se att världen är vacker.

Janus

När det gäller affekt för andra människor så beter vi oss som utilitarister, där vi gör moraliska bedömningar av handlingar och beteende utifrån subjektiva preferenser snarare än universella eller transcendentala värderingar.

"Varje människa betecknar det som behagar och förnöjer honom som 'gott'; och 'ont' det som misshagar honom: på samma sätt som alla människor skiljer sig från varandra till kroppskonstitution, så skiljer de sig också från varandra vad gäller uppfattningen om gott och ont."

--Hobbes

Om någon uppfattar att någon gjort denne ont så beror det på att man "misstyckte" eller kände sig kränkt, och inte därför att personen i fråga är ond. Individens egna värderingar fungerade som ett rättfärdigande av en situation, snarare än som en förklaring till "ondgörarens" brott i enlighet med en absolut norm. Dett är ett klassiskt misstag som mannen med mustaschen iakttog:

"Till att börja med betecknar man individuella handlingar som goda eller onda helt utan avseende på deras motiv, och bara med hänvisning till deras nyttiga eller skadliga konsekvenser. Snart glömmer man emellertid dessa beteckningar, och tror att egenskaperna 'gott' och 'ont' finns inneboende i handlingarna utan avseende på deras konsekvenser..."

--Nietzsche

I affektens värld så är det således vad som ger tillfredsställelse och smärta som avgör vad som individen tycker är gott och ont, och vilka etiketter som oaktsamt kan klistras på. Man är en egocentrisk moralist som dömer vad som är rätt och fel utifrån sina egna intressen. Ens moralkodex är inget annat än en sublimering av ens begär. Och i ögonblick av oaktsamhet, eller litervis med alkohol, så är det lätt att uttrycka dessa förenklingar av verkligheten till vederbörande "ondgörare", trots att man egentligen själv är egoistisk snarare än vice versa. Och trots att man har gjort sig införstådd och rationaliserat sig till att "ondgörarens" handling egentligen endast är av godo, kan man inte skaka av sig känslan och åsikten av att ha blivit ondgjord.

Vidare är detta ännu ett ypperligt exempel på när den rationella sidan - kognition - av en själv inte lyckas utgöra sig till envåldshärskare och stävja inflytandet från affektens sida - emotion.

Men jag vet att det är rätt.

Palate

Bland det absolut bästa jag vet är att köra bil, och detta både att köra själv och i sällskap med andra. Förutom det uppenbart terapeutiska i att göra något repetitivt, och sålunda inträda i en slags introvert trans, så är frihetskänslan i fokus. Att med kort varsel ta sig från A till B är naturligtvis en viktig del i detta, men det är också något i själva rörelsemomentet som är intressant. Genom att köra fort så är det som att man expanderar rent spatio-temporalt; man tar upp lite större geografisk plats när man rör sig, även vid en viss given punkt i tiden. På så sätt känns det som att man är större, och i förlängningen också mer signifikant för världens existens och mer anknuten till den. Låter givetvis som rena gojan, men det var en känsla jag fick senast idag.

Eller så är förklaringen lika enkel som uppenbar – distansen minskar sin signifikans och därvid blir världen lite mindre voluminös. Oavsett hur det egentligen förhåller sig så är poängen att bilkörning är en uppskattad aktivitet (särskilt nu med tanke på att jag saknar egen bil men temporärt har tillgång till en), och av ovanstående resonemang att döma så skulle man kunna dra slutsatsen att jag är en fartdåre med hybris. Så långt skulle jag dock inte vilja sträcka det; jag är en beklagansvärd konformist som gärna håller hastighetsgräns+10km/h. Denna tumregel leder inte sällan till en viss frustration när någon medtrafikant håller hastighetsgräns-10km/h vid optimalt väglag och en visuell sikt som skulle få Kopernikus att smälla av utav hjärtsvikt.

--

När man då kommer på sig själv med att ligga bakom en bil med hastighetsgräns-15km/h först efter ca. en halvtimmes Följa John, samt att man skulle göra vad som helst för att få bilfärden att vara ännu längre än vad den egentligen är, då måste man erkänna att sällskapet i bilen är något utöver det vanliga.

--

Fick besked från San Diego att Dept. of Homeland Security nu fastställt att jag inte är någon terrorist, samt att jag har Visum-dokument som skickats till mig. Det var som tusan…

You May Emerge From This More Dead Than Alive

Om någon skulle skriva min biografi, så skulle det säkert vara Stephen King. Intressant uppbyggnad som löper ut i ett mäkta oödesmättat antiklimax. Från elegi till fars, eller från fars till elegi. Langoljärerna comes to mind.

--

Jag såg den gillrade fällan på avstånd. Den är som ett slutkapitel som ingen läser för att intrigen redan är avslutad.

--

"Get out of here and move forward. This never happened. It will shock you how much it never happened."

-- Don Draper

--

Återupptäckte post-rock bandet "Hammock" som bl.a. pryder serien "Californication" med sin närvaro, samt att de har en vacker Ingmar Bergman-referens i den här låten. Den som identifierar hela den svenska monologen i låten , samt namnger filmen i vilken den figurerar, får ett pris! Den här låten för tankarna till Twin Peaks, som alltjämt betingar upplevelsen med en synnerligen välstämd bitterljuv känsla. Hammock brukar vara fullkompligt perfekt pluggmusik mycket tack vare sin vemodiga tonart och tempo; detta tillsammans med det faktum att musiken huvudsakligen är lättlyssnad och instrumental som undanröjer eventuella verbala uppmärksamhetsinterferenser.

--

Emellertid passar musiken alldeles ypperligt för andra tillfällen.

Libertin

Lösningen på alla ens problem är lika välkommen som ovanlig; i de flesta fall handlar Lösningen om självmord, där man vid sitt beslut finner total förnöjsamhet och lättnad över att det fattats. I mitt fall handlar Lösningen dock om något helt annat, men ändå något som kan åtgärda öppnandet av självaste Pandoras ask.

På bilden ser man campus på UCSD. Kan bli bra. Nu hoppas jag bara att Department of Homeland Security inte misstycker och klassar ateism, liberalism och fulvinsbryggning som terrorism!

--

Allt kan förändras över en helg. I sanning.

--

Jag är en väldigt okomplicerad människa; till och med träden förstår mig. Jag ligger ju under dem också. Jag är som vilken lövhög som helst.

When you have insomnia, you're never really asleep...

…and you’re never really awake.

Han fångade det där fenomenet ganska bra, den gode författaren av “Fight Club”. Har man någonsin fallit offer för insomnia så är det nästan lustigt familjärt. Är man lyckligt lottad och har ingått en blodspakt med John Blund så kanske man åtminstone kan, med lite ansträngning, erinra sig den senaste gången man var kraftigt sömndepraverad. Känslan av att man är distanserad från verkligheten där omgivningen känns märkligt främmande infekterar ens medvetande. Föreställ dig att du lämnar lägenheten dagen efter en lyckad festkväll för att inhandla godtycklig bakismat. Har du då någonsin känt att husen, människorna och färgerna känns något… udda? Känns det rent av som att världen är en blek kopia av sig själv alternativt förklädd i en semi-transparent slöja? Kanske känns det som att du inte är riktigt dig själv?

Det är för att du inte är det.

Enter ’derealization’.

Faktum är att derealization är tillstånd som är ett neurologiskt beskaffat sådant där emotionell innebörd och perceptuellt djup komprometteras. Derealization kan uppstå vid akut stress, neurokemisk förgiftning, neurologiska lesioner, sömndepravering samt – det intressanta – alkoholutträde (eng. alcohol withdrawal). Med andra ord så är det inte ovanligt att derealization följer som resultat av baksmälla. Emellertid skulle jag dock vilja påstå att den kraftigaste effekten kommer när man befinner sig i gränslandet mellan berusning och nykterhet/baksmälla.

En förklaring till detta fenomen är att det råder en temporär dysfunktion i konnektiviteten vid occipito-temporal cortex. Subkortikala strukturer som insula (nåja), amygdala och Wernicke’s area avskärmas ifrån våra synintryck. I funktionella termer innebär detta att visuella percept inte tillskrivs de emotionella och semantiskt värdeladdade attribut som annars gör sig gällande. Rent fenomenologiskt så skulle man kunna säga att individen förpassas till baksätet av verklighetens bil, eller att man beskådar den cartesianska ”inre teatern” från bakre raden istället för första parkett. I mitt tycke är detta ett mycket intressant fenomen, som är en kusin till depersonalization som jag inte avhandlar här, särskilt om man på sina läppar har koncept som qualia och jaget. Då kommer man åter in på nivåer av medvetande och nivåer av qualia, som jag i min långrandighet tydligen vägrar släppa. Medvetandet, qualia och jaget är kontinuerliga fenomen – snarare än diskreta entiteter – som ständigt fluktuerar och antar alternativa skrudar beroende på temporära neurokemiska egenskaper.

Så nästa gång man upplever vissa pinsamheter när man onykter/bakfull, så kan man ursäkta sig med att man helt enkelt inte var sig själv. För det finns inget sådant.

Dante's requiem

Jag tycker att det är lite intressant att Svenska Kyrkan numera har avskaffat helvetet. Likt sina nordiska grannar har de numera reviderat sin uppfattning kring konceptet, och betydelsen av helvetet är nu upp till individen och dennes fria tolkning. Då slipper jag således fortsättningsvis att ha ångest för prospektiva, glödande högafflar och antropomorfa svansar.

Puh!

Termodynamik 101

Jag är föga förtjust i den kalla, sterila och obördiga vintern; och i sällskap med övertygelsen att endast det hjärta som kan böja sig är välsignat, då det ej kan krossas, så ter sig vintern särskilt diger.

Men det kanske krävs en sådan kall vinter för att inse att det inom mig finns en evinnerlig sommar; och om omvärlden är kall och obeveklig i sin existens, så kan man alltid kasta tärningen och fly till värmande destinationer som gör mitt inre sällskap i en sympatisk omfamning.

Darwins misstag

Det sägs att människans benägenhet till misstag är något som är tillhör hennes innersta väsen. Detta så till den grad att en devis cirkulerar i folkmun som lyder: ”Att fela är mänskligt”. En tröstande replik i tider av förtvivlan, oförutsedda konsekvenser och allmänna oegentligheter är det empatiska klargörandet att alla människor begår misstag. Det som dock särskiljer den intellektuelle från dåren är det faktum att den förre lär sig utav dem, och tillser att det förblir en engångsföreteelse; detta i kontrast till dåren som inte förstår sina misstag, eller åtminstone inte kan modifiera sitt beteende i enlighet med dem. Man skulle kunna tänka sig att människans misstagsdimension består av denna dikotomi, ett tillstånd med två polariserade ändpunkter. Antingen lär man sig, eller upprepar dem i blindo. Emellertid slår det mig: vad kallar man en människa som gör sin beskärda del av misstag och förstår dem, men ändå upprepar dem? Medvetet till och med! En människa som begrundar sina misstag retrospektivt och inser att konsekvenserna av handlingarna är mer ondsinta än den momentana tillfredsställelsen som gav upphov till misstaget, men ändå upprepar dem. Människan som inser att prospekterna för handlingarna är minst sagt illavarslande, men ändå accepterar dem till förmån för handlingarna i sig. Vad är denna människa? Denna människa renderar hela dikotomin till intet. Om en människa som lär sig av sina misstag och undviker att upprepa dem kan sägas vara smart, och en människa som inte lär sig av sina misstag och upprepar dem i blindo kan sägas vara dum, då måste sannerligen den medvetna misstagaren vara den största dåren av dem alla. Han är människan som förstår att man inte bör slicka på en lyktstolpe när det är minusgrader, även om det kan verka lockande (?), men ändå gör det. Upprepade gånger. Det måste vara det största darwinistiska håneriet någonsin.

Men denna dåre kanske anser att vissa misstag är värda att göra. Han kanske inte hinner uppleva sina handlingars konsekvenser. Kanske känner han något för en gångs skull. Eller så vet han bara att han ska dö.

Mad Men

"Get out of here and move forward. This never happened. It will shock you how much it never happened."

-- Don Draper

"Mad Men" är möjligtvis den bästa TV-serien sedan "The Wire", som med ett utsökt karaktärsgalleri blandat med visuell perfektion nästan får mig att ställa mig upp och applådera.

Och ibland behöver man betrakta en antihjälte för att sätta ord på sig själv.

Skenbart? Uppenbart!

Vi lever alla i exil. Det krävs en ansenlig portion oöverlagd godmodighet för att hävda annorlunda. Exil kan tolkas som ett relativt begrepp, så det beror givetvis på vilka denotationer som man tillskriver det. Poängen är att vi alla är främlingar inför våra referensramar – oberoende av hur vi tolkar dem. Med exil menar jag en form av självbedrägeri där referensramen är vår facticity. Hur vi faktiskt är. Det ligger i människans essens att avvika från vår facticity. Vårt transcendentala ego. Vi kan inte inte vara självbedragare. Och det är inte nödvändigtvis något dåligt. Tvärtom så är det något alldeles eminent fördelaktigt med det. Vår förmåga att hitta alternativa verkligheter genom mentala simuleringar och självbedrägerier gör vår tillvaro så mycket mer trivsam och flexibel. I värsta fall blir vi verklighetsfrånvända där vi ignorerar uppenbara fakta, och i bästa fall projicerar vi och förändrar omvärldens syn på vår facticity.

Vi är vad vi inte är, och vi är inte vad vi är. Så förkunnade den piprökande fransmannen med förkärlek för vin, kvinnor och politisk revolt.

På något sätt symboliserar dessa termer diskrepansen av vad som är och vad som kan bli. Och endast genom förändring så är det något som kan realiseras, vilket obönhörligen leder till ett svärmande för förändring i sig. Det kanske är därför jag har en irrationell kärlek till filmer som ”Into The Wild” och ”Lost In Translation”. Den yttersta formen av exil där själva fundamentet tillintetgörs och ersätts med något radikalt annorlunda substitut, där man istället ställs inför ett kolossalt främlingskap.

För att identifiera en kemisk substans egenskaper måste man testa det i olika extrema miljöer (kokpunkt, tryck m.m.), och människan är inget undantag. Genom exil och främlingskap blir vi till.

Jag är min egen bästa fiende. Men jag älskar varje sekund!

Mauvaise foi

Ett av människans mest önskvärda/oönskvärda attribut är att kunna fatta egna medvetna beslut. Själv ska jag ganska omgående fatta ett beslut om huruvida jag ska skriva min masteruppsats i USA eller ej. För er som har legat under min personliga sten under det senaste halvåret så kan jag förtälja att jag har fått ett erbjudande om att skriva min masteruppsats på University of California, San Diego (UCSD), som bedriver framstående forskning inom kognitionsvetenskap/neurovetenskap.

Vad är då haken?

Likvida medel! Människor har en tendens att förringa ekonomiska aspekter såvida det inte berör dem själva; i synnerhet om människorna kommer ifrån välbärgade socioekonomiska kontexter. Dock är så inte fallet för min del, utan jag får vrida och vända på de flesta mynt jag kommer i kontakt med. Emellertid verkar det som att universitetet kommer att anställa mig och således delvis täcka mina utgifter, vilket jag givetvis är tacksam för.

Givet att de finansiella kraven är tillgodosedda, så följer genast de mer akademiskt betingade sådana. Vad ska det hela utmynna i för akademiskt meriterande resultat? Givet att jag tackar ja till jobbet så kommer jag att ha två alldeles ypperliga handledare, men projektets essens och syfte är fortfarande oklart men ska utmynna i någon form av publicerbart material. Skulle jag tacka nej så har jag fortfarande mitt nuvarande projekt att bygga vidare på, som förövrigt är ett intressant neurovetenskapligt projekt tillsammans med Barrow Institute i USA och universitetet här i Linköping. Jag kommer att författa åtminstone en intressant vetenskaplig artikel utifrån koncepten mental energy, och skulle jag besluta mig för att fortsätta med detta projekt även i masteruppsatsen så kommer det bli ännu fler artiklar utifrån andra intressanta variabler.

Detta leder obönhörligen till att jag har två attraktiva alternativ att välja mellan: Ett upplevelsemässigt sublimt alternativ (Kalifornien) som eventuellt/möjligtvis kan leda till ett arbete med hög akribi, och ett alternativ som alldeles garanterat kommer att leda till publicerbart material. Man skulle kunna kalla det för ett akademiskt I-landsproblem, men de omkringliggande faktorerna bör inte ignoreras. Detta är ett beslut som involverar risk, och jag hade hoppats på att kursen i beslutsteori skulle kunna mildra mina kval.

Men icke.

Magical transformations of the world

"What you don't understand you can make mean anything."

--Chuck Palahniuk

Kognition är intressant. Så länge jag kan minnas har jag alltid fascinerats av det, och i grunden så antar jag att det bottnar i det faktum att den nivå av kognition som människan huserar är smått väsensskilt från andra etologiska motsvarigheter. Rekursivt tänkande, jag-känsla och medvetande comes to mind (no pun intended). Den smått koketta tillika grandiosa förklaringen består, förmodar jag, tillnärmelsevis i det faktum att det är det närmaste man kan komma till det gamla folkpsykologiska begreppet ”själen”. Även om jag numera ser mig själv som relativt bildad inom denna embryoniska disciplin, så har vi – i ärlighetens namn – en ansenlig bit kvar innan vi vet hur kognition realiseras. Det som på senare tid istället har fångat min uppmärksamhet (inte för att jag lämnat tillbaka begreppet kognition på hyllan, utan bara tillgodosett objektet med lite sällskap) är emotion. Emotion har alltid spelat andrafiolen till kognition; det är en slags oönskad men accepterad utomäktenskaplig avkomma, eller en välartad men ack så irriterande cysta. Emotion har bibringat en suddighet till den annars så skarpa och rationella människan. Min uppmärksamhet, och övriga kognitionsvetenskapen som helhet, har börjat riktas allt mer mot emotionernas intressanta värld.

Alla människor vet vad kognition är. Åtminstone tror de att så är fallet. Lekmännens uppfattning skiljer sig mäkta ifrån expertisen i detta fall. Men gällande emotioner och deras subjektiva och kvalitativa aspekt så har lekmännen – kreti och pleti – nästan en lika god insyn i som expertisen. Vi vet alla hur det är att uppleva känslor av olika slag och hur kausalt beroende de är av psykosociala faktorer. Vi är våra egna experter, tror vi, men naturligtvis är det fel. Emotion och kognition är två sidor av samma mynt med en ”intersection” (Venn-diagram comes to mind) där skillnaden av respektive process snarare löper längs en kontinuerlig skala snarare än att de är kvalitativt åtskilda entiteter.

I en mer intressant utsträckning så tror jag att emotion har en mer prominent koppling till qualia än kognition eller perception. Kognition och perception, tror jag, är ett slags övergripande styrraketer för emotioner och qualia. Dock bör jag påpeka och påminna om att det inte finns någon qualia utan en känsla av jag, vilket i sin tur är beroende på en högre kognitiv process och aktivitet i insular cortex. Men för att inte bli långrandig så vill jag bara slänga ihop ett summa summarum om att om vi ska förstå qualia så måste även förstå hur emotioner realiseras och ackompanjerar jagets subjektiva upplevelse. Det leder oss osökt in på nivåer av qualia, men det beyond the scope just nu. Jag är tillräckligt långrandig ändå.

Om vi accepterar ovanstående premiss, samt att vi erkänner det faktum att kognition handlar om beslut – om val, oavsett kognitiv abstraktionsnivå. Så leder detta obevekligen till att även emotioner gör det. De behöver inte nödvändigtvis vara medvetna, men de är åtminstone förmedvetna (eng. preconscious) och är en drivkraft i samma dimension som kognition. Med två kollegor till mig så kom vi fram till att alla kognitiva processer ackompanjeras av emotioner och vice-versa i olika grader av medvetande. Jag står fortfarande bakom den triad-modell vi utvecklade, även om den kanske är naiv.

Poängen jag vill föra dock är att samtliga emotioner består av val, oavsett om de är storslagna eller småskaliga. Och med val följer ansvar. Emotioner är det slutgiltiga verktyget, när handlingar tar slut, med vilket vi kan påverka och förändra vår fenomenologiska existens och upplevelse av omvärlden. Handlingar i världen förändrar den ontologiska existensen, och emotioner tillgriper vi när handlingar inte räcker till eller vi är handfallna och sålunda påverkar den fenomenologiska existensen. Genom emotioner kan vi distansera oss från ångest (”kognitiv dissonans” comes to mind), eller glädje distanserar oss från viktigt ansvar, och så vidare. Emotioner är en fenomenologisk strategi för att göra världen till en trivsammare, rättvisare eller bara uthärdlig plats. Men med detta kraftfulla verktyg med vilket du kan bejaka din frihet så kommer också ett ansvar.

Emotion är intressant. Och jag anser att fokus bör läggas på det och inte bara ur ett filosofiskt exporativt syfte för att förstå kvalia, utan för att inse att emotioner involverar val även om det är kontraintuitivt. Emotioner formar vårt tänkande, men vårt tänkande kan även forma emotioner. Det är ditt val - och ansvar - hur.

Qualia

Efter en liten uppfriskande höstpromenad så fick jag för mig att skriva om kvalia (eng. Qualia) och hur det kopplas till jaget. Den uppmärksamme individen upptäcker dock att jag skrev om jagets icke-existens för ett par inlägg sedan, vilket kan uppfattas som hyckleri eller i värsta fall någon form av begynnande schizofreni, vilket är korrekt och jag vidhåller mitt perspektiv; dock bör jag klargöra att känslan tillika illusionen av ett jag är det som jag åsyftar med kopplingen till qualia (i ärlighetens namn är den svenska termen fruktansvärd, så jag håller mig till den internationellt gångbara sådana). Jag anser att qualia kräver ett meta-jag som representerar den subjektiva upplevelsen, även om detta meta-jag inte har något med ett faktiskt jag att göra. Jag hittade detta klipp med Ramachandran (som förövrigt är något av min cerebrala Adonis som den neurovetenskapligt inriktade kognitionsvetare jag är) där han spekulerar kring förhållningen mellan dessa termer. Jag låter honom tala, inte bara för att jag håller med utan också för att hans kroppsspråk och retorik är något...utöver det vanliga.




Jag sympatiserar med hans synsätt, emellertid vill jag använda begreppet känslan av jag snarare än ett faktiskt neurologiskt realiserat jag. Vidare vill jag lägga till en kortikal struktur som imperativ för realiserandet av denna känsla - insular cortex, som jag förövrigt håller på att studera i ett pågående projekt. Men annars köper jag hans ansats. Förvisso tror jag att det finns nivåer av qualia och att dessa kan realiseras med olika kortikala nervbanor beroende på nivå, men det är oväsentligt i sammanhanget.

Om det finns en akademiker som gör mig skräckslagen och fascinerad samtidigt, så är det denne man! Här är det inte om blickar kunde döda, utan om kroppsspråk och explosiva klusiler kunde döda! Prospekterna på att jag kanske ska möta denna man under mitt exjobb i San Diego (ta i trä, peppar peppar osv) är faktiskt riktigt episkt.

Long Nights

Det är föga originellt att citera låttexter, men Eddie Vedder får vara mitt undantag.

Have no fear
For when I'm alone
I'll be better off than I was before

I've got this life
I'll be around to grow
Who I was before
I cannot recall

Long nights allow me to feel
I'm falling
I am falling
The lights go out
Let me feel
T'm falling
I am falling safely to the ground

Jag har lite svårt att bestämma mig om låten är bättre än filmen, i vilken den figurerar, än vice versa.

Butterfly effect

Jag anser mig själv vara en tämligen förutsägbar människa. Vid närmare eftertanke slår det mig dock att människor i allmänhet är föga oberäkneliga; det är därför vi överhuvudtaget har begrepp såsom "dispositioner" och en - i ärlighetens namn - något överskattad disciplin kallad "psykologi". Regelbundenheter. Emellertid har jag alltid hävdat att människan är förutsägbar, men att situationerna i vilka de bevistas är allt annat än sålunda. Och det är när man stöter på dessa fantastiska variabler som människan blir intrikat. Variablerna kan förvisso vara tämligen ointressanta emellanåt. Faktiskt för det mesta. Men ibland...ibland dyker det upp något utöver det vanliga som rubbar balansen och smittar existensen och bildar en sublim entropi som sedermera renderar hela levnadsvillkoren fullkomligt inverterade.

Äntligen! Som jag har saknat det!

An Ugly Fact Of Life

Sanningen att säga så har jag bloggat i ett inte helt oansenligt antal år nu; mer eller mindre frekvent bör väl inflikas, men här är det temporala forskridandet som är av vikt. Således har jag hunnit skriva en del inlägg, och någon gång per år får jag för mig att återbesöka de där forna tiderna och se vad som präglade mitt liv just då. Genom att läsa gamla inlägg kan man återuppleva sig själv och identifiera sitt sinnestillstånd och emotionella status. Föga intressant är det att läsa det man har skrivit för ett par månader sen, men desto mer intressant är det att återvända till det som skrevs för kanske ett eller flera år sedan. Förutom en massa pompöst och pretentiöst skitsnack som jag alltid eftersträvar, så är det - förvånande nog - ganska få saker jag kan identifiera mig med.

Är det där verkligen jag?

Jag inser att det är en rad parametrar som bör konvergeras för att man ska kunna återuppleva det förflutna i så stor utsträckning som möjligt. Om du var arg när du skrev det, så bör du vara arg när du läser det; om du var sorgsen när du skrev det, så bör du vara sorgsen när du läser det; om du var nostalgisk... och så vidare. Det är ett tämligen välkänt kognitivt fenomen. Det är inte ovanligt att jag tagit något glas rödvin när jag skriver, i och ibland när jag läser inläggen så är det möjligt att jag gjort detsamma. Men inte ens då. Inte ens när jag sätter på samma musik ("Explosions In The Sky - An Ugly Fact of Life") ger det mig någon katalysator.

Det där är inte jag.

Naturligtvis är det jag som skrivit det. Men det är ett annat jag. I en annan tid. Jag fick nyss denna känsla när jag läste igenom ett inlägg från 2006, och det stärker min uppfattning och det metafysiska konceptet 'jag' är rätteligen en illusion. Vi har våra minnen, visst, och våra beteendemönster och dispositioner. Men i ärlighetens namn är de också allt vi har, och de är flyktiga fenomen som kan försvinna när som helst. Neuroner dör och neurogenes tar vid. Det är en temporal illusion att medvetandet är ett kontinuerligt fenomen som överskrider tiden och inte består av diskreta punkter av existens. Lika lite som 'jaget' existerar i ett futurum i nuet så existerar det i det förgångna. Samma mekanismer i hippocampus och det episodiska minnet ansvarar för känslan av det förgångna, men även för mental simulering av hypotetiska scenarion. Således renderar det existensen av det förgångna lika irrelevant som hypotetiska existenser.

Det här är jag.

Jag är uttråkad.

Ett av de mest oönskade elementen i människans liv är leda - känslan av att vara uttråkad. Människor skyr inga medel för att befria sig från den aktuella situationen. Därav omger sig människan med en myriad av underhållningskällor såsom TV, spel, vänner, fiender, sex och – föga ovanligt – alkohol. I dagens digitala samhälle är dock ledan snart ett minne blott. Ledans frånfälle realiseras genom den valmöjlighet och välstånd som ackompanjerar dagens bourgeois, där människan har ypperliga möjligheter att fly verklighetens ångestframkallande existens. För nog är det så, att det i slutändan handlar om en flykt från vardagliga göromål och – inte minst – existentiell ångest. Sartre hävdade att skratt och humor var en ursäkt och undanflykt för att inte engagera sig i de spörsmål som faktiskt var av värde och betydde något, såsom politik. Jag håller nog inte helt och hållet med honom, då han går ganska långt i slutändan, men det hindrar inte en människa att inse att han har en viss poäng. Antagligen skulle han vända sig i sin grav om han insåg vilken hysterisk ansvarsflykt som pågår en masse i dagens samhälle. Hursomhelst så är min poäng att den kollektiva attityden gentemot leda är att det är något notoriskt dåligt. Leda för oss ingenstans, det är fruktlöst, inget händer, och det är – givetvis – tråkigt. Vi vill ha tillfredsställelse; saker måste hända!

Vad jag vill hävda, istället, är att leda är något bra. Det är bra, och intressant (!), att vara uttråkad! Ordvalet av ”intressant” i samma mening som ordet ”uttråkad” kan te sig smått paradoxal: ”Hur kan något tråkigt vara intressant?!” Men jag vill hävda att det hela handlar om ett attitydfel, om att människan lärt sig att leda är något felaktigt och oönskvärt. De element som konstituerar fenomenet ”leda”, är människans behov och förmåga till existentiellt tänkande som manifesterar sig i ett behov och förmåga att söka och kräva mening och semantik bakom varje aktion och i den rådande omgivningen. Hade inte människans haft detta behov/kapacitet att strukturera och förstå sin omgivning och sin existentiella tillvaro, så hade inte fenomenet föresvävat oss. Människans strävan efter mål och mening gör livet spännande och varierande, men när målen och strukturerna krackelerar så finns inget ramverk kvar att ackommodera sina upplevelser utefter, vilket obönhörligen leder till känslan av fruktlöshet, meningslöshet och – med andra ord – leda och känslan av att vara uttråkad.

Men jag måste nog snabbt poängtera att det säkerligen finns två olika, distinkta, former av leda. Dels den mer uppenbara av de två, den situerade ledan, där man upplever en momentan känsla av brist på underhållning och känsla av engagemang i nuet. Den mer temporalt allomfattande formen av leda är den existentiella ledan, vilket består i ett tämligen kroniskt tillstånd av situerad leda, där människan är utled på världens existens och ens plats i den. Man saknar meningsfull struktur för sig själv, andra och världen. Denna typ av leda, spekulerar vissa, är ett fenomen som manifesterar sig hos människor som saknar aktiva livsval med efterföljande moraliska åtaganden och implikationer. Med rigorösa moraliska levnadsregler så eliminerar man existentiell leda. Detta torde således inte vara alldeles ovanligt i vår gudsförnekande, sekulära och – i mitt tycke – nihilistiska omvärld; pick your drug of choice.

Det är genom denna reflektiva leda som människan blir varse om livets absurditet där universum blottar sin frånvaro av värde. Det finns inga värden, och genom leda identifierar vi detta faktum och kan omfamna absurditeten och börja leta efter botemedel som tillfälligtvis kan kurera frånvaron av mening.

Så, när man har tråkigt och kommer på sig själv mitt uppe i en sörja av leda, så är det bara att inse att man har hittat kaninen undangömd i livets trollkarlshatt, och därefter göra sig varse att även om man blivit bluffad av en simpel illusionist, så har det i slutändan varit ganska underhållande ändå.